Nobiles expedition till nordpolen

Världspressen var sommaren 1928 fylld av berättelser om det italienska luftskeppet, med namnet ”Italia”, som havererat på isen norr om Svalbard samt reportage om de omfattande räddningsaktionerna som följde efter haveriet. Den kände norske polarforskaren Roald Amundsen omkom i en flygolycka under räddningsarbetet och svenska militära flygare från F3 i Malmslätt gjorde hjältemodiga insatser.

Umberto Nobile var italiensk flygingenjör som tidigt börjat intressera sig för konstruktion av olika typer av luftskepp. Han var inspirerad av tyske greven  Ferdinand von Zeppelin. Det var Nobile som tillsammans med norrmannen Amundsen med luftskeppet ”Norge” gjorde den första färden med luftskepp till nordpolen. Den expeditionen gjordes med ett luftskepp konstruerat av Nobile och var en stor framgång. Färden gjordes från Svalbard (Spetsbergen) över nordpolen till Alaska utan missöde. Det var första gången som någon lyckats ta sig fram till nordpolen.

Amundsen var jämte Fridtjof Nansen de mest ansedde norska upptäckts­resan­dena. Han var den förste som lokaliserade den magnetiska sydpolen, den förste som seglade genom Nordvästpassagen, först att nå fram till den geografiska sydpolen, först att bevisligen nå fram till nordpolen samt den förste som kommit fram till båda polerna. Amundsen var dessutom en av de första som nyttjade luftskepp och flygplan i polarforskningen. Men han omkom i juni 1928 i då han deltog i räddningsaktionen efter att luftskeppet Italia havererat nära Bjørnøya norr om Svalbard.

År 1925 hade Amundsen gjort ett första misslyckat försök att nå nordpolen med flygplan. Hans kompanjon var miljonären Lincoln Ellsworth från USA. De använde sig av två flygplan av typen Dornier Wal och nådde fram till 87° 44′ nordlig bredd. Nordpolen breddgrad är 90°. Vid landningen på isen havererade dock ett av flygplanen. Därefter tog det expeditionen mer än tre veckor för att göra i ordning en startbana så att det andra planet skulle kunna starta från isen.

Det var år 1926 som Amundsen tillsammans med bland andra Nobile och Ellsworth företog flygningen med luftskeppet ”Norge” från Svalbard till Alaska. Med på resan följde en stor besättning med mekaniker, väderobservatörer och även radiotelegrafister eftersom luftskeppet hade utrustats med en kraftfull radiosändare och mottagare. Besättningen uppgick till 16 man. Luftskeppet var konstruerat efter Nobiles ritningar. Den 12 maj nådde luftskeppet nordpolen och Amundsen blev på så sätt, tillsammans med Oscar Wisting, den förste att ha befunnit sig på båda polerna. Visserligen hade han inte befunnit sig på nordpolen, men över nordpolen.

Under Amundsens livstid ansåg man emellertid inte Norge-expeditionen att ha varit först att flyga över nordpolen eftersom amerikanen Richard Byrd påstod sig ha flugit över nordpolen tre dagar tidigare i ett flygplan. Efter andra världskriget blev Byrds påstådda nordpolsflygning avslöjad som en ren lögn. Han hade efter start cirklat nära Svalbard ett och ett halvt dygn. Eftersom alla anspråk på att ha nått nordpolen före luftskeppet Norge är omtvistade eller motbevisade, är Amundsen den förste att bevisligen ha nått fram till nordpolen, tillsammans med övriga besättningsmedlemmar på luftskeppet Norge.

