Flykten med flyg över järnridån

Berlinmuren och vakttornen vid gränsen mellan DDR och Förbundsrepubliken började rivas den 9 november 1989. Dessförinnan hade det varit praktiskt taget omöjligt för östtyskar att ta sig till väst. Några lyckades, men andra misslyckades och sköts av gränspoliserna. Det gjordes många misslyckade försök att lämna Östtyskland. En av de mest uppseendeväckande och lyckade försöken att fly från DDR genomfördes sommaren 1966 av en den svenske studenten och reserv­officeren Hans Christian Cars. Denne var son till en svensk överste. Han hade ett par år tidigare förälskat sig i en 24-årig medicin­studerande, Isolde, som bodde i Berlin. Själv läste han ekonomi vid Stockholms universitet och i Genéve. Det stora problemet för det förälskade paret var att hon bodde i Östberlin, han i Stockholm och att det däremellan fanns en mur och en helt stängd gräns.

Det började med att Hans Christian Cars reste med grupp svenska studenter från Stockholm till Prag och Budapest. Flera av studenterna i studiegruppen studerade öststatsekonomi och de skulle besöka universitet och andra institutioner i Prag och Budapest. Hans Christian hade då själv påbörjat studier i Genève. Under tågresan med studentgruppen från Berlin till Prag slumpade det sig så att Hans Christian kom att sitta ensam i en kupé med den för honom okända studenten Isolde, som var på väg till vänner i Budapest. Uppenbarligen fattade de genast tycke för varandra och det var Isolde som förslog att han skulle resa till Budapest för att träffa henne. Egentligen skulle han ha lämnat den svenska gruppen med studenter i Prag för att resa till Genève. Men hans intresse för Isolde gjorde att han i stället reste till Budapest och träffade henne åter där. Därefter höll de kontakt på olika sätt, även om de var försiktiga med att skriva alltför många brev till varandra. De var oroliga för att den östtyska säkerhetstjänsten Stasi skulle upptäcka deras relation. Allt kontakter med utlänningar var misstänkta i DDR.

Hans Christian, som du hade fått ett jobb på Exportrådet, köpte en begagnad Volkswagen och gjorde flera resor till sin älskade Isolde i Berlin. Det träffades även i Zakopane i Polen. De var djupt förälskade och började planera olika sätt på vilket Isolde skulle kunna fly till väst och komma till Sverige.

Efter en hel del funderande stannade de för att ett möjligt sätt att få ut henne från DDR var att flyga in med ett lätt flygplan, landa på en äng och plocka upp henne samt flyga till väst.

Under en av sina resor till Berlin körde Hans Christian ombud på den tyska färjan i Trelleborg med sin Volkswagen. Trots att det var mycket hårt väder avgick färjan med destination Sassnitz. Även om det var kraftig sjögång kunde Hans Christian sova gott under natten, men väcktes på morgonen med besked att hans bil hade ramponerats av en järnvägsvagn på färjans bildäck. På grund av den kraftiga sjögången hade vagnen, med sin last av timmer, vält över hans bil och en annan bil. Trots att bilen var svårt skadad gick den efter särskild inspektion ändå att köra. Rederiet förklarade dock att någon ersättning inte skulle utgå till Hans Christian eftersom rederiet inte var vållande. Rederiet skyllde på ovädret och förklarade att det är något man måste räkna med när man har en bil ombord på en färja. Någon oaktsamhet hade inte förekommit från rederiets sida, menade man. Men Hans Christian stod på sig och körde direkt med den svårt tillknycklade bilen till transportministeriet i Östberlin och begärde ersättning. Möjligen antydde han redan då att han skulle kunna ge publicitet till det hela om han inte fick en godtagbar ersättning. Ministeriet meddelande tämligen omgående att man avsåg att avge någon form av ersättning, men att det skulle ske genom landets beskickning i Stockholm. När Hans Christian väl hade kommit hem till Stockholm efter sitt besök hos Isolde fick han meddelande från östtyska beskickningen att man var villig att ersätta honom med en ny bil, en östtysk Wartburg. Det var en bil av ett fabrikat som då inte alls såldes i Sverige och det fanns inte några möjligheter att få reparationer och underhåll av en Wartburg. Hans Christian tackade därför bestämt nej till erbjudandet och krävde i stället att få ett kontantbe­lopp, vilket han också fick.

Nu visade det sig att kontantbeloppet från östtyska beskickningen räckte till för att Hans Christian skulle kunna börja ta flyglektioner hos flygklubben på Skå-Edeby i Stockholm. Sagt och gjort. Han började utbildningen till privatflygare i avsikt att kunna flyga in i DDR eller någon annan öststat för att hämta hem sin älskade Isolde. Kärleken var stark. Det var alltså DDR som i varje fall till del kom att bekosta hans pilotutbildning. När han väl hade fått sitt flygcertifikat började den mer detaljerade planeringen av Isoldes flykt. Men först ett år efter flykten blev den känd för allmänheten. Tidningen Expressen fick nämligen ensamrätt till historien i samband med att paret gifte sig. Det var tidningen som bland annat bekostade brudens klänning. Parets berättelse om flykten från DDR fick stor publicitet även i tyska och andra tidningar runt om i världen. Även Readers Digest (Det bästa) skrev om flykten. Expressen hade stora uppslag tre dagar i följd.

