Avhopparen Oleg Gordievskij

Det var sommaren 1985 som den sovjetryske diplomaten Oleg Gordievskij hoppade av i London. I själva verket var han en ganska högt uppsatt KGB-officer vid den sovjetiska ambassaden. Han förhördes mycket ingående av den brittiska säkerhetstjänsten och gav därefter ut ett större bokverk tillsammans med den välkände brittiske historikerns Christopher Andrew. Denna historiker hade tidigare skrivit ett stort arbete om den brittiska underrättelsetjänstens (MI6) historia. Han var därför väl insatt i hur en underrättelsetjänst kunde vara organiserad och hur underrättelseinhämtningen kunde ske.

Oleg Gordievskij var född 1938 och uppvuxen under relativt goda förhållanden i Sovjetunionen. Fadern arbetade under många år för NKVD (tidigare namn på KGB) och sonen fick den bästa möjliga utbildningen samt rekryterades till KGB (organisation bytte namn år 1954). Under utbildningen ansågs han vara en flitig elev och mycket intelligent. Hans första utlandsplacering var i Berlin redan 1961, när han var 23 år gammal. Senare har Oleg Gordievskij sagt att då han såg Berlinmuren byggas insåg han att ”endast en fysisk barriär med vakter och vakttorn kunde förmå östtyskarna att stanna kvar i deras socialistiska paradis”.

Men det hela började egentligen med att Oleg Gordievskij, som då ännu inte fyllt 30 år, våren 1966 sändes ut som pressattaché vid den sovjetiska ambassaden i Köpenhamn. Han bodde tillsammans med sin fru i stadens arbetarkvarter och det visade sig snart att de båda ofta gick på jazzklubbar. Eftersom han var pressattaché, i varje fall formellt, så fick han många tillfällen att diskutera även ideologiska frågor med danska journalister. De uppfattade honom som bildad och mycket social. I själva verket var han KGB-officer som genomgått en flera år lång utbildning för sitt uppdrag. Det var i första hand att rekrytera och på olika sätt understödja s.k. illegalister i Danmark. Begreppet illegalister är etablerat inom KGB och betecknar en person som i större omfattning lämnar information till Sovjetunionen utan att vara knutna till den officiella beskickningen i landet. Dessa arbetar dolt och har även till uppgift att i krigssituationer utföra sabotage och anfall mot nyckelpersoner. Inom KGB använder man sig även av begreppet ”residenter” som är personer som är placerade i ett land som diplomatisk personal eller personal vid handelsorganisationer, resebyråer och liknande, samtidig som de är underrättelsepersonal med uppgifter att inhämta underrättelseinformation om det land som de är placerade i.

Oleg Gordievskij utförde tydligen sitt arbete i Danmark till full belåtenhet för sin uppdragsgivare. Även danska journalister och andra var uppenbarligen nöjda med hans närvaro i den danska huvudstaden. En dansk journalist skrev bland annat: ”Hans diskreta välklädhet, hans vetande och bildning, hans charm och sinne för humor gjorde honom till en god sällskapsbroder”.

Som bekant gick Warszawa-paktens länder in i Tjeckoslovakien i augusti 1968 för att kväsa kommunistledaren Dubceks planer på att ändra landets politiska inriktning. Den nya rörelsens honnörsord var ”kommunism med ett mänskligt ansikte”. I realiteten var det förstås Sovjetunionen som med att mycket stort antal pansardivisioner gick in landet. De andra länderna bidrog bara med mindre truppenheter. DDR sände inte några militära förband alls.

