Isdalskvinnan i Norge

Söndagen den 29 november 1970 gick en norsk professor på tur med sina två döttrar. De var 10 och 12 år gamla. Det var fortfarande barmark och de fotvandrade i det terrängområde i Isdalen som i folkmun kallas för ”Dödsdalen”. Namnet hade området fått därför att flera skidåkare hade omkommit i början av seklet när de i kraftig dimma hade åkt utför ett stup i dalen. Isdalen ligger ganska nära staden Bergen.

Den 12-åriga flickan var den som först upptäckte en död kropp som låg i en bergssluttning. Fadern sa genast till sina döttrar att gå därifrån och inte titta på kroppen. Själv kunde han konstatera att det var en död kvinna som var svårt bränd. Hon låg framstupa och hennes kläder var uppbrända. På den tiden hade man ju inte mobiltelefoner utan mannen och döttrarna vandrade hastigt ned i dalen och fick låna en telefon för att ringa polisen för att berätta om fyndet. Polisen gjorde förstås därefter en sedvanlig brottsplatsundersökning innan kroppen därefter transporterades bort för obduktion. Det var början på en kriminalgåta som fortfarande sysselsätter många med tankar och spekulationer.

Kroppen hade legat framåtstupa och det fanns nästan inte några kläder kvar på kroppen. Främre delen av kroppen var svårt bränd och kvinnans långa hår var svett. Runt om i gräset, helt nära kroppen, låg ett par blå gummistövlar, en handväska, ett tiotal lösa sömntabletter (Fenemal), en tom likörflaska och två tomma plastflaskor. Kring kroppen luktade det svagt av bensin och av bränt kött. Vid obduktionen fann man att kvinnan hade tagit minst 50 sömntabletter (Fenemal) och att kroppen visade på en mindre mängd alkohol. På kroppen fanns endast ett spår efter våld mot kroppen. Det var ett tydligt blåmärke på ena sidan av halsen. Rättsläkaren antecknade att det kunde vara ett blåmärke efter ett kraftigt karateslag. Invid kroppen hade man även funnit en del klädesplagg och några smycken. Det märkliga med klädesplaggen var att alla etiketter på dessa hade klippts bort. Plaggen var av god kvalitet och tämligen dyrbara. Senare har bedömare kommit fram till att valet av plagg kan tyda på smak för italienskt mode. Det fanns inte några rester kvar efter någon uppgjort eld i form av brända vedträn eller annat sådant. Inget talade för att de tomma flaskorna innehållit bensin eller annat bränsle. Vid undersökningen av de plagg man fann på platsen kunde dock konstateras ett det fanns minimala rester av bensin i den pälsmössa som låg på platsen. På platsen fann man även ett bränt dokument där det fanns en liten nitring av det slag som används för att sätta fast fotografier i passhandlingar. Man antog att det var från ett fodral till ett pass, men man fick inte ut någon information från den förbrända handlingen. En gissning var att kvinnan, eller någon annan, hade bränt hennes pass. Att hon stannat på just den otillgängliga platsen var oförklarligt. Det fanns inte heller någon information om hur hon tagit sig dit. Att gå till fots från Bergens centrum till platsen tar 1 – 1,5 timme. Ingen taxiförare hade haft någon körning som kunde sättas i samband med fyndet av kvinnan. Det fanns inte något övergivet fordon i närheten.

Från obduktionsprotokollet kunde man läsa att kvinnan bedömdes vara i åldern 30 – 40 år, 164 cm lång och att hennes hår varit långt och mycket mörkt brunt. Hon var lite fyllig och hade breda höfter. Hennes fingeravtryck kunde säkras. I hennes lungor fanns sotfragment. Dödsorsaken bedömdes vara kolmonoxidförgiftning i kombination med omfattande brännskador. Undersökningen av hennes tänder visade flera tandkronor gjorde av guld med ett utförande som inte förekom i Norge, men är vanligt i Ryssland och Östeuropa. Tandkronorna och de andra dentala arbetena kunde också ha gjorts i Tyskland. Obduktionen visade också att kvinnan aldrig fött något barn och att hon inte var gravid vid dödstillfället. DNA-analyser som gjorts först mer en 40 år efter försvinnandet talar för att kvinnan kom från mellersta Europa eller Östeuropa.

