Magdalena Rudenschöld

Magdalena Rudenschöld var född 1766 i Stockholm som dotter till riksrådet grev Carl Rudenschöld och grevinnan Kristina Sofia Bielke. År 1784 inträdde hon vid 18 års ålder som hovdam hos prinsessan Sofia Albertina (syster till Gustaf III). Samtida källor beskriver henne som ”vacker, intelligent och passionerad”. Allmänt kallades hon för Malla. Hon var mycket omtyckt på hovet och hon uppvaktades av hertig Karl och även av Gustaf Mauritz Armfeldt (1757 – 1814). Den senare gifte sig visserligen 1785, men fortsatte ändå kurtisen med Malla. Det var samma år som de inledde ett verkligt kärleksförhållande. Malla födde i hemlighet två barn (trolige avlidna redan som spädbarn). Hertig Karl var förmyndare för den omyndige kungen Gustav IV Adolf och Reuterholm hade stort inflytande över hertig Karl. Denna period i svensk historia har ibland kallats ”den Reuterholmska regimen”.

Armfeldt, som vistades utomlands, smidde planer på att med hjälp av den ryska flottan störta den mäktige Gustaf Adolf Reuterholm och själv ta över makten i förmyndarregeringen. Genom sin kontakt med Armfelt blev Malla på ett tidigt stadium indragen i planerna. Troligen fungerade hon som länk mellan Armfeldt och dennes anhängare i Stockholm, den unge kungen och även med den ryska ambassadören i Stockholm. Planen var att ett antal kuppmakare på något sätt skulle göra klart för ryssarna att kuppmakarna lätt skulle kunna ta över makten från regeringen bara den ryska flottan anlände till Stockholms skärgård. Armfelt, som hyste förhoppningar om att få leda en ny regering, hade även lovat Malla att gifta sig med henne snart som han kunde återvända efter en lyckad kupp. Det är känt att Malla i varje fall vid två tillfällen i smyg försökte överlämna skriftliga meddelanden till kungen. Det skedde vid det ena tillfället på en bal på slottet och den andra gången genom en vidtalad mellanhand. I meddelandena bad kuppmakarna om kungens godkännande för att vidtaga åtgärder ”till skydd för konungens säkerhet”.

Reuterholms folk lyckades dock genom att muta postmästaren i Hamburg få insyn i en del av postförsändelserna från Armfelt. På den tiden gick alla brev från kontinenten över postkontoret i Hamburg. I december 1793 slog Reuterholm till mot de konspirerande. En av de första som greps var Malla. Hon hade dock hunnit bränna en stor mängd brev, men man fann ändå ett antal kärleksbrev från hertig Karl till henne. Malla fängslades och blev utsatt för hård press, men bevisningen var svag. Själv berättade hon senare att hon var satt ”uti ett ohyggligt fängelse, där jag icke sett varken sol eller måne”. Vad som var belastande för henne var att hon i brev yttrat sig nedsättande om både hertig Karl och Reuterholm. Men vid husundersökning på Armfelts gods Lindnäs i Östergötland fann man så många som 1 100 kärleksbrev från henne till Armfelt. Innehållet i dessa användes som bevisning mot Malla. Åtta av breven intogs in extenso till hovrättens dom över Malla. Sedan man fått fram mer graverande bevisning erkände Malla sin delaktighet i planerna på en statskupp. Dock förklarade hon att hon deltagit endast på grund av sitt obegränsade förtroende för Armfeldt. Svea hovrätt dömde henne år 1794 till döden tillsammans med Armfelt, Ehrenström och Aminoff. Men straffet ändrades snart till schavottering och inlåsning på spinnhuset på Långholmen. Rikskanslern Fredrik Sparre föreslog att Malla skulle piskas med ris, vilket även Reuterholm understödde. Med det gjordes invändningar mot piskningen och den bestraffningen genomfördes aldrig. Rikskanslern Sparre kallades därefter ibland för ”riskanslern”.

Malla fick schavottera den 23 september 1794 vid den skampåle som på den tiden fanns på Riddarhustorget i Stockholm. Enligt en samtida dagbok beskrevs det hela som ”ett hjärtslitande skådespel” trots att åskådarna kände viss sympati för henne och de flesta höll tillbaka okvädningsorden. Det gick till så att Malla fick stå på schavotten bredvid bödeln, bödelsdrängen, underståthållaren, doktorn och en fältskär. Det var slottets vaktschef Silfverhielm som för dagen förde befälet. Samtida källor berättade att Malla, som då var 28 år, hade en grå kattunskjol och svart kappa samt utsläppt hår. Många åskådare sades ha medlidande med henne på grund av hennes ”ungdom, hennes hårda öde och kanske även av hennes forna skönhet” (enligt Hedvig Holstein-Gottorps dagbok). När Malla stod på schavotten bad hon två gånger om vatten att dricka. Det var meningen att hon skulle sättas fast i halsjärn, men när bödeln skulle sätta på henne halsjärnet ryggade hon rysande bakåt. Hon slapp då halsjärnet utan fick stå utan sådant framför pålen. Där fick hon stå blek som ett lik i närmare en halvtimme. När några bland åskådarna ändå hånade henne blev de på order av vaktchefen tystade av soldaterna. Domen innebar även att hon fråntogs sitt adelskap, sitt släktnamn och även titeln fröken. I Långholmens handlingar finns hon endast antecknad som ”Magdalena Carlsdotter, f.d. fröken”.