Den svenske ingenjören Salomon August Andrée gjorde som bekant ett misslyckat försök att nå nordpolen år 1897 med vätgasballongen Örnen. Start skedde den 11 juli. Ballongen tvingades ned redan på den tredje dagen. Andrée hade uppenbarligen inte förutsett hur det kalla polarklimatet skulle påverka varmluftsballongen. Troligen blev den nedisad och den läckte mer vätgas än vad man hade beräknat. André och hans två kamrater Knut Frænkel och Nils Strindberg landade oskadda på isen och försökte sedan att till fot ta sig till Vitön. Deras utrustning och klädsel var otillräcklig och inte alls lämpad för en sådan färd. De var över huvud taget dåligt förberedda och terrängen var mycket svår att ta sig fram i. När den arktiska vintern kom i oktober försökte gruppen slå vinterläger på Vitön på Svalbard. Troligen omkom de bara några dagar efter den 2 oktober. När deras vinterläger av en slump upptäcktes 33 år senare kunde man läsa deras dagböcker och framkalla fotografier som de tagit efter landningen på isen. Den sista läsbara anteckningen i dagboken var från den 2 oktober. Under hela marschen sköt och åt de främst isbjörnar men även sälar och valrossar. De tre männen hade överlevt på isen i nära tre månader. En teori är att de blev förgiftade av trikiner i isbjörnskött.

De amerikanska polarforskarna och sjöofficeren Robert Edwin Peary och Matthew Henson (afroamerikan) hävdade dock att de ha nått nordpolen först. De var ledare respektive andreledare för en expedition som den 6 april 1909 enligt egna uppgifter kom fram till 90° nordlig bredd. Expeditionen företogs på drivande isflak med hundslädar tillsammans med de fyra inuiterna  Oo-tah, E-ging-wah, Si-gloo och Oo-que-ah.

Riktigheten av expeditionens vetenskapliga anteckningar om navigeringen är fortfarande omstridda. Henson påstod i sin självbiografi att han kort före Peary kom fram till nordpolen där han lite senare mötte expeditionens ledare. Det har ifrågasatts om de verkligen kom fram till den geografiska nordpolen eller om de misstagit sig. Peary var den ende under expeditionen som har grundliga kunskaper i navigering. Han vägrade efter expeditionen att låta vetenskapliga institutioner granska hans anteckningar om navigeringen och hans dagbok. Henson var född 1866 och avled 1955, då bosatt i New York. Hela sitt liv hävdade han att han var först av alla på nordpolen. Nära hade han i varje fall varit.

Frederick Cook påstod att han redan den 21 april 1908 nådde fram till nordpolen. Men hans uppgifter ifrågasattes av flera vetenskapliga institutioner sedan det visat sig att hans påstådda bestigning av Mount McKinley var rent falsarium.

Helt säkert är däremot att Nobile, Amundsen och Ellsworth år 1926 flög med luftskeppet Norge över nordpolen. Det råder inte heller något tvekan om att ryska forskare 1937 flög med flygplan till nordpolen för att sedan resa tillbaka på ett isflak som drev med havsströmmarna. Den första vetenskapligt belagda expeditionen till fots till nordpolen leddes 1969 av den skotske forskaren Sir Wally Herbert.

Den 3 augusti 1958 nådde den amerikanska atomdrivna ubåten USS Nautilus som första fartyg fram till nordpolen. Den sovjetiska atomdrivna isbrytaren Arktika var den 17 augusti 1977 det första övervattensfartyg som nådde nordpolen. Den 7 september 1991 nådde den svenska isbrytaren Oden nordpolen som första icke atomdrivna fartyg. Sedan dess har Oden varit vid Nordpolen vid ytterligare fem tillfällen, senast den 22 augusti 2009.

Den 2 augusti 2007 blev ryssarna de första att med ubåt nå fram till själva havsbotten vid nordpolen och kunde placera den ryska flaggan exakt på polens botten. Expeditionens syfte var att visa att havsbottnen vid nordpolen utgjorde en naturlig fortsättning av den ryska kontinentalsockeln. Det skulle i sådana fall kunna ha havsrättslig betydelse för Rysslands rätt att i framtiden utvinna olja eller gas i regionen. Expeditionen fick extra uppmärksamhet i Sverige eftersom en svensk finansman betalade för att följa med ombord. Expeditionen uppmärksammades även därför att det avslöjades att att några bilder från expeditionen, som bland annat sänts ut av bildbyrån Pressens Bild, visade sig vara stillbilder hämtade från inspelningen av filmen Titanic.