Kort tid efter att den sovjetiska invasionen av Tjeckoslovakien ägt rum återvände Oleg Gordievskij till Moskva för att under åren 1970 – 1972 arbeta centralt inom KGB. Han hade då tydligen tillgång till ganska stora delar av organisationens arkiv. Genom studier av dokument från arkiven fick Oleg Gordievskij kännedom om hur Sovjetunionen hade bedrivit den psykologiska krigföringen före och under krisen i Tjeckoslovakien. Av dokumenten framgick att de flesta av de ”fynd” som anförts som skäl för invasionen helt enkelt var fabricerade av KGB. De vapengömmor som hade påträffats på tjeckisk mark var helt enkelt utplacerade av KGB, som också såg till att vapendepåerna hittades. I den ryska propagandan hette det emellertid att det var sudettyska ”revanschister” som gömt vapnen för att förbereda en väpnad resning mot den kommunistiska regimen. Det förekom artiklar i tidningen Pravda som redogjorde för amerikanska hemliga planer för att bedriva ”ideologiskt sabotage”. Artiklarna var i själva verket skrivna av personer inom KGB och allt var påhittat. Det förekom också att KGB-anställda som ”utländska turister” delade ut banderoller och affischer med uppmaningar som ”störta kommunistregimen” och ”bryt med Warszawa-pakten”. Några sådana slagord användes inte de tjeckiska reformpolitikerna och inte heller av andra tjecker. Oleg Gordievskij fick även genom arkivhandlingar kännedom om att det var KGB som lyckats distribuera foton som påstods visa att amerikanska stridsvagnsförband redan trängt in i Tjeckoslovakien. Den östtyska partitidningen ”Neues Deutschland” publicerade även sådana foton. Men det var i själva verket foton från en gammal amerikansk krigsfilm. Oleg Gordievskij har själv förklarat att det var hans studie av arkivhandlingar i KGB:s arkiv i Moskva som gjorde att han blev starkt kritisk mot den sovjetiska politiken. Med de nya åsikterna sändes han i varje fall åter ut till den sovjetiska ambassaden i London. Även nu var hans uppdrag från KGB att knyta kontakter och samla information genom ”politisk underrättelsetjänst” i det som måste anses vara ett gränsområde mellan spioneri och diplomati.

Det var Oleg Gordievskij som kom att vara kontaktman för den danske medborgaren Arne Herlov-Petersen. Denne var en ung man som levde i en förvirrad värld där han öppet hyllade sådana nationella ledare som Kim Il-Sung i Nordkorea och Pol Pot i Kambodja. Det var inte några svårigheter för Oleg Gordievskij att värva den unge mannen till ”inflytelseagent”. Herlov-Petersén skrev ett ganska stort antal prosovjetiska tidningsartiklar under eget namn i den danska pressen. Men han gick längre än så därför att han satte sitt namn under tidningsartiklar som skrivits av KGB:s avdelning för ”aktiva åtgärder”. När det senare avslöjades att Herlov-Petersén haft uppdrag från KGB väckte det hela uppmärksamhet i världspressen.

Vid denna tid, det var i mitten av 1970-talet började Oleg Gordievskij att för egen del försöka knyta kontakter med brittiska underrättelsetjänsten MI6. Han blev det som britterna då kallade för ”penetreringsagent”, vilket innebar att han av britterna fick i uppgift att rapportera om KGB:s verksamhet i Västeuropa. Under elva år levde han med den dubbla rollen att dels vara KGB-officer med uppgift att influera opinionsbildare i bland annat Danmark samtidigt som han rapporterade till britterna om den ryska underrättelseorganisationens egen verksamhet. Under dessa år hade han även i uppdrag av KGB:s första direktorat att skriva organisationens historia. Då han märkte att hans chefer började bli misstänksamma mot honom valde han att hoppa av till väst utan att kunna få med sig sin hustru och barn. Det har skrivit om att han ”hoppade av” i London efter att ha fått en order att inställa sig i Moskva. Andra uppgifter säger att han reste tillbaka till Moskva och där hoppade av samt fick hjälp att bli utsmugglad till väst. Det råder oklarhet kring hur det egentligen gick till.

