Två små flickor överlevde 21 dygn i snön

År 1901 inträffade ett under i Ydre kommun i Östergötland. Platsen ligger nära gränsen mot Småland. I litteraturen och tidningarna har händelsen ibland omtalats som ”undret vid barnastenen”. Platsen för dramat är i dag utmärkt med en minnesskylt.

Syskonen Augusta 8 år och Jenny 11 år bodde i Äskhultet djupt inne i skogen inte lång från den lilla byn Grindsbo. Fadern Johan August Andersson var kolare och modern Hulda skötte hemmet med åtta barn. Familjen var mycket fattig och brukade då och då få hjälp av goda människor som kunde skänka en del. De 13 november 1901 sända modern två av flickorna till Grindsbo för att hämta en del avlagda kläder och matvaror som familjen skulle få. Eftermiddagen började gå mot kvällen och flickorna hade omkring tre km att gå till hemmet i Äskhultet. Det började snöa och vinden tog i. Flickorna valde en genväg genom skogen för att komma hem så fort som möjligt, men de måste ganska snart ha förlorat orienteringen i den täta granskogen. De irrade runt i mörkret och hittade inte vägen till torpet. Snövädret var obarmhärtigt och efter ett tag sökte de skydd under en gran och bakom ett stort stenblock. Där låg de tätt intill varandra för att hålla värmen. Trots att det blivit mörkt och stormvindarna var kraftiga gick deras mor ut med en lykta för att söka efter flickorna. Men hon tvingades efter flera timmar i skogen utmattad att återvända till stugan för att ta hand om alla de andra barnen. Under natten sjönk temperaturen ned mot minus 8 grader. Först påföljande dag fick modern hjälp av folk från granngårdarna för att söka efter barnen. Mannen hade då kallats hem från kolningen och föräldrarna sökte tillsammans med ortsborna i skogen i två dygn. Då gav de flesta upp och menade att flickorna helt enkelt inte kunde ha överlevt snöstormen. Men föräldrarna fortsatte förtvivlat att söka i skogen där snön låg nästan meterhög på sina ställen. Länsman, som tidigare lett eftersökningarna, ska då ha uttalat sig mycket olämpligt. Det sägs att han då sa: ”Flickorna har säkert inte överlevt och dessutom finns det torparungar så att det räcker”. Alla gjorde bedömningen att de små flickorna med säkerhet var döda.

Men natten till den första advent hade klockarhustrun Hulda Hultgren i Svenhult en märklig dröm. I drömmen hade hon sett två barn ligga insnöade under en stor gran vända mot en stor sten. I drömmen hade hon även sett att barnen levde. Hon berättade om sin dröm för kyrkoherden i församlingen, Carl Manneberg, som genast bestämde att församlingsborna åter skulle organisera skallgång i skogen. I varje fall ville han att kropparna skulle återfinnas så att flickorna skulle få bli begravda i vigd jord. En omfattande skallgång drogs igång och på den fjärde dagen, torsdagen den 5 december, fann en man de två flickorna ligga tätt hopkrupna under en stor gran, nära en stor sten. Flickorna levde. Mannen som fann flickorna, torparen Axel Lind, svimmade först av chocken, men kunde sedan tillkalla hjälp. Flickorna lades i en släde fylld med snö och fördes till lasarettet i Kisa. De klagade över svår smärta i de förfrusna fötterna, men båda var märkligt nog helt klara i huvudet. Augusta, 8 år, vägde vid ankomsten till sjukhuset bara 18 kg och Jenny, 11 år, vägde 27 kg. När Augusta kom till sjukhuset sa hon att hon kände att hon snart skulle dö om hon inte fick mat.

Flickornas fötter och underben var förfrusna och amputerades. I övrigt hade de märkligt nog inte skadats på annat sätt. Flickorna kunde snart berätta att de tidigt hade både sett och hört människor med lyktor och bloss som sökte i skogen. Men de hade inte velat ropa själva eftersom de trodde det vara otäcka ”lysegubbar” och dessa skrämde dem. De kunde också berätta att de efter den kalla första stormnatten hade försökt att resa sig för att gå hemåt. Men deras förfrusna fötter bar dem inte och de föll ihop. Fötterna var förfrusna i jämnhöjd med de hårt åtsnörda kängorna. De hade med sig lite mat och de extra klädesplagg som de fått i gåva. i byn. De hade ätit av maten för att klara sig. 

Flickorna hade legat 21 dygn i snön under granen tryckta mot stenen. De hade hört kyrkklockorna ringa in högmässan i Svinhults kyrka och kunnat räkna söndagarna. Den sensationella händelsen blev mycket omskriven i tidningarna och även omnämnd i den internationella pressen. Tidningen Östgöta-Correspondenten drog igång en insamling till, som de omnämndes, ”de fotlösa små”. Insamlingen gav omkring 30 000 kr, vilket var ett mycket stort belopp på den tiden. Men man ville inte anförtro belopp till föräldrarna för de omyndiga barnen utan beloppet placerade i en fond och flickorna fick särskilda förmyndare. Men det har senare skrivits om att det kanske bara var en liten del av det insamlade beloppet som kom flickorna till godo.

Kort efter händelsen fick flickorna komma till Stockholm för fortsatt vård och för att få inpassade proteser. De fick även utbildning i sömnad och senare var de i varje fall under några år verksamma vid NK:s syateljé i Stockholm. De ansågs vara mycket skickliga sömmerskor. Flickorna återvände inte till sin hembygd förrän 1915. Båda bosatte sig i Kisa. Augusti avled 1919 i spanska sjukan vid 26 års ålder. Året därpå flyttade Jenny till Falköping tillsammans med en lilla dotter. Där gifte hon sig och fick ytterligare tre barn. Jenny avled år 1943 i en ålder av 53 år. I skogen ett par km från torpet Äskhultet i Svinhults socken står i dagen en skylt med flickornas namn intill den stora stenen, ”barnastenen”.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.