Själv skrev hon senare om denna händelse:

Man satte mig i en hyrvagn, omgifven af stadsvakter. jag förblev sanslös hela vägen till spinnhuset, ett stycke utom Hornstull, och öppnade ej mina ögon förrän på eftermiddagen, då jag fann mig helt allena, liggande på golfvet i en mörk arrest med en vattenskål och ett glas vin bredvid mig. Ännu hade jag ingenting smakat på hela dygnet. Då jag tog i vinglaset hörde jag skrik: ‘hon lefver ännu’. Jag såg upp till fönstret och fann där utanför uppstaplade alla spinnhushjonen, som betraktade mig. Jag ville då stiga upp och flytta mig i en vrå undan deras åsyn, men fann mig oförmögen att stå på mina fötter, och återföll tillbaka på golfvet.

Hertig Karl och Reuterholm lät som skillingtryck ge ut de åtta brev från Malla som hade tagits in i hovrättens dom. Trycksaken erhöll följande långa titel:  Den på Gamla Kungshuset fängslade frökens nu Magdalena Charlotta Carlsdotters brev till riksförrädaren som fordom kallades baron Armfelts, nu fågelfri under namn av Gustaf Mauritz Magnusson, angående deras kärleksäventyr.

Reuterholm såg till att Malla släpptes fri innan den unge kungen blev myndig därför att han ville undvika att kungen skulle benåda henne. Malla släpptes redan i november 1796 genom det första beslut som kungen som myndig undertecknade. Först förvisades hon till Gotland och erhöll där Stenstugu gård som ersättning för förlorade inkomster och pension. Samtidigt återfick hon sitt namn och sitt adelskap. Till en början var hon förhindrad att lämna ön, men blev snart helt fri. Hon levde ihop med sin betjänt, som sades vara ”en ung, rask och vacker gosse” och fick med honom en son, Erik Ekmansdorff Karlsson. Med hjälp av Armfeldt uppfostrades han i S:t Petersburg och blev senare officer i Villmansstrand. Armfeldt såg till att Malla 1801 kunde flytta till Schweiz. Där fick hon stöd av och umgicks med Germaine de Staël. År 1813 återkom Malla till Sverige för att ta hand om brodern Thure Gabriel Rudenschölds barn. Efter några år flyttade hon till Stockholm, där hon avled 1823.

När Jean Baptiste Bernadotte anlänt till Sverige 1810 utvisades Armfeldt till Finland. Där gick han i tjänst hos tsar Alexander som generaladjutant och tillförordnad generalguvernör i Finland.

Gustaf Armfelt hade flera förhållanden och barn. Mest känd är hans relation med Malla, som var hans älskarinna 1785–1793. Med den parisiska skådespelerskan Mademoiselle L’Eclair hade han en son Mauritz Clairfelt (1780–1841). Under exilen i Kurland 1794–1799 var han gäst hos den kurländske hertigen Peter von Biron och blev älskare åt såväl hans hustru Dorothea von Medem som dottern; med Dorotheas dotter Wilhelmine av Kurland skall han ha haft två döttrar, Gustava Wilhelmina Charlotta (Mina) Armfelt (1798–1863) och Adelaide Gustava Aspasie (Vava) Armfelt (1801–1881). Mina uppgavs officiellt vara dotter till kusinen Fredrik Armfelt. Vava adopterades 1812 till adliga ätten Armfelt. Han gifte sig 7 augusti 1785 på Drottningholms slott med grevinnan Hedvig Ulrika De la Gardie (1761–1832), dotter till greve Carl Julius De la Gardie och grevinnan Magdalena Christina Stenbock.

Armfelts hälsa vacklade och han hade problem med hjärtat. Ett tillstånd som ansågs ha förvärvats av de krigsskador som han erhållit i sitt liv. Han avled 57 år gammal år 1814 i sitt hem i Tsarskoje Selo (tsarens sommarpalats) ett par mil söder om S:t Petersburg. Enligt tsarens beslut erhöll han statsbegravning i S:t Petersburg och hans kista mottogs sedan i Åbo av en stor procession. I Sverige nämndes han knappas alls.

Efter att kungen blivit myndig lämnade Gustav Adolf Reuterholm hovet och uppehöll sig långa tider utomlands. Efter statskuppen 1809 återvände han till Sverige, men tilläts inte att ha några som helst kontakter med hovet. Han förnekades att få sammanträffa med kung Karl XIII. År 1813 avled han 57 år gammal i Slesvig, Danmark.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.