Efter avhoppet förhördes han under lång tid för att britterna skulle försöka fastställa om han hoppat av på uppdrag av den egna organisationen eller om det var ett verkligt avhopp. Trots att han tidigt lämnat information till MI5 ville man först efter två år bekräfta att det

rörde sig om ett verkligt avhopp och inte något som var iscensatt av ryssarna. En tid därefter började Oleg Gordievskij framträda i olika sammanhang och berätta om KGB:s organisation. Tillsammans med den då kände brittiske historikern Christopher Andrew bestämde han sig för att skriva ett stort arbete om KGB:s historia och organisation. När det omfattande arbetet gavs ut väckte det stor uppmärksamhet i västvärlden. Arbetet gavs i vårt land ut 1991 av Bonniers i översättning av Karin Malmsjö. Det består av två volymer med följande titlar: Del 1, ”Från Tjekan till Potsdam”, och del 2, ”KGB inifrån, spionskandalernas tid”.

Böckerna innehåller inte så mycket om Oleg Gordievskij egen utbildning och hans verksamhet i Västeuropa. I stället är det en i objektiv ton hållen redogörelse för organisationen och verksamhet. Eftersom Oleg Gordievskij själv haft till uppgift att skriva KGB:s historia får man förmoda att han haft tillgång till många historiska källor och även modernare arkivmaterial. Men det är inte känt om han fick med sig någon skriftlig dokumentation från KGB. Det anses av många att redogörelserna förefaller tämligen tillförlitliga och att redogörelserna kunnat skingra en del av dimmorna kring några spionfall som drabbat Storbritannien. Den brittiska säkerhetstjänsten var efter avslöjandet av spionerna Burgess och Maclean år 1951 övertygade om att det fanns ytterligare spioner inne i den egna organisationen, som man inte hade kunnat avslöja. Man jagade i många år den person som omnämndes som ”den tredje mannen”. Det var den person som måste ha förvarnat Burgess och Maclean och därigenom givit dessa möjligheter att fly före ett gripande. Den som misstankarna riktades mot var Kim Philby, vilket hade varit kommunist under studentåren på Cambridge. Trots att han genast omplacerades kunde man inte få fram avgörande bevis mot honom förrän 1963. Då britterna skulle hålla förhör med honom i Beirut lyckades även han fly framför näsan på utredningsmännen. Det fanns även en misstänkt person som kallades ”den fjärde mannen”. Även han hade varit aktiv kommunist under studieåren i Cambridge.  Anthony Blunt kunde ringas in år 1964. Han hade haft ställning som ansvarig för drottningens och hovets konstsamlingar. Under krigsåren hade han varit verksam i den brittiska säkerhetstjänsten och haft tillgång till sekretessbelagt material. Någon farligare spion var han dock inte utan de brittiska myndigheterna gav honom immunitet mot det att han lovade att berätta ”allt”.

Den brittiska säkerhetstjänsten misstänkte dock att det i den s.k. Cambridgegruppen hade funnits fem agenter. Ett skäl till att man misstänkte det var att den tyska underrättelsetjänsten före och under kriget hade organiserat sina agenter i grupper om fem (”fünfergruppen”). Britterna hade fått för sig att var så att ryssarna tagit efter tyskarna och även de försökte organisera sina agenter som grupper om fem. Den Västeuropeiska signalspaningen hade lyckats dechiffrera ett meddelande från KGB till någon agent i England med täcknamnet ”Elli”. Denne Elli tycktes vara verksam inom den egna brittiska säkerhetstjänsten. Det fanns även andra källor som i olika sammanhang hade använt beteckningen ”Fem på MI”. Detta sammantaget gjorde att säkerhetstjänsten starkt misstänkte att det fanns en femte person. Men vem var denne Elli? Eftersökningarna ledde visserligen fram till säkerhetspolisen fick några vetenskapsmän och även några högre statstjänstmän att erkänna att de i olika omfattning samarbetat med KGB. Även en filmproducent erkända att han haft samröre med KGB. Men det var uppenbart att det inte kunde vara frågan om den person som KGB i radiomeddelanden hade anropat med täcknamnet Elli. Jakten gick därför vidare med stort frenesi, vilket kom att skada karriären för flera höga chefer inom den brittiska säkerhetstjänsten. Två mycket höga chefer omplacerade samt även några chefer i mellanskiktet. Ett antal konspirationsteorier växte fram och vissa misstankar riktades till och med mot premiärministern Harold Wilson. Några inom säkerhetstjänsten ville låta telefonavlyssna premiärministern, men så skedde aldrig.

