Amerikanska flygbaser i Sovjetunionen

Flygbombningar var av stor betydelse under andra världskriget, dock inte alltid på det sätt som de krigförande själva planerade för och trodde på. Terrorbombningarna av London och andra städer i södra England stärkte britternas motståndsvilja. De omfattande brittiska och amerikanska bombningarna av städer i Tyskland hade begränsad betydelse för att försvaga det tyska försvaret. Efter kriget har höga tyska officerare sagt att de var mycket förvånade över att de allierade i stället inte mer effektivt försökte slå ut den tyska produktionen av olja och bensin. Stridsfordonen, transporterna, fartygen och stridsflyget var beroende av tillgången på petroleumprodukter. Tyskland hade inte någon egen oljeproduktion utan var beroende av oljeutvinningen i Rumänien och i Baku.

Det brittiska bombflyget var i början av kriget inte så omfattande och hade egentligen bara kapacitet att anfalla i dagsljus. När det amerikanska bombflyget stationerades i England ökade de allierades kapacitet i hög grad. De amerikanska bombförbanden hade dessutom goda möjlighet att utföra bombningar nattetid. De allierades möjligheter att nå in i centrala och östra delarna av de områden som tyskarna kontrollerade var begränsade på grund av flygplanens räckvidd.

Redan när USA gick med i kriget i december 1941 började USA att planera att utföra bombuppdrag från baser inne i Sovjetunionen. Men ryssarna motsatta sig under lång tid helt dessa planer. Men i februari 1944 medgav dock Stalin att amerikanska bombdivisioner och jaktflyg skulle få baseras i landet. Operationen gick under täcknamnet ”Operation Frantic”. Avsikten var att även från öster kunna anfalla in i det tyskkontrollerade området mot mål som de allierade inte kunde nå på något annat sätt. Sovjetunion hