Den irländska doften av torv

Historiskt har Irland alltid varit ett fattigt land som levt under trycket av hårda brittiska ”landlords”. Det var nämligen engelsmännen som ägde jorden och irländarna var arrendatorer. Irland blev helt självständigt från England först 1949. Irland är det av de europeiska länderna som haft den största emigrationen till USA. Massemigrationen till Amerika kom igång tidigt och fick stor omfattning på grund av potatispestens härjningar på ön från 1845 i nära tre år. Man räknar med att närmare en miljon irländare svalt ihjäl under de tre åren. Potatispesten spred sig även till övriga Europa, men fick inte samma förödande följder som på Irland eftersom befolkningen i övriga Europa hade fler valmöjligheter när det gällde föda. Irländarna var i mycket större utsträckning beroende av potatis jämfört med övriga europeiska länder. Detta trots att Irlands bönder odlade många andra grödor och Irland var en av de största exportörerna av mejeriprodukter i Europa. De flesta irländska bönder var tvungna att betala orimliga avgifter för sin arrenderad mark. När potatispesten förstörde deras basföda fanns det ingen möjlighet att betala arrendeavgifterna. Bönderna tvingades lämna sina hem och det som då återstod var att emigrera till Amerika.

Överskeppningen av irländare under 1840- och 1850-talen var ytterst riskfylllt eftersom många av fartygen inte var sjövärdiga och förliste under stormar. De kallades i folkmun för ”coffin ships” (likkistefartyg). Det var ett mycket stort antal irländare som omkom under resan till det nya landet. Emigrationen har fortsatt även in i modern tid, men nu är målet för unga irländare i första hand Australien och Nya Zeeland.

Det finns knappast alls någon skog på Irland och den skog som finns är tät granskog som inte någon människa kan tänka sig att gå in i. För en irländare måste det var fullkomligt obegripligt när vi svenskar berättar att vi tillbringar en hel söndag i svampskogen. Omkring 15 procent av ön areal består av torvmossar och i alla tider har irländarna brutit torv uppvärmning av sina hus. Torvtäkterna har varit helt nödvändiga för uppvärmning vintertid av bostäderna. Brytningen av torv tillgår så att man med en särskild torvspade gräver upp i exakta längder på 50 cm. När mossan bryts innehåller den 90 procent vatten. Torvstyckena läggs upp i skickligt arrangerade pyramider för torkning. I allmänhet tar det åtta veckor att torka torven så långt att den kan användas för bränsle i ugnen i stugan. Energivärdet för den irländska torven är högre än i vanlig ved. Det torkade briketterna är till sina mått exakt standardiserad och åtta torvbitar brinner med låga i minst fyra timmar. Därefter ger torvbriketterna en värmande glödbädd under ytterligare ett par timmar. Torv har fram till modern tid används för uppvärmning och för matlagning. Någon vet fanns inte att tillgå på Irland. Numera bryts det förstås väldigt lite torv i jämförelse med för hundra år sedan. Det är en naturresurs som man vill hushålla med. Det tar närmre 1 000 år för att återbilda en 40 cm tjock torv.

När irländarna förr eldade med torv i sina kaminer spreds en alldeles speciell lukt i huset. Den finns beskriven på otaliga ställen i den irländska skönlitteraturen. Det är en lukt som är mycket karakteristisk för Irland. De som en gång har känt den kommer alltid ihåg lukten. Alla irländare är väl förtrogna med lukten. I USA, Kanade och Australien säljs de små miniatyrugnar för att göra det möjligt för ättlingar till irländarna att elda med äkta irländsk torv för att få den där speciella lukten i bostaden. Det finns irländska torvbriketter att köpa i länder med många irländska invandrare och ättlingar. Torvlukten eller doften är en del av den irländska kulturen.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.