Norske spionen Arne Treholt

Arne Treholt (född 1942) var norsk journalist, ämbetsman och även politiskt engagerad i arbetarrörelsen. År 1985 dömdes han till 20 års fängelse för spioneri för Sovjetunionen och Irak.

Arne Treholt var son till Thorstein Treholt, som var bonde och arbetarpolitiker. Fadern var några år i början av 1970-talet jordbruksminister i Trygve Brattelis regering. Sonen Arne studerade socialekonomi, politisk historia och statsvetenskap vid Oslo Universitet. År 1966 började han som journalist på tidningen Arbeiderbladet. Till följd av sitt politiska arbete gick han 1972 vidare och blev statssekreterare hos havsrättsministern Jens Evensen. Vid den tiden förhandlade Norge med Sovjetunionen om gränsen i Barents hav mellan de två staterna. Det avtal som ingicks efter förhandlingarna brukar omtalas som ”Gråzonsavtalet” och det har senare diskuterats om Evensen under påverkan av Treholt gav efter för sovjetiska krav. I varje fall borgerliga politiker har menat att Evensen överträdde sina befogenheter som havsrättsminister i förhandlingarna med ryssarna.

Efter tiden som statssekreterare var han verksam vid den norska FN-delegationen i New York tiden 1979 – 1982. Under ett år studerande han därefter vid den norska försvarshögskolan. Märkligt nog antogs han som elev trots att det senare visat sig att han redan då var misstänkt för någon form av spioneri. Efter utbildningen vid försvarshögskolan erhöll Treholt en tjänst som byråchef i utrikesdepartementet (på press- och kulturavdelningen). Han var vid den tiden presstalesman i utrikesdepartementet.

Den 20 januari 1984 greps han på Fornebu flygplats av säkerhetspolisen. Den som ledde till lilla polispatrullen var den legendariske polisinspektören Örnulf Tofte från overvakningspolitiet. Denne sade redan i första meningen vid gripandet att Treholt var misstänkt för spionage för Sovjetunionen. Det visade sig att Treholt hade för avsikt att stiga på ett flygplan med destination Wien för att han där skulle möta KGB-generalen Gennadij Titov. Denne talade god norska eftersom han tjänstgjort på den sovjetiska ambassaden i Oslo tiden 1971 – 1977. Han hade utvisats på grund av misstanke om att det var han som var kontaktman för spionen Gunvor Haavik. Efter utvisningen från Norge tjänstgjorde KGB-mannen i stället vid de ryska ambassaderna i Helsingfors och Wien. Under polisutredningen framkom att Treholt vid flera tillfällen utomlands sammanträffat med Gennadij Titov. Vid gripandet på flygplatsen hade Treholt en portföljd med 65 hemliga handlingar.

Efter en mycket uppmärksammad rättegång dömdes Treholt till 20 års fängelse för spioneri för Sovjetunionen åren 1974 – 1983 samt även för Irak 1981 – 1983. Treholt satt endast i fängelse i 8 år och 6 månader. Regeringen Brundtland benådade honom 1992 på grund av sviktande hälsa. Arbetarregeringen Brundtland kritiserades hårt för beslutet eftersom ett antal ledamöter i regeringen personligen kände Treholt och därför anklagades de för att ha tagit ovidkommande hänsyn och varit jäviga.

Under tiden i Ila landsfängelse skrev Treholt en bok med titeln ”Ensam” (”Alene”), 1986. Efter frigivningen lämnade Treholt genast landet och reste till Moskva där han senare var verksam som affärsman med inriktning på värdepappershandel. År 1998 flyttade dock Treholt till Cypern där han arbetade tillsammans med ryska affärsmän. Men han flyttade ändå sedan tillbaka till Moskva. Enligt tillgängliga uppgifter bor han fortfarande i Moskva.

Treholt har hela tiden hävdat att han i stort sett var oskyldig och därför feldömd. Tre gånger har han ansökt om resning, vilket dock inte beviljats honom. I Norge prövas resningsansökningar i ett särskilt organ som har benämningen Gjenupptakelsekommisjonen.

I domen mot Treholt angavs det i domskälen att de skador han åsamkat landet var irreparabla samt att de åtgärder som ändå kunde vidtagas drog kostnader som motsvarade flera års försvarsanslag. Trots att Treholt nekade anklagelser om spioneri erkände han ändå att han hade överlämnat hemliga handlingar till KGB samt att han mottagit betydande belopp i ersättning. De ersättningar som han mottagit hade placerats på nummerkonto i Schweiz.

Den information som Treholt lämnat till Sovjetunionen omfattade bland annat försvarsplaneringen för Nordnorge, mobiliseringstider, NATO:s beredskapslagring av tung materiel samt även hemliga protokoll från sammanträden i vilka statsministern och utrikesministern deltagit. I ytterligare en bok (”Gråsoner”, 2004) medgav Treholt att han varit grovt oaktsam i tjänsten, men att han ändock inte agerat som agent för KGB. Han till och med vidgick att han drabbats av storhetsvansinne (”Stormansgalskap”). Enligt hans uppfattning var han föremål för KGB:s uppvaktning, men att han ännu vid gripandet inte hade rekryterats av den sovjetiska underrättelsetjänsten. Han hade varit medveten om att ryssarna uppvaktade honom, men inte att han redan skulle vara agent för dem.

Under förhören berättade Treholt att han vid ett besök i Moskva varit på en privat fest som övergick till orgier. KGB hade tagit komprometterande foton och sedan pressat Treholt till samarbete med KGB.

I sina ansträngningar för att få resning anlitade han privat en utredningsman som fann nya omständigheter som inte tidigare varit kända då han dömdes. Resningskommissionen tog dock inte någon hänsyn till den nya bevisningen. År 2016 avslöjades att utredningsmannen själv hade förfalskat en del av den bevisning som åberopats av Treholt. Utredningsmannen åtalades och dömdes till tre års fängelse för bedrägeri och förfalskning av handlingar.

När Treholt satt på kretsfängelset i Drammen lärde han känna 17-åriga Renee Michelle Steele då han hjälpte henne med läxläsning. År 1987, då han var 45 år gammal, gifte han sig med henne. Den unga hustrun, som hade aids, avled i november 1990 efter en längre tids sjukdom. Treholt var gift tre gånger och har en son.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.