Den framgångsrika svenska disktrasan

Alla använder vi ju oss av Wettexdukar i köket. Disktrasan som suger upp närmare 15 gånger sin egen vikt och som faktiskt är en av dessa stora svenska uppfinningarna. Wettexdukar tillverkas endast vid en fabrik i Norrköping i en annan av bolagets fabriker i Tyskland. I dag uppgår tillverkningen i Sverige till över 220 miljoner dukar per år och den säljs i ett 50-tal länder. Wettex-dukarna är mycket populära även i Tyskland, Finland och Japan. Tydligen gillar japanerna de svenska disktrasorna och använder de även som underlägg för glas och tallrikar. Men norrmännen gillar inte Wettex-dukarna och använder sig i stället av tunna dukar med nätstruktur.

Det hela började egentligen med att den unge civilingenjören Curt Lindqvist på 1930-talet började experimentera i sin fars instrumentverkstad med att framställa ”konstskinn” för korvframställning. Inom charkuteribranschen var det konstant brist på ”naturskinn”, som var tvättade gristarmar. Bristen på gristarmar var det som som begränsade tillverkningen av korvprodukter. KF:s chef fick tillfälle att proväta korv med ”konstskinn” tillverkad av cellulosamaterial. Denne förstod genast värdet av uppfinningen och anställde omgående Lindqvist i KF:s bolag Nordisk silkescellulosa. Bolagets namn ändrades snart till Celloplast och flyttade till Norrköping. Lindqvist blev redan 1942, vid 33 års ålder, verkställande direktör och chef för fabriken.

När Sverige var avspärrat under beredskapsåren var det en mängd varor som inte längre kunde importeras. En av dessa varor var tvättsvampar, som då bara fanns som naturliga produkter. Snart fanns det inte längre några tvättsvampar alls i butikernas hyllor. Fabriken i Norrköping lyckades då starta tillverkning av syntetiska tvättsvampar gjorda av cellulosa. De tidigare tvättsvamparna var havsdjur som fiskats upp i Medelhavet och sedan bearbetats för att säljas tvättsvampar eller badsvampar.

De syntetiska tvättsvamparna visade sig ha god sugförmåga och Curt Lindqvist insåg snart att konstmaterialet av ceullulosafibrer skulle kunna användas även för tillverkning av andra produkter. Han tog hem några svampblock och malde ned dessa i kökets köttkvarn till en grå massa. Sedan experimenterade han med att tillsätta bomullsfibrer för att kunna baka ut cellulosafibrerna till tunna ark med bibehållen god sugförmåga. Det var hans hustru som hittade på produktnamnet ”Wettex”, som ska förstås som en sammanskrivning av de engelska orden ”wet textile”. Som alla vet måste en wettex-duk blötas upp innan den börjar suga upp vätska ordentligt. Curt Lindqvist fick patent på sin uppfinning 1949 och ett par år senare var produktionen av Wettex-dukar igång i fabriken i Norrköping. Tämligen omgående nådde man stora försäljningsframgångar med den nya produkten.

Produktens goda uppsugningsförmåga åstadkom man genom att tillsätta saltkorn i fibermassan. Massan bakas sedan ut och genom olika bad lakas saltpartiklarna ut. Det utrymme där saltpartiklarna suttit blir då kvar som hålrum inne i fibermassan. Det är där som vätskan samlas och ger den unika sugförmågan. Det tillsätts även koldisulfid för att ge duken den rätta konsistensen.

KF sålde 1990 wettex-fabriken till det tyska företaget Freudenberg & Co (Vileda), som numera tillverkar dukarna både i Norrköping och i en egen fabrik i Tyskland. Det tyska moderbolaget är en familjeägd storkoncern (Freudenberg-gruppen) med totalt ca. 37 000 anställda.

Fabriken i Norrköping spottar ut drygt 600 000 diskdukar per dag. Tillverkningen har bedrivits i samma kvarter i 70 år och bolaget har under senare år gjort stora investeringar för att öka automatiseringen. De senaste årtiondena har man satsat omkring 20 milj. kr. per år i utveckling av den produktionsprocessen. Produktionen pågår dygnet runt, vilket ger ett rörelseresultat på ca. 220 milj. kr per år. Antalet anställda är omkring 100 och personalstyrkan har successivt minskat under senare år. I dag är de flesta produktionsmomenten helt automatiserade.

Tillverkningen går till så att den vita cellulosa matas in i som stora ark. Massan löses upp i stora kärl med en alkalisk lösning och tappas av som en röd honungslik vätska med en massa klumpar av cellulosa. Personalen kallar den trögflytande massan för ”omogen viskos”. Vätskan får vila ett dygn innan viskosen blandas med saltkristaller (natriumsulfat), färg och bomullsfibrer. Det är bomullsfibrerna som så att säga armerar duken. Degen av färgstark viskos breds ut på breda band och utsätts för ånga så att massan koagulerar. På så sätt framställs en duk av cellulosa därefter förs genom olika bad som gör att saltkristallerna löses upp och att det på deras tidigare plats i massan bildas små tomrum (porer) som därefter ger utrymme för den uppsugna vätskan. Det är dessa porer som gör att diskduken kan fånga upp vätska med nästan 15 gånger sin egen vikt. Hela processen är mycket energikrävande. Årsförbrukningen av el uppgår till närmare 50 gigawattimmar, vilket dock är betydligt lägre än för ett par årtionden sedan.

På 1960-talet hade den amerikanska rymdstyrelsen NASA långt framskridna planer på att använda våta Wetex-dukar som isoleringsmaterial i sina rymdfarkoster. Detta på grund av materialets utomordentliga sugförmåga. Men materialet användes dock endast under en rymdresa eftersom man därefter gjorde bedömningen att wettex-materialet som torrt var brandfarligt. Det hade ju varit en triumf för Curt Lindqvist om hans disktrasor hade kommit till användning som värmeisolering i den första månfarkosten.

Det var en man som uppfann diskstället (Nils Strinning 1917 – 2006) och det var en annan man som forskade fram den suveräna svenska disktrasan (Curt Lindqvist 1908 – 1988). Curt Lindqvist var även med om att utveckla den industriella tillverkningen av bärkassar i plast.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.