Han finansierade revolutionen

Det krävs mod och uthållighet för att föra krig. Det krävs även ekonomisk styrka. Under 1700-talet var Storbritannien den ledande världsmakten med den starkaste ekonomin av alla länder. Storbritannien härskade över haven, dominerade världshandeln och ägde kolonier i Nordamerika. Men det var på 1700-talet som upprorsandan började jäsa bland kolonisterna i New England. De flesta välbeställda bland kolonisterna vägrade visserligen att göra uppror mot engelsmännen, men det fanns ändå tillräckliga krafter för att med stöd av fransmännen försöka bryta sig loss från det brittiska styret.

De upprorssinnade kolonisterna sammankallade till det som kom att kallas för ”the Continental Congress”. Det var där som revolutionärerna och kolonisterna kom överens att om möjligt skapa en armé och en egen liten flotta för att resa sig mot den brittiska kronan. Kongressen tilldelade sig själv rätten att beskatta invånarna i de tretton kolonierna, men saknade all organisation för att taxera och driva in skatterna. Eftersom det kostar att skapa och vidmakthålla en armé kan man med en modern term helt enkelt säga att planerna på en revolution var underfinansierade. Även om Frankrike i olika skeden var villigt att stödja revolutionsplanerna var ekonomin inte säkerställd. Inga ville då låna ut till revolutionärerna, som ännu inte bildat en egen stat. The Continental Congress var bara en tillfällig lös organisation i väntan på att de tretton delstaterna skulle lyckas bryta sig loss från det brittiska väldet. Det visade sig att den framtida revolutionen var helt beroende av en enskild finansiär.

Robert Morris var en elvaårig engelsk pojke som moderslös år 1747 invandrade till Maryland tillsammans med sin far. Tre år senare avled fadern i en olyckshändelse med en pistol. Pojken hamnade då i Philadelphia och började arbeta för redaren och handelsmannen Charles Willing. Robert Morris var så driftig i affärer att han redan vid 20 års ålder blev delägare i affärsrören. Som handelsman motsatte han sig de skatter och tullar som britterna tog ut av sina nordamerikanska kolonier. Kolonisternas militära nederlag i Lexington (den 19 april 1775) fick Morris att aktivt ta ställning för ett uppror mot det brittiska styret. Som representant för Pennsylvania deltog han i the Continental Congress 1776 och var en av de som undertecknade självständighetsförklaringen. Morris utsågs av kongressen till att leda kongressens finanskommitté, vars uppgift var att på alla upptänkliga sätt finansiera revolutionen. Det var Morris som sedan ansvarade för att kolonisterna fick ekonomiska medel för att skapa en armé under ledning av George Washington. Man har senare beräknat att Morris lyckades finansiera revolutionen med motsvarande 20 000 dollar per dag i över fem års tid.

Revolutionsledarna John Adams, Benjamin Franklin och George Washington är i dag inskrivna i den amerikanska historien som några av revolutionens ledare och hjältar. Robert Morris är dock helt bortglömd.

Det är välkänt att George Washington med sin lilla armé gick över Delawarefloden på julaftonen 1776 och slog de brittiska trupperna. Men vad som hände därefter är i dag bortglömt. General Washington var nämligen då desperat därför att kontraktstiden för soldaterna skulle gå ut vid årsskiftet samma vecka. Han och alla andra förutsåg att soldaterna då helt enkelt skulle packa ihop sina tillhörigheter och vandra hemåt. Washington stod emellertid i begrepp att inom kort kunna ta kontroll över New Jersey, men endast om soldaterna inte lämnade armén. Dessutom insåg han att engelsmännen inom en vecka skulle hinna omgruppera, slå kolonisternas armé och återerövra staden Trenton i New Jersey. Washington förklarade att han genast behövde 50 000 dollar för att kunna betala varje soldat 10 dollar för att förmå soldaterna att stanna i krigstjänst i ytterligare sex veckor. Washington vädjade till Morris, som var ordförande i kontinentalkongressens finanskommitté, om finansiering för ytterligare sex veckors strid mot ”rödrockarna” (engelsmännen). Morris i sin tur vände sig till en bekant handelsman, en kväkare, och vädjade om ett lån på 50 000 dollar. Kväkaren frågade vilken säkerhet som kunde ställas för ett så stort lån. Morris svarade att långivaren skulle få hans hedersord som säkerhet. Morris och kolonisterna fick lånet utan någon annan säkerhet än Morris ord och heder. Washington kunde betala solden till soldaterna, dessa stannade på sina poster och kolonisterna fick kontrollen över New Jersey.