Tre dagar senare hittade polisen två resväskor som var inlämnade i en förvaringsbox på järnvägsstationen i Bergen. I dessa fanns en hel del tillhörigheter som man snabbt kunde konstatera tillhörde den döda kvinnan. Några identitetshandlingar hittades dock inte. I resväskorna fanns damkläder, vilka alla hade etiketterna borttagna. Det var påfallande många underkläder och dessa var dyrbara och speciella. Där fanns även flera peruker med olika hårfärger och flera glasögon utan någon styrka i glasen. På ett av glasen kunde fingeravtryck återfinnas. Man kunde direkt konstaterade att det var den avlidna kvinnans avtryck. I en av väskorna fanns det även en burk med receptbelagd hudkräm, men etiketten med patientens och läkarens namn hade rivits bort. På alla plaggen i väskorna hade alla etiketter tagits bort. I väskorna fanns även en liten anteckningsbok med kryptiska noteringar, dock endast på en av sidorna i boken. I väskorna låg även en tändsticksask med etikett med namnet på en postorderkedja i Tyskland som sålde sexleksaker. Vid den tiden var det bara några få företag i Tyskland som sålde sådant.

Polisen har inte några uppgifter om att någon kvinna i den aktuella åldern skulle vara anmäld saknad. Inte heller gick det att få klarhet i om det var frågan om ett självmord eller om hon utsatts för brott. I väskan fann man en plastpåse från en skoaffär i Stavanger. Vid kontakt med personal i affären fick polisen veta att de en tid tidigare sålt ett par blå gummistövlar till en utländsk kvinna som talade dålig engelska. Hon var välklädd, talade lågmält och hade en lukt kring sig som var oangenäm. Flera av biträdena hade känt av doften. Kanske var det vitlök och kryddor. Hon hade först provat stövlar i storlek 37, men de var för små och då hade ett av biträdena gått till lagret och hämtat ett par i storlek 38. Kvinnan hade tagit god tid på sig för att granska stövlarna och stod en lång stund och tittade på dem i spegeln. Hon kom tillbaka dagen efter och köpte stövlarna.

Med ledning av plastpåsen från Stavanger lyckades polisen komma i kontakt med det hotell i Stavanger där kvinnan bott i nio dagar innan hon tog båten till Bergen. En taxiförare mindes att han fått en beställning från hotellet och att kvinnan hade svårt att förklara för honom att hon ville bli körd till flygbåten. Hennes engelska var dålig. Han mindes att hon var vacker och hade en ”sexig kropp”. Vidare minns han att hon hade en tydlig glipa mellan framtänderna. Det var han som bar ombord hennes resväska på båten och själv bar hon en annan väska.

På hotellet hade hon skrivit in sig med namn och angivit att hon kom från Belgien. Polisen begärde in alla ankomstkort från alla hotell i hela Norge för kvinnor i den aktuella åldern och för den tid som var aktuell. På så sätt kunde det klarläggas att hon bott på flera hotell i Norge och under det senaste halvåret rest runt mycket  i Europa. Hon hade angivit olika identiteter på hotellkorten och det var genomgående falska identiteter. Dock hade hon använt sig av samma namn på några hotell. Konsekvent hade hon angivit att hon var från Belgien. Handstilen var densamma och hon skrev bokstaven F med ett långt streck längst upp på bokstaven. Senare bedömde grafologer att den som skrivit texten för hand hade lärt sig skriva i en fransk eller belgisk skola.

Hotellpersonalen i Stavanger kom ihåg kvinnan och kunde lämna en del uppgifter. Hon talade mycket dålig engelska, men franska och troligen även flamländska. Möjligen talade hon även tyska. Hon hade uppträtt med olika peruker och med glasögon. Hotellgästen hade alltid betalat kontant. Ett av vittnena omtalade att hon verkade lite rädd eller skygg. Den mesta tiden hade hon uppehållit sig på hotellrummet. Polisen kunde med hjälp av hotellkorten kartlägga en del av hennes resor. Under ett halvår hade hon rest mellan Oslo, Stavanger, Bergen och Trondheim. Hon hade också under den tiden rest till Genève, Stockholm, Hamburg, Basel och Paris. Man kunde naturligtvis inte exakt kartlägga hennes resor, men hon hade i varje fall besökt Bergen vid minst tre tillfällen. När hon den 18 november skrev in sig på hotell Hordaheimen i Bergen, rum 407, använde hon sig av namnet Elisabeth Leenhower samt angav att hon kom från Belgien.

