Mordförsöket mot påven

Karol Józef Wojtyła var son till kapten Karol Wojtyła, som tjänstgjort i den österrikisk-ungerska armén under första kriget. Sonen Karol Józef Wojtyła prästvigdes 1946 i Kraków, Polen. Han doktorerade senare både i teologi och filosofi, skrev flera teologiska och filosofiska böcker, samt blev professor i etik. Han utnämndes till kardinal i Krakow (en av Polens två kardinaler) och slutligen utsågs han till påve och installerades den 22 oktober 1978 i ämbetet. Den tidigare påven hade endast varit påve i 33 dagar när denne avled. Karol Wojtyła tog som påve namnet Johannes Paulus II. Han var den första som blivit påve efter åt 1523 utan att vara italienare.

I Polen hade fackföreningsrörelsen Solidaritet bildats och var en betydelsefull maktfaktor i landet. Johannes Paulus II hade visserligen deltagit i Andra Vatikankonciliet år 1978 och då vägrat att deltaga i fördömandet av kommunismen. Men som ny påve understödde han uttryckligen Solidaritets motstånd mot den kommunistiska regimen i Polen. Genom sina uttalanden och välsignelser av motståndsrörelsen och ett antal inofficiella kontakter med ledarna i Kreml bidrog han i högsta grad till motståndet mot kommunismen i Polen och övriga Östeuropa. När han för första gången besökte Polen som påve samlades ..

I världspolitiken kom påven att spela en mycket betydande roll. En månad efter Karol Wojtala utnämnts till påve 1978 utfärdade centralkommittén i Moskva allvarliga varningar till alla kommunistpartier i världen för Vatikanens nya östpolitik och manade till skärpning i kampen mot kyrkan. Ändå blev påven, som den kommunistpartiets partisekreteraren Gorbatjov senare har intygat, genom sin skickliga medling avgörande för det fredliga avvecklandet av de kommunistiska diktaturerna i Östeuropa. Ett kritiskt moment i utvecklingen var händelserna i Polen i början av 1980-talet, när Solidarnosz blev en folkrörelse och motståndet mot regimen flammade upp i ett antal återkommande strejker och demonstrationer. Man fruktade varje ögonblick att den sovjetiska armén skulle gå in Polen med stridsvagnsförband. Sovjetunionen hade vid den tiden endast två armédivisioner i landet och kunde inte utöva någon tvångsmakt utan att gå in med stora militära förband. Påven uppehöll hela tiden personlig kontakt med Kreml och förklarade för de ryska kommunistledarna att i det fall som ryssarna valde att militärt gå in i Polen skulle han som påve resa till sitt hemland. Ryssarna förstod att detta med nödvändighet måste leda till en total folkresning. Arkiven rymmer ännu åtskillig okänd information om Vatikanens diplomatiska aktiviteter under Johannes Paulus pontifikat. Fullt klart är att Solidarnoszs styrka i Polen i hög grad grundade sig på påvens personliga stöd.

