Gustaf eller Gustav, Carl eller Karl?

Den senaste och kanske sista stora stavningsreformen i vårt land genomfördes år 1906. Det skedde med visst gny och gnissel. Det dröjde också rätt många år innan den nya stavningen slog igenom. Det var tydligen många som höll emot. Syftet med reformen var att uppnå en i hög grad standardiserad stavning, vilket i sig ansågs vara påkallat. Exempelvis ändrades ord med ”hv”, ”fv” och ”f” så att de i stället stavades med ”v” samt ”dt” med”t” etc. Nyordningen tillämpas förstås ännu i dag. Det var  många som då tyckte att det var en alltför långtgående förändring.

Reformen ansågs även innebära att personnamn skulle få ändrad stavning. Man kunde ju tycka att i varje fall avlidna personer skulle få behålla den stavning de haft när de dog. Reformivrarna gick dock så långt att de menade att även gamla kungar och drottningar borde få sina namn ändrade och detta oavsett att de i litteraturen, på socklar till statyer och i sina egna undertecknade brev och beslut stavade på sättet före den stora stavningsreformen.

Kungliga personer som Carl, Gustaf och Christina skulle nu i stället skrivas Karl, Gustav och Kristina. Men detta drabbade inte bara kungligheter. Enligt reformen skulle man också skriva Kristoffer Polhem, Karl von Linné och Karl Mikael Bellman. Oscar skulle förstås stavas Oskar. De som gillade stavningsreformen menade att det bara skulle ta en kortare tid innan alla vant sig den nya stavningen och sedan skulle protesterna klinga av. Kanske fanns det inte någon anledning att argumentera mot detta, men problemet var att det inte alls blev någon enhetlig stavning av egennamn ens efter reformen.

Det var många som inte alls ville stava sina egna namn på det nya sättet. Man kunde då tycka att vissa yrkesgrupper som tycks ha visst inflytande i denna fråga,  såsom exempelvis historiker, journalister och redaktörer på uppslagsböcker, själva skulle föregå med en konsekvent nystavning. Man kan gå igenom ett antal böcker och uppslagsverk från början av 1900-talet och genast finner man att stavningsbruket är högst vacklande.

Litteraturhistorikern Karl Warburg skrev i sin ”Illustrerad svensk litteraturhistoria” kungarna namn som Gustaf, men de senare kungarna fick minsann heta Oskar. Svensk uppslagsbok vacklade rejält och skrev kungarnas namn på det nya sättet, som Karl och som Gustav. Men Polhem, Linné och Bellman fick behålla sin gamla stavning av någon outtalade anledning. Till och med den regerande monarken Gustaf V fick finna sig att bli omdöpt till Gustav V. Detta trots att han skrev under alla regeringsbeslut och alla andra handlingar med Gustaf till sin sista dag. Han ändrade sig inte. I litteraturen och i tidningarna skrevs prinsarnas namn som Gustav, utom kronprinsen som fick behålla sitt namn Gustaf (VI) Adolf. De avdöda kungarna döptes om till Oskar I och Oskar II, trots att de båda hela sitt liv skrivit sitt namn som Oscar. Både den svenska drottningen Victoria och hennes namne i Storbritannien fick sina namn stavade som Viktoria.

Även i den stora läroboken av Rosén ”Svensk historia” (1-2, 1961) vacklade stavningen. I det första bandet stavades Gustav Vasa med V. I den andra delen av detta stora bokverk stavas det Gustaf III. I första bandet stavas Olov Skötkonung, med v i Olov. Men Olof Rudbeck fick behålla sitt f.

Nuvarande regent, eller snarare dennes föräldrar, har inte låtit sig ta intryck av 1906 års stavningsreform. Hade den kungliga familjen konsekvent följt stavningsreformen skulle konungen i dag skriva sitt namn Karl XVI Gustav. Hans son skulle lystra till namnet Karl Filip.

Kungarnas stavningar har man uppmärksammat, men även att det förhåller sig så att artister och andra fått behålla sin gamla stavning. Christopher Polhem, Carl von Linné och Carl Michael Bellman heter fortfarande vad de alltid hetat. Även sångarprinsen Gustaf (1827 – 1852 och arvprinsen Gustaf Adolf (1906-47) har i historieböckerna och annan litteratur fått behålla den stavning som de själva använde sig av. En annan som kan glädjas av att få behålla den egna stavningen är Gustaf Fröding. Det hela är så inkonsekvent som som det kan bli. Kungarna Oscar I och Oscar II samt drottningar och nuvarande kronprinsessan med namnet Victoria har som sagt fått behålla den gamla stavningen.

Att skriva Karl XII och Gustav III ter sig både ohistoriskt och omotiverat, särskilt som man samtidigt skriver Oscar och Victoria. För att inte tala om de icke-kungliga Polhem, von Linné och Bellman.

Slutsatsen är att stavningsreformen gav fritt spelrum för en helt onödig klåfingrighet när det gäller namnbruket i vårt land. Enklast att hantera alla dessa inkonsekvenser är helt enkelt att skriva personers namn på sätt som de själva gjorde när de levde. Kalle Dussin skrev faktiskt Carl XII.

Sedan kan man ju tycka att det är lite märkligt att vi tilltalar kungar och drottningar med förnamn och inte deras släktnamn. Hur många vet vad drottning Elisabeth i Storbritannien heter i efternamn? Hennes familjenamn är Windsor. Före 1917 hade de kungliga inte något ”familjenamn” utan det angavs endast tidigare att den kungliga personen t.ex. tillhörde huset Saxe-Coburg-Gotha. Men jag tror inte Elisabeth har något pass eller körkort eller bankkort där hennes namn står tryckt. Hon klarar sig ändå.

Min far hette Gustaf och jag har som andra tilltalsnamn (eller patronym) också namnet Gustaf. Min son har också lite oegentligt patronymet Gustaf. Således finns namnet i tre generationer. Vi har inte den minsta lilla anstymmelse till tanke på att ändra stavningen. För öfrigt är ordet ”anstymmelse” inte något gammalt ord. Det finns belagt först 1854 då ordet förekom i Östgöta Correspondenten. Corren gemenligen kallad. Ej stavat med K. Ibland använder jag ordet tillstymmelse i stället för anstymmelse. Dessa ord drabbades ju inte av den stora stavningsreformen år 1906, vilket vi i Hufvudstaden är lite glada över.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.