Räddningsinsatserna för att rädda besättningen på Nobiles luftskepp Italia blev mycket omfattande och dramatiska. Det var världens dittills mest omfattande räddningsinsats. Luftskeppet hade helt enligt planerna nått fram till Nordpolen och där hade skeppets besättning, utan att landa, släppt ned en italiensk flagga och en kors som var välsignat av påven. Återfärden till Svalbard gick också till en början enligt planerna, men under natten mötte man kraftig motvind och tjocka. Befälhavaren, Umberto Nobile, beordrade stigning till 1 000 m. Men isbildningen på ballongskrovet blir allt värre och skeppet började sjunka trots att rorsmannen gav höjdroder. Han drog med kraft i reglagen och plötsligt ropade han ”Porca putana!”, ”Hon lyder inte längre!”. Rodret hade frusit fast och skeppet tappade gas i den aktra delen. Några av matroserna beordrades att bege sig akterut i luftskeppet för att om möjligt med hjälp av ishackor lösa det uppkomna problemet. Men skeppet höll inte längre balansen utan sjönk ned med akterskeppet först. Det slog hårt i isen och gondolen under skeppet slogs sönder och manskapet tillsammans med en mängd utrustning kastades ut på isen. När gondolen krossades och delar av lasten hamnade på isen blev skeppet lättare och det stora skeppet höjde sig igen och drev bort i snögloppet. Sex man fanns fortfarande kvar inne i skeppet. Varken de eller själva luftskeppet har återfunnits. De besättningsmän som lyckats ta sig ut ur luftskeppet fick med sig radioutrustning, proviant och annan utrustning. En besättningsman omkom i kraschen mot isen. Nobile och en annan italienare bröt benen och Finn Malmgren skadade axeln. Men man hade ändå tur i det hela för kvar på isen låg större delen av provianten och utrustningen. Bensindunkar, konserver, tält och även radioutrustning med batteriet hade man lyckats bärga. Trots att man sände på radio fick man till en början inte någon kontakt med moderfartyget ”Citta di Milano”. Men alla insåg att luftskeppet måste ha havererat. Italien sände två flygplan från Rom, men avböjde all internationell hjälp. Men privata räddningsaktioner organiserades omgående och en bidragande anledning var att det var stora försäkringsbelopp uppsatta på deltagarnas liv. Enbart kaptenen Nobile hade ett värde av 75 000 svenska kr.

Den 25 maj år 1928 utgick larm från det italienska stödfartyget Città di Milano. General Umberto Nobile och hans besättning på luftskeppet Italia var försvunna i polarhavet. De hade startat från Kungsfjorden på Svalbard två dagar tidigare, på morgonen den 23 maj. Den svenske polarmeteorolog Finn Malmgren var med ombord. Denne var framstående expert på väderförhållandena vid polartrakterna. Ett enormt räddningspådrag med 1500 man, 18 fartyg och 22 flygplan drogs igång och följdes stort i radio och i världspressen.

Det svenska deltagandet i räddningsinsatsen hade sin grund i att den svenske meteorologen Finn Malmgren (1895-1928) ingick i expeditionen och en nationalistisk uppfattning att ”Sveriges rangplats i polarforskningen medför plikter”. De svenska insatserna fick avgörande betydelse för räddningsarbetet.

Luftskeppet hade under april på sin väg från Italien passerat över Sverige. Ett svenskt militärt flygplan, hemmahörande på Malmslätts flygflottilj (F3) i Linköping, eskorterade luftskeppet Italia från Smålandsgränsen upp mot Stockholm. Förare på den enmotoriga svenska Nieuportjagaren från Malmslätt var löjtnant Einar Lundborg. Han utsågs senare att ingå i den svenska räddningsstyrkan som letade efter och även räddade en del av besättningen från luftskeppet. När luftskeppet Italia den 3 maj 1928 passerade Stockholm gjorde skeppet en extra sväng över Dalstigen i Äppelviken. Där bodde nämligen Finn Malmgrens mor.