Under sin tid som påve besökte Johannes Paulus II sitt hemland vid åtta tillfällen. Men det var det första besöket i juni 1979 som var det politiskt viktigaste. Besöket ägde rum drygt 11 år innan Sovjetunionen föll samman. Påven hade framfört till de polska regeringen att han avsåg att komma till landet den 8 maj 1979 för att fira 900 års minne av S:t Stanislaus, men regeringen önskade att han skulle komma en månad senare. Så kom det också att bli, men det visade sig vara ett stort misstag från regeringens sida. I stället för ett två dagar långt besök i två städer blev det i stället ett nio dagar långt besök med besök av påven i sex städer. Regeringen tillät TV-utsändningar från påvens besök därför att man bedömde att detta skulle bidraga till att inte så stora människomassor skulle samlas till mässor och andra möten med påven. I stället bidrag TV-sändningarna till att ännu fler om möjligt ville se påven. Påven anlände 2 juni 1979 till Warszawa och då hade det samlats omkring 3 miljoner människor för att välkomna honom. Vägen från flygplatsen in till staden kantades av flera hundra tusen som ville se och hylla Johannes Paulus II. Hans besök inleddes med att han predikade och ledde en utomhusmässa under ett särskilt uppsatt 20 m högt kors. Många hundra tusen polacker deltog i mässan, som även sändes i TV. När påven några dagar senare besökte sin lilla hemstad Wadowice välkomnades han av omkring 30 000 personer. Han besökt avslutades den 10 juni 1979 då han höll en stor utomhusmässa utanför Krakow. Myndigheterna försökte begränsa deltagandet genom att spärra av tillfartsvägar. Det hindrade inte att polackerna gick över åkrar och fält. Gamla och handikappade bars fram över fälten. Det finns fotografier som visar hur människomassan väller fram. Ytterst få kunde höra vad påven sade under sin predikan. Uppskattningen var att det på fältet utanför Krakow, trots polisens försök att begränsa antalet deltagare, hade samlats närmare 3 miljoner människor. Det har sagts att det måste ha varit den största samlingen av människor i världshistorien som vid ett och samma tillfälle begivit sig till samma plats. Bedömningen var att under hela påvens 9 dagar långa besök den första veckan i juni 1979 var det 13 miljoner polacker som begav sig ut till olika platser för att välkomna och hylla påven. Denne talade om polackernas historiska erfarenheter av att stå emot och resa sig mot onda makter. Alla polacker förstod att han egentligen talade om den sovjetiska kommunismen. Det var där på fältet utanför Krakow den 10 juni 1979 som de sovjetiska ledarna slutligen insåg att de inte rådde på det polska folket. Elva år sedan hade sovjetväldet fallit. Det existerade endast i 64 år.

Breszjnev var förstesekretare i Sovjetunionens kommunistiska parti 1964 – november 1981 och var därmed den verklige makthavaren i Kreml. Det var han som ledde supermakten när Sovjetunion i augusti 1968 invaderade Tjeckoslovakien med initialt 20 ryska divisioner. Under invasionen dödades 137 civila och omkring 500 skadades.

Brezjnev hade varit kandidatmedlem i Politbyrån då Sovjetunionen gick in i Budapest hösten 1956 för att brutalt slå ned upproret där. Efter kriget, då han tjänstgjort som politruk (politisk kommissarie), hade han utnämnts till generalmajor. Under i varje fall det sista året vid makten var Breszjnev så sjuklig att den verkliga makten i stället utövades av Yuri Andropov som då ledde regeringens arbete. Denne hade tjänstgjort som Sovjetunionens ambassadör i Budapest från 1954 till 1957 och hade alltså i högsta grad varit medansvarig för inmarschen i Ungern 1956 då ca. 2 500 civila dödades samtidigt som 722 ryska soldater dödades. Närmare 30 000 ungrare skadades och många flydde till västvärlden. Åren 1967 – 1982 var Andropov cheft för den mäktiga säkerhetstjänsten KGB. Det var i praktiken KGB-chefen Andropov som styrde i Sovjetunionen våren 1981. Breszjnev avled i hjärtattack den 10 november 1981.

Under Andropovs tid som chef för KGB utvecklades verksamheten vid ”trettonde departementet” inom KGB. Det var den delen av organisationen som tekniskt och på fältet utförde mord och attentat både i Sovjetunionen och den den fria världen. Den faktiska verksamheten vid trettonde departementet inom KGB blev framför allt känt i västvärlden genom de två avhopparna Nikolai Khokhlov and Bohdan Stashynsky (1954 och 1959). För övrigt försökte KGB att med gift mörda Khokhlov i USA år 1959.

När Johannes Paulus under en mässa kördes i öppen bil på S:t Petersplatsen i Rom den 13 maj 1981, kort efter kl. 17.00, sköts han på nära håll med flera skott av en turkisk man, Mehmet Ali Ağca. Det var drygt fem månader innan Breszjnev avled. Påven fick skottskador i buken och ena armen samt i ena hand. Han återhämtade sig dock så småningom från de allvarliga skadorna. Attentatsmannen greps på platsen av åskådare och av Vatikanens vaktchef. Det visade sig snart att han var en kriminell turk som hade starka kopplingar till den turknationalistiska organisationen ”Grå vargarna”.

Påven avled 84 år gammal den 2 april 2005 och begravdes den 8 april i Peterskyrkans krypta. Vid begravningsgudstjänsten på Petersplatsen, med kardinal Joseph Ratzinger som officiant, deltog över 200 statsöverhuvuden och regeringschefer från hela världen samt ca. 300 000 pilgrimer på platsen. Flera miljoner pilgrimer och andra sörjande följde gudstjänsten på storbildsskärmar runt om i Rom. Begravningen i Rom var den religiösa ceremonin som samlat störts antal personer i världshistorien.