Alla amerikanska skolelever har fått lära sig att Washingtons trupper led svåra umbäranden i sitt vinterläger i Valley Forge i Pennsylvania år 1777. Men de får inte lära sig anledningen till de amerikanska truppernas (ca. 12 000 man) prekära förhållanden under den vintern. Bakgrunden till den svåra situationen var att kongressen, mot Morris vilja, hade beslutat om en egen ny valuta och tryckt upp egna sedlar. Dessutom hade kongressen bestämt att all handel i kolonierna måste ske i den nya valutan. Missnöjda handelsmän misstrodde dock den nya valutan. De ansåg att den saknade allt värde och därför vägrade de att leverera underhåll till Washingtons trupper när dessa låg i vinterkvarter i Valley Forge. Trupperna led brist på nästan allt. De saknade mat, kängor, filtar och mycket annat.

Amerikanska skolelever får också lära sig att Washingtons lilla armé marscherade in i Yorktown, Virginia, den 19 oktober 1781, precis i tid för att fånga den brittiska truppstyrkan och på så sätt nå ett slut på kolonialkriget. Emellertid hade Washington några veckor tidigare inte haft pengar för att klara av att marschera med sin armé från New Jersey till Virginia. Men Robert Morris lyckades dock på kort tid få fram lån på ytterligare 1,4 miljoner dollar till inköp av vete, majs, saltat kött, rom, tobak och hö. Med de lånade beloppet köpte kolonisterna även båtar för att trupperna skulle kunna ta sig över alla vattendrag. Beloppet räckte även till kontanta betalningar till soldaterna för att förmå dessa att marschera 45 mil till Yorktown. Senare skrev Morris och berättade om det hela: ”Jag överlämnade inte bara allt som jag hade kunnat låna ihop utan även varenda shilling av mina egna tillgångar. Dessutom förmådde jag mina nära vänner att låna pengar till den viktiga expeditionen till Yorktown.”

Morris föreslog upprepade gånger att kolonisterna skulle utarbeta en plan för att säkerställa sina finanser, men fick inte något gehör i kongressen för sina förslag. Det var först när Alexander Hamilton, en god vän till Morris, blev landets förste ”secretary of the treasury” (finansminister) som det upprättades en första ekonomisk plan för återbetalningen av alla de krediter som lämnats till kolonisterna. Krediterna uppgick till närmare 79 miljoner dollar. I första hand var det andra länder som varit långivare.

Efter självständighetsförklaringen fortsatte Morris med den egna affärsverksamheten. Det var bland annat genom handel med kontrakt i främmande valutor som han gjorde sig en stor förmögenhet. Han utgick från att antalet nybyggare skulle stiga kraftigt de kommande åren efter självständigheten. Därför passade han på att förvärva omkring sex miljoner acres mark i avsikt att senare kunna sälja marken till nybyggare. Men tillströmningen av immigranter från Europa minskade i stället. Skatter och räntor på den enorma markareal han köpt uppgick till sådana belopp att han försattes i konkurs. År 1798 greps Morris och fängslades därför att han inte kunde betala skulderna. Han sattes alltså på gäldstuga. Där blev han sittande i över tre år. När han släpptes var han 68 år gammal. Fem år senare avled han utfattig och bortglömd. Den man som hade ordnat finansieringen av den amerikanska revolutionen och en gång ägt större landområden än någon annan i Nordamerika begravdes bortglömd på en kyrkogård i Philadelphia. I dag känner knappast någon till hans namn, medan vi alla känner namnen Washington, Jefferson, Adams och Franklin.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.