Roald Amundsen kontaktades kort efter olyckan. Personliga motsättningar med Nobile till trots beslutade han sig för att delta i räddningsarbetet. Flygstyrkor och fartyg från Norge, Finland, Sverige, Italien och Sovjetunionen deltog i sökandet efter de nödställda besättningsmännen. Genom radiokontakt, som etablerades efter 12 dygn, visste man att en del av besättningen från luftskeppet överlevt, men att några var skadade. Räddningsledningen visste också ungefär inom vilket område de befann sig. Då man hade tillgång till ett 20-tal flygplan för spaning hade man förhoppningar om att kunna nå fram till de nödställda. Moralen förstärktes också av att den kände polarforskaren Roald Amundsen skulle deltaga i flygspaningarna. Amundsen hyrde en fransk flygbåt och startade från Tromsö mot Svalbard med fem mans besättning, men kom aldrig fram till Svalbard. Inga som helst vrakrester eller annat hittades efter flygplanet.

Två enmotoriga svenska Hansaflygbåtarna, nr 255 och nr 257, flögs till Göteborg för nedmontering och ilastning på transportfartyget Tanja för transport till Svalbard. Lundborgs enmotorig Fokker sändes med tåget till Göteborg. Ytterligare en större svensk tremotorig Junkerflygbåt, med namnet Uppland, skulle flyga direkt till Svalbard via Tromsö. Kapten Egmont Tornberg utnämndes till chef för den svenska expeditionen vars manskap först reste med tåg till Narvik för att där gå ombord på det inhyrda norska fartyget Quest. På kvällen den 10 juni avgick Quest och ankom till Tromsö på kvällen påföljande dag. Den 13 juni lämnade räddningsstyrkan Tromsö och ankom till Kungsfjorden den 18 juni och fortsatte upp till Danskön dit man kom påföljande dag. Fartyget Tanja med flygplanen ombord anländer senare samma dag och ankrade upp i Virgohamnen på Danskön. Det var i samma vik från vilken Andrés olyckliga ballongfärd hade startat år 1897. När fartyget ankrat upp påbörjades genast hopmonteringen av de flygplanen som medförts på fartyget. Junkerflygbåten Uppland landade dagen därpå efter att med bara en kort mellanlandning i Kungsfjorden ha flugit direkt från Tromsö.

Vid denna tidpunkt hade en radiokontakt redan etablerats med de nödställda som befann sig någonstans nordost om Nordostlandet, d.v.s. nordost om östligaste Svalbard. Ett antal expeditioner var då ute i området och sökte efter de nödställda. Den svenska basen vid Danskön var den mest framskjutna. Två ryska isbrytare, Malygin och Krassin, var på väg till området. Det var en rysk radioamatör i Archangelsk, Nikolau Schmidt, som hade fångat upp nödsignalerna från besättningsmännen. Det visade sig senare att radiotelegrafisten på moderfartyget inte hade lyssnat på de förutbestämda tiderna.

Lundborg skrev senare om att löjtnant Lützow-Holm som några dagar tidigare varit vid Karl XII:s land. Natten till den 18 juni hade han slagit läger på isen och låg och sov i sin sovsäck då han vaknade av att någon rörde vid sovsäcken. Han öppnade den i förhoppning att det var någon av Italiamännen. Till sin förvåning fann han istället, att det var en isbjörn, som gjorde honom en morgonpåhälsning.

Man visste att den skadade svensken Finn Malmgren, tillsammans med kaptenerna Zappi och Mariano, försökte ta sig till Svalbards Nordkap för att hjälpa hem. Malmgren hade dessförinnan dödat en isbjörn med en Coltpistol som tillsammans med proviant, tält, sovsäckar fallit ur Italias gondol vid kraschen. Malmgren, som var den ende som hade erfarenhet av polarförhållanden, hade givit sig iväg tillsammans med de två italienarna, dog redan efter en vecka på isen. De två italienarna undsattes av en rysk isbrytare. Den 21 juni siktades Nobile och de andra nödställda på isen från ett flygplan. Varken Malmgrens grupp eller Amundsen var då ännu funna.