Efter attentatet mot påven gjorde flera omfattande utredningar. Mehmet Ali Ağca (23 år gammal) hade haft en medgärningsman, en annan kriminell turk, som var närvarande på Petersplatsen beväpnad med pistol och handgranater. Sedan Mehmet Ali Ağca skjutit flera skott mot påven och denne fallit ned, vågade inte Oral Çelik skjuta eller kasta handgranater. Många har sagt att det var den kompakta massan av människor kring påven som gjorde att Oral Çelik inte vågade eller inte kunde kasta sina handgranater. Det framkom också att de två attentatsmännen fått sina pistoler och ammunition från en tjänsteman vid den bulgariska ambassaden i Rom. Det fanns en klar koppling mellan gärningsmännen och bulgariska staten. Samtidigt var det känt att KGB gärna använde sig av Bulgarien som mellanhand vid olika typer av säkerhetsaktioner i västvärlden.

Ett mycket omskrivet mord av trettonde departementet inom KGB var mordet 1978 på den tidigare agenten Georgi Markov. En agent från KGB använde ett paraply för att hugga Markov i benet när denne väntade på en buss i centrala London. Polisen upptäckte att spetsen på paraplyet haft en liten metallkula som innehöll giftet ricin. Den lilla kulan hade tryckts in Markovs vad. Denne avled ett par dagar senare. Undersökningar av den lilla kulan visade på rester av ricin samt att kulan var konstruerad på ett ytterst professionellt sätt.

Den amerikanska journalisten Claire Sterling, bosatt i Rom, skrev en uppmärksammad bok om attentatsförsöket och hon menade att hon kunde leda i bevis att motivet till det hela var Sovjetunionens missnöje med påvens stöd för oppositionen i Polen. KGB hade kontaktat den bulgariska säkerhetstjänsten och givit order om att mörda påven. För att utföra ett sådant uppdrag vände sig den bulgariska säkerhetstjänsten till två kriminellt belastade turkar, Mehmet Ali Ağca och Oral Çelik. Planeringen av attentatet skedde i Bulgarien och senare med stöd av vissa utvalda tjänstemän vid den bulgariska ambassaden i Rom. Vid något av de första förhören med Mehmet Ali Ağca berättade denne att han kontaktats av den bulgariska säkerhetstjänsten som ville att han skulle skjuta påven. Men i senare förhör tog han tillbaka uppgifterna och påstod att det i stället var iranierna som låg bakom planerna på att attentat. Sedan Oral Çelik avlidit 1985 upphörde den italienska polisen sin utredning med att försöka få reda på vilka som var de verkliga uppdragsgivarna. Klart tycks vara att i varje pistolerna och granaterna hade tillhandahållits av personal från bulgariska ambassaden.

Italienska staten genomförde senare en utredning som i sin konklusion angav att det fanns övertygande bevis om att det var den sovjetiska säkerhetstjänsten som låg bakom mordförsöket på påven. Men utredningen utsattes för kritik och tillförlitligheten i utredningen ansågs vara låg. Kritikerna menade att den var vinklad av partipolitiska taktiska skäl för att misskreditera kommunisterna inför det förestående parlamentsvalet i Italien.

Det anses känt att CIA gjorde en omfattande utredning av attentatsförsöket. Men utredningen har aldrig offentliggjorts och några källor sig att handlingarna är något av det mest hemliga som finns hos CIA. Förmodligen är det så att det inte finns några entydiga bevis på att det var KGB som beordrade säkerhetstjänsten i Bulgarien att mörda påven. Starkare är bevisen mot den bulgariska säkerhetstjänsten och mördarens kontakter med den bulgariska ambassaden i Rom. Man måste ju fråga sig om anledningen till att tjänstemännen på bulgariska ambassaden lämnade vapen till de två gärningsmännen. De fick pistoler och handgranater. Svaret på frågan finns hos KGB:s arkiv, om handlingarna har bevarats. Någon måste ha över lämnat pistolen, en 9 mm Browning HP, tillsammans med ammunition till attentatsmannen. Det mesta tyder på att det var en tjänsteman på den bulgariska beskickningen i Rom.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.