Först genom Oleg Gordievskij berättelser och böckernas innehåll kunder dimmorna lätta. Hans uppgift var att det aldrig hade funnits någon ”femte man” inom den brittiska säkerhetstjänsten och att det överhuvudtaget inte hade funnits någon mullvad efter år 1961. Cambridgegruppen har dock mycket riktigt bestått av fem personer och de hade inom KGB till och med kallats för ”The Magnificent Five”. KGB ansåg också att agentgruppen var den mest betydelsefulla genom tiderna. Oleg Gordievskij kunde berätta för britterna att den femte mannen hade varit John Cairncross och han hade redan tidigare fångats in av säkerhetstjänsten. Men då hade han betraktats som ganska ointressant i sammanhanget. Oleg Gordievskij kunde dock berätta att John Cairncross hade tjänstgjort i signalspaningens huvudavdelning under kriget då även blivit enrollerad av den reguljära underrättelsetjänsten. Redan då hade han lämnat värdefull information till ryssarna och han var inte alls den ”småhandlare” som säkerhetstjänsten tidigare bedömt. Den man som KGB i sina radiomeddelanden för Elli var någon helt annan och även han hade redan avslöjats tidigare. Mannen var filmproducenten Leo Long som tidigare avfärdats som en i praktiken helt ointressant person. Oleg Gordievskij kunde även förklara att uttryckssättet ”Fem på MI” helt enkelt var ett språkligt missförstånd. Ryssarna hade talat om den brittiska säkerhetstjänsten som MI5 och översättare hade översatt det till ”Fem på MI”.

Oleg Gordievskij hade inte bara goda kunskaper om sovjetiska agenter i Storbritannien utan kände även till mycket om agenter i de nordiska länderna. Det var han som kunde bekräfta att Arne Treholt i Norge och Nikolaj Nejland i Sverige för verkliga agenter för Sovjetunionen. I boken tillåter sig Oleg Gordievskij att även nämna namn på svenskar och dristar sig till att omtala dessa som ”inflytelseagenter” eller en person som har ”konfidentiella kontakter” med rysk diplomatisk personal eller andra. Slutsatsen är att Oleg Gordievskij kände till mycket, men inte allt, samt att han även gärna framhöll sin egen betydelse och kännedom.

Oleg Gordievskij liv som dubbelagent skildras ingående i en nyutkommen bok av historikern Ben Macintyre under titeln ”The Spy and the Traitor”. Den är ännu inte översatt till svenska.

Oleg Gordievskij fick skydd av engelsmännen och är alltjämt bosatte sig i Storbritannien under antaget nytt namn. År 2007 erhöll utnämndes han till ”Companion of the Most Distinguished Order of St Michael and St George (CMG) för ”services to the security of the United Kingdom” och erhöll orden av drottningen på hennes födelsedag. På fotot från tillfället ser man att Oleg Gordievskij är betydligt kortare än drottningen. Hon var 162 cm lång när hon var yngre.

I november 2007 togs Oleg Gordievskij in på ett lokalt sjukhus i Surrey och befann sig under 34 timmar i medvetslöst tillstånd, men han överlevde. Själv hävdade han senare att han hade blivit förgiftad med tallium av ”otäcka typer i Moskva”. Säkerhetstjänsten lade ganska snart ned polisutredningen, men den öppnades igen efter personligt ingripande av MI5:s tidigare chef, Eliza Manningham-Buller. Det blev dock aldrig klarlagt om Oleg Gordievskij förgiftats. Själv uppgav han att han hade tagit några sömntabletter som en vän, en rysk affärsman, hade givit honom.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.