De båda svenska Hansaflygplanen flög till Nobiles grupp för att  släppa ned förnödenheter, bl.a. whisky, cigaretter, en uppblåsbar gummibåt, några lådor pemmikan samt medikamenter av olika slag. De släppte också ned ett brev till Nobile med uppmaningen att förbereda och markera ett landningsstråk så att Fokkermaskinen skulle kunna landa på isen.

Det var en italiensk flygbåt som med radions hjälp lyckades lokalisera de nödställda. Piloten, Umberto Maddalena, kunde dock inte landa på isen, men han släppte ned mat och utrustning.

På kvällen den 22 juni fick Lundborg order av Thornberg: ”Du skall i morgon landa hos Nobile.” Nästa morgon startade Lundborg tillsammans med sin navigatör Birger Schyberg (1897 – 1953) i ett Fokkerflygplan (S6 Fokker). Schyberg var född i Indien av svenska missionärer och hade som krigsfrivillig deltagit på den vita sidan i Finland 1918 och även i Estland. Hans far var präst.

Lundborg och Schyberg startade från Amsterdamön där flygplanet hade monterats ihop. De eskorteras förbi Hinlopensundet och vidare österut av de båda Hansorna. Lundborg berättade efteråt: ”Som några små mörka knappnålshuvuden upptäckte jag ett par mänskliga varelser bredvid en svag rökstrimma!” Det var de nödställdas läger. Lundborg gjorde några överflygningar och gick sedan ned på låg höjd för att känna på isen några gånger innan han landade på skidorna. Sedan han landat lät han motorn gå och han förklarade senare: ”ty det hade just varit en snygg historia om jag väl kommit ned på isen men inte kunnat starta därifrån igen p.g.a. motorns trilska… ty att motorer kunna taga humör veta alla motormän”.

Nobile hade brutit benet och en arm, men ville ändå, enligt de hedersregler som ansågs gälla för kaptener, vara den siste att bli upplockad av Lundborg. Han övertalades dock av Lundborg att i stället bli den förste eftersom han behövdes på fartyget Città di Milano för att bistå i räddningsarbetet. Den skadade Nobile tryckte ned sig i flygplanets baksits tillsammans med Schyberg. Lundborg drog på fullgas på sin 450 hk Jupitermotor medan männen på isen höll fast vingspetsarna. På Lundborgs tecken släppte de och Fokkern sköt fart framåt. Med nöd och näppe lyckades flygplanet lyfta bara 15-20 meter före en skruvisvall, nu med både Schyberg och Nobile i den bakre sittbrunnen. Nobiles hund Titina var också med i den bakre sittbrunnen. Nobile flögs till Ryssön på nordostlandet där besättningen på det ena Hansaflygplanet väntade med ostsmörgås, biff, stekt potatis, whisky och cigaretter invid en öppen eld.

Lundborg gav sig därefter åter iväg för att hämta de återstående, den här gången dock med bakre sittbrunnen tom. På väg ut börjar Jupitermotorn hosta. Efter ett tag repade den sig och Lundborg fortsatte flygningen. Strax innan han skulle landa börjar motorn hosta igen och han tvingades nödlanda nära de nödställdas läger. Det var sent på dagen och solen har börjar smälta snön på isen. Flygplanets ena skida grävde ner sig vid landningen, och sedan även den andra skidan. Flygplanet slog runt och blev liggande med Lundborg hängande upp och ned fastspänd i selarna. Nu hade visserligen Nobile räddats, men Lundborg hade själv efter den ödesdigra landningen blivit kvar i lägret. Det visade sig att han kunde ta över Nobiles sovsäck.

De följande veckorna var det dåligt väder med omväxlande dimma och storm i området, vilket gjorde det omöjligt för ytterligare hjälpinsatser. På isen där Lundborg landat stod det en halv meter vatten täckt av en tunn isskorpa. Något annat skidflygplan fanns inte tillgängligt. Den ryska isbrytaren Krassin var dock på väg.

Efter två veckor beslutade sig Malmgren för att tillsammans med de två italienarna Adalberto Mariano och Filippo Zapp ändå försöka ta sig över isen till Storön.