Måndagen den 23 november checkade hon ut från hotellet, betalade kontant för vistelsen och bad receptionen att ringa efter en taxi till henne. Samma dag såg ett vittne en kvinna lämna in två resväskor på förvaring i boxar på Bergens järnvägsstation. Därefter finns det inte några ledtrådar om hennes förehavanden förrän kroppen hittades i Isdalen den 29 november. Med hjälp av uppgifterna från hotellen ansåg sig polisen, med hjälp av försvarets kryptoexperter, kunna klara ut vad de kryptiska noteringarna i anteckningsboken betydde. Det var enligt polisen endast anteckning om vilka dagar som hon anlänt till respektive avrest från olika städer. På hotellkorten hade hon med prydlig handstil uppgivit att hon reste ”i affärer”. En gång skrev hon att hon var ”antikhandlare”.

En italiensk fotograf framträdde som vittne och kunde berätta att han en tid tidigare givit kvinnan lift och sedan ätit middag med henne på ett gästgiveri i Loen. Kvinnan hade till honom berättat att hon kom från en liten stad norr om Johannesburg och att hon under ett halvår reste runt ”för att se vackra städer”. Han beskrev henne som en vacker kvinna med exotiskt utseende.

Enligt uppgift i norsk press fick polisen tips om att en hög officer inom KGB hade landat i Trondheim bara tio minuter efter att Isdalskvinnan landat på flygplatsen. Mannen skulle sedan har flugit tillbaka till Sovjetunionen efter bara några timmar i Trondheim. Detta har lett till spekulationer om att kvinna var sovjetisk agent som kommit i onåd och avrättats av personer från KGB. Den pälsmössa eller pälshatt som hittades på platsen för kroppen var av en typ som är typiskt rysk. Men det har även spekulerats i att hon var någon form av agent för israeliska Mossad (säkerhetstjänsten). Dessa spekulationer fick näring efter avslöjandet att Mossad låg bakom det missriktade attentatet i Lillehammer tre år senare (1973).

Det är nu 48 år sedan kroppen hittades och gåtan med den döda kvinnan i Isdalen har inte kommit närmare en lösning. Särskilt i Norge har många försökt sig på att finna några ledtrådar. Men ingen har hört av sig som saknat henne. Hennes DNA är säkrat och det skulle vara möjligt att klarlägga om hon är släkt med exempelvis uppgivna syskon eller syskonbarn. Analyser av hennes tänder har visat att hon kan ha varit äldre än vad man först bedömt. Kvinnan hade uppenbarligen tillgång till pengar och kunde betala boendet på hotell under långa tider och även flygresor inom Europa. Allt betalades kontant.

I spekulationerna om hennes död har man fört fram att det kan ha varit frågan om ett självmord, men även att det kan ha varit en mord. Rättsläkaren har sagt att han inte tror att hon först tagit sömntabetterna frivilligt och därefter satt eld på sig själv med någon tändväska eller annat bränsle. Någon behållare som skulle ha kunnat innehålla bränsle har inte återfunnits. Mer talar för att hon tvingats gå upp på bergshöjden och att någon eller några tvingat i henne tabletterna för att få det att se ut som ett självmord samt därefter tänt eld på henne. Det var inte något rånmord och det var inte något sexmord. Det var något annat tror man.

Norska radion NRK och BBC gjorde en serie podprogram om Isdalskvinnan. I programmen förs det fram en massa spekulationer om att hon kunde ha varit en KGB-agent eller Mossad-agent. En annan spekulation är att hon var judinna och i hemlighet arbetade med att försöka finna konstverk som nazisterna rövade bort under kriget.

Norska myndigheter avslutade den aktiva delen av efterspaningarna bara tre månader efter fyndet och myndigheternas bedömning var att det var frågan om ett självmordsförsök och att kvinnan av misstag satt eld på sig själv i ett förvirrat tillstånd. Spekulationerna fortsätter på nätet. Det finns en hel del som är märkligt kring försvinnandet och fyndet. Märkligt är det att inte en enda person under alla år har trätt fram och sagt att personen kände till den saknade kvinnan.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.