För några år sedan skrev Hans Christian en bok med utförlig berättelse om flykten och de omfattande förberedelserna inför flygförsöket. Boken finns även översatt till tyska, men inte till engelska. Titeln är Isoldes flykt över järnridån.

Det förälskade paret kom överens om att göra ett försök att flyga ut Isolde från en plats mycket nära den tjeckiska gränsen mot Österrike. Som student i Östberlin hade Isolde möjligheter att resa till andra länder inom östblocket. Därför var det inte något hinder för henne att resa till Tjeckoslovakien eftersom Hans Christian bedömde att det skulle vara lättare att med flyg ta sig över gränsen där än i DDR. Det hela gick till så att paret helt legalt reste till västra Tjeckoslovakien och rekognoserade bland vakttorn och vägar nära gränsen. De såg också ut en äng som var så lång och jämn att det skulle gå att landa med ett litet sportflygplan (Cessna 172) och även starta från fältet. Isolde skulle enligt planen tillbringa en natt i ett buskage och på morgonen skulle Hans Christian komma flygande och landa på ängen. Om det var fritt fram för att landa skulle Isolde i sitt buskage vifta med en röd schalett som tecken på att hon var där och att han kunde landa för att snabbt plocka upp henne. Planen var alltså att Hans Christian tidigt på morgonen på mycket låg höjd skulle flyga in över gränsen med vakttornen för att snabbt landa bara någon kilometer innanför gränsen. Det hela genomfördes och han flög in mitt emellan två vakttorn. Han kunde själv se ansiktena på de förvånade vakterna, som dock inte hann skjuta mot flygplanet. När Hans Christian flög över ängen kunde han dock inte se att någon vinkade med en röd duk. Han vågade då inte heller landa utan vände och flög åter tillbaka över gränsen.

De hade bestämt att han skulle komma senast kl. 08.00, men han hade blivit försenad och kom i stället ungefär kl. 08.15. Isolde hade dessutom under morgonen hört skottlossning från det håll där gränsen låg och blivit rädd och lämnat sitt gömställe. Hon hade tagit sig tillbaka till det pensionat i Tjeckoslovakien där de hade bestämt att träffas om flykten inte kunnat genomföras.

Efter det misslyckade försöket gjordes ett nytt försök ett par dygn senare. De hade då sett ut ett annat fält som låg längre från själva gränsen. Avståndet till gränsen var ca. 4 km. Isolde gömde sig i det nya buskaget inställd på att övernatta bland myggorna i väntan på gryningen och flygplanet. Dock blev det så att Hans Christian i stället valde att den andra gång passera gränser sent på kvällen nära solnedgången i stället för att vänta till morgonen. Han lyckades efter en del svårigheter att finna den nya landningsplatsen invid en liten sjö. När han kom in över fältet såg han att Isolde viftade med sin röda schal och han vågade landa. Själva landningen gick bra och efter bara några sekunder satt hans flickvän bredvid honom i flygplanet. Hans Christian svängde runt flygplanet och kunde snabbt starta och stiga högt upp över gränsen och alla vakttorn. De hade lyckats flyga ut Isolde över gränsen. Fyra gånger hade Hans Christian passerat gränsen olagligen utan att några gränssoldater försökt beskjuta flygplanet. Senare fick han reda på att radarkontrollen på Bratislavas flygplats hade sett flygplanet, men då var det förälskade paret redan på väg över gränsen och förmodligen befann sig planet redan då i Österrikiskt luftrum.

Sedan paret landat i Österrike gjorde de en ny smugglingsresa med Isolde från Österrike till Västtyskland eftersom de fann det lämpligast att hon skulle ”dyka upp” för myndigheterna först när hon redan befann sig i Västtyskland. Den flygresan var dock inte förenade med några egentlige risker, men även den skedde dock i hemlighet.

På den tiden var det så att flyktingar från DDR genast fick medborgarskap i förbundsrepubliken. Men de tyska myndigheterna ville dock alltid ha information om på vilket sätt en person från DDR hade lyckats ta sig över järnridån. På en mottagningsstation för flyktingar utsattes Isoldes för förhör av västtyska myndigheter som krävde att hon skulle uppge på vilket sätt hon lyckats ta sig över gränsen. Isolde vägrade dock att berätta om Hans Christian och flygningarna. Det hela löste sig dock för henne genom att hon berättade om den dramatiska flykten för en västtysk advokat som sedan själv gick i god inför myndigheterna att Isolde verkligen på ett visst sätt lyckats ta sig illegalt över gränsen. Hur det gått till berättade dock inte advokaten. Med detta nöjde sig de västtyska myndigheterna. Vid den tiden ville myndigheterna nämligen kontrollera om det kunde vara så att vissa personer tilläts gå över gränsen för att de på något sätt skulle utföra någon form av tjänster för DDR när de väl kommit till förbundsrepubliken. Förbundsrepubliken var uppmärksam på risken att att infiltratörer ska gå över gränsen på uppdrag av den östtyska regeringen.

Isolde hade läst medicin i Berlin och hon fullföljde studierna i Bonn. Senare var hon verksam som ögonläkare i Stockholm. Hans Christian Carls var verksam som kansliråd i försvarsdepartementet och fick senare som ekonom uppdrag för olika internationella organisationer. I dag bor de som pensionärer i Wien och tycks var lika förälskade i varandra som 1966. På Youtube har de presenterat en kort berättelsen (på tyska) om sitt stora äventyr.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.