Då dök den ena Hansan upp ur dimman och kastar ned tre paket proviant till de som är kvar i lägret. Junkerflygplanet Uppland kom senare med mer förnödenheter som kastades ned. Dagen därpå, den 6 juli, lyckas Schyberg landa med en Haviland Moth som anlänt bara någon dag tidigare. Han fick då med sig Lundborg som fördes till Nobile ombord på fartyget Città di Milano. Därefter ansåg man sig inte längre kunna landa på isen eftersom den var på väg att brytas upp och vattnet stod ankelhögt i lägret. De nödställda männen fick vänta ytterligare tre veckor innan de till slut räddades av den ryska isbrytaren.

Den 12 juli nådde den ryska isbrytaren Krassin fram och räddade först de återstående i Nobilegruppen och senare även de två återstående i Malmgrens grupp. Malmgren själv hade man tidigare tvingats lämna döende på isen. Hans kropp återfanns aldrig.

Lundborg återkom till Linköping den 31 juli. Han mottogs av telegram och lyckönskningar för sin räddningsinsats. En förmögen amerikanska lämnade i ett telegram ett giftermålsanbud med det klargörande tillägget: ”Om icke kärlek skulle uppstå, vill jag dock bära kaptens namn. Redan på förhand vill jag försäkra Eder, herr kapten, att Ni får ha hur många förbindelser som helst, bara jag som sagt får bära Edert namn.”

Lundborg gav 1928 ut en bok om sin berättelse om räddningsförsöken. Den gavs ut under titeln ”När Nobile räddades”.

Lundborg blev efter den lyckades räddningsaktionen uppmärksammad och företog en resa i USA för att berätta om räddningen av Nobile och besättningen från luftskeppet. Som nygift provflygare på Malmslätt omkom han 1931 när han provflög det nya flygplanet ”Jaktfalken”.

Egmont Tornberg hade genomgått flygutbildning 1919 och år 1926 satte han nytt världsrekord i höjdflygning med sjöflygplan. Han var chef för Första flygkåren (F1) åren 1934–1937, Jämtlands flygflottilj (F4) åren 1937–1943 och chef för Norrbottens flygbaskår (F21) åren 1946–1951.

Birger Schyberg hade börjat sin militära bana i flottan, men övergick till flygvapnet 1928 och befordrades till löjtnant. Åren 1937–1939 var Schyberg chef för Flygkadettskolan och tiden 1939–1941 chef för utbildningsavdelningen vid Flygstaben. Åren 1941–1945 var han chef vid Södermanlands flygflottilj (F 11) och 1945–1951 chef för Fjärde flygeskadern (E 4). År 1948 utnämndes han till generalmajor. Åren 1951–1953 var han inspektör och chef för luftbevakningen. General Birger Schyberg omkom den 4 juni 1953 i samband en flygolycka vid Tannsjön norr om Söderhamn, där hans flygplan, ett skolflygplan av typen SK16, kolliderade med vattenytan och strandkanten i samband med en lågflygning.

Även Gunnar Lihr var en av de svenska flygarna i räddningsexepeditionen efter Nobile och hans besättning. Han var finländare och flygbolagets Aeros förste pilot. Även han störtade och omkom senare i en flygolycka.

Umberto Nobile hade burit ansvaret för att sju män dött och hade till och med blivit räddad före sin besättning, vilket många klandrade honom för. När han återkom till Italien utsattes han för kritik och vann upprättelse först efter slutet av kriget. Senare satt han i parlamentet för kommunistpartiet. General Umberto Nobile avled 1978.

Arne Remgården gav på Norstedts förlag 1984 ut boken (293 s) ”Expedition Italia – katastrofen, kampen och räddningen”

Kroppen efter Finn Malmgren återfanns aldrig. I dag står han staty centralt i Uppsala (nära korsningen Sysslomansgatan – Skolgatan). På statyn är han iförd polardräkt. Få som passerar statyn vet vem han är.

På Vadsöya utanför den norska staden Vadsö, norra delen av Varangerfjorden, står fortfarande den höga stålmast vid vilken de båda luftskeppet ”Norge” och ”Italia” var förtöjda på vägen till nordpolen.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.