Amerikansk hjälp till Sovjetunionen

När Tyskland anföll Sovjetunionen i juni 1941 var ryssarna helt oförberedda och stod paralyserade. Det dröjde flera dygn innan Stalin talade i radio till folket. Många kände inte igen hans röst eftersom han tidigare varit ovillig att tala i radio. Han talade ju en bruten ryska eftersom har var från Georgien. Stalin hade åren för 1941 avrättat en stor del av landets högre officerare. I vilken utsträckning det skett var okänt för allmänheten och förmodligen inte helt fullt ut känt inom officerskåren. En hög officer kunde ju försvinna antingen till Sibirien eller till en grav.

Tyskarna ansåg sig väl känna till vilka militära resurser som Sovjetunionen hade. Men det visade sig att de ändå inte hade så tillförlitlig information. Antalet stridsvagnar var betydligt större än av tyskarna hade räknat med. Men å andra sidan var ett ganska stort antal av de ryska stridsvagnarna inte brukbara på grund av olika fel och brist på reservdelar. Redan från början av kriget stod det klart för båda sidor att antalet stridsvagnar och vagnarnas stridstekniska kvalitet skulle bli avgörande för krigets utgång. Striderna fördes ju till stora delar över odlad och betad mark samt i glesa skogar. Terrrängen passade för större stridsvagnsförband.

När Tyskland anföll in i Sovjetunionen stod ryssarna ensamma. Redan i mars 1941 hade president Franklin D. Roosevelt utfärdat en Lend-Lease-lag som gjorde det möjligt för USA:s president att leverera (”låna ut”) krigsmateriel och annat till stater som förde krig mot Tyskland. Det skedde med stöd av en lag från 1892 som gjorde det möjligt att för landets försvarsminister att ”lease army property för a maximum of five years if the country does not need it”. Storbritannien begärde i mitten av maj 1940 hjälp av USA med ”utlåning” av 40 – 50 jagare i utbyte mot att USA skulle få disponera vissa örlogshamnar och flygbaser i Atlantområdet. Enligt Lend-Lease-avtalet med Storbritannien skulle mottagarlandet inte behöva betala för materiel som förstördes eller förlorades. Mottagarlandet skulle endast behöva betala för material som var användbart och som kunde användas för civila ändamål efter kriget.

Samma månad som Tyskland anföll Sovjetunionen bad Stalin om hjälp från USA enligt Lend-Lease-lagen. Stalin skrev till Roosevelt bland annat följande: ”Ert beslut, Mr. President, att ge Sovjetunionen en räntefri kredit på en miljard dollar i form av materiel och råvaror har med hjärtlig tacksamhet accepterats av Sovjetunionens regering såsom nödhjälp till Sovjetunionen i den enorma och svåra striden mot vår gemensamma fiende – den brödtörstiga Hitlerismen.”

Den första konvojen med amerikansk materiel avseglade redan i augusti 1941. Tyskarna fick kännedom om konvojernas rutter och de allierade kom att leda mycket stora förluster. Även ett stort antal brittiska fartyg seglade mot Arkangelsk och Murmansk. Under kriget lyckades tyska ubåtar torpedera och sänka ett åttiotal transportfartyg.

USA levererade under kriget mycket stora mängder av vapen och förnödenheter. Amerikanerna levererade bland annat omkring 14 000 stridsflygplan, varav 8 000 levererades över Alaska. Omkring 44 000 jeepar, 376 000 lastbilar, 8 000 traktorer och 12 700 stridsvagnar. Till detta sände man även 1,54 miljoner filtar, 331 000 liter etyl, 15,4 miljoner par armékängor, 107 000 ton bomull, 2,7 miljoner ton oljeprodukter och 4,5 miljoner ton livsmedel. Från USA levererades ett stort antal järnvägslok och även ett stort antal godsvagnar. Det är att märka att ryssarna fick ett mycket stort antal lastbilar, vilket var nödvändigt för att klara av underhållet till förbanden då det inte fanns järnvägar eller dessa var utslagna. Det ryska soldaterna marscherade i kriget med amerikanska kängor. Ammunitionen till de ryska kanonerna transporterades fram på amerikanska lastbilar.

Det var uppenbart att den politiska ledningen inte ville att soldaterna och allmänheten skulle få kännedom om den stora omfattningen av den amerikansk hjälpen. Den amerikanske ambassadören i Moskva uttalade sig kritiskt om detta och menade att kommunistregimen ville att folket skulle vara av uppfattningen att landet utkämpade det hårda kriget utan hjälp utifrån. Detta sade han vid en presskonferens i Moskva i mars 1943. Det tog BBC:s korrespondenten fyra timmar att i telefon övertala den ryska censuren att släppa igenom ett telegram som återgav vad den amerikanske ambassadören hade sagt vid presskonferensen. Chefen för den statliga censuren var rasande när han gick med på att sätta stämpeln med godkännande på telegrammet.

Efter kriget uppmanade USA de länder som fått Lend-Lease-gods att betala för de varor som brukbara och som kunde användas för civilt bruk. USA begärde att Sovjetunionen skulle betala 1,3 miljarder dollar för den materiel alltjämt var brukbar civilt. Men Sovjetunion förklarade att man endast ansåg sig vara skyldig att betala 170 miljoner dollar. Den amerikanska fordran stod därefter till stor del obetald fram till dess de två staterna kom fram till en överenskommelse år 1972 som innebar att Sovjetunionen förband sig att betala 722 miljoner dollar år 2001. Därefter betalade Sovjetunionen 48 miljoner dollar, men slutade sedan att betala med hänvisning till att USA antagit en lag (American Jackson-Vanik amendment) som innebar handelsrestriktioner mot länder som förhindrade emigration och bröt mot de mänskliga rättigheterna. USA ansåg att Sovjetunionen fanns bland den grupp av länder som drabbades av restriktionerna. Men efter en tid återupptog de två staterna överläggningarna rörande den gamla krediten från kriget. Åter kom man överens om ett nytt belopp. Sovjetunionen skulle senast 2030 betala 674 miljoner dollar. Men ett år senare upplöstes Sovjetunionen. År 1993 förklarade dock Ryssland att man skulle honorera lånet och landet betalde därefter hela det överenskomna restbeloppet.

Under Sovjetunionens tid uppgav landet att den allierade hjälpen motsvarade ca. 4 procent av kostnaderna för kriget. Senare studier har kommit fram till att hjälpens värde i sjäva verkat i stället motsvarade ca. 7 procent av den totala kostnaden för att föra kriget. Den stora krigsledaren i Sovjetunionen var marskalken Georgij Zjukov. Efter krigsslutet sade denne följande.

”Det säger nu att de allierade inte hjälpte oss, men det kan inte förnekas att amerikanerna gav oss så mycket materiel och varor att vi utan dessa inte skulle ha kunnat organisera våra reserver och fortsätta kriget”.

Han sade också: ”Vi hade inte sprängmedel och inte heller krut. Vi hade inte något att ladda gevärspatronerna med. Det var amerikanerna som räddade oss genom att leverera sprängmedel och krut. Det levererade stora volymer stålplåt. Hur skulle vi ha kunnat tillverka våra stridsvagnar utan tillgång till amerikanskt stål? Men nu tycks de påstå att vi själva hade tillräckliga tillgångar av allt det där. Utan tillgång till amerikanska lastbilar hade vi inte haft något för att dra våra artilleripjäser med”. (Med ”de” menade han uppenbarligen den sovjetiska politiska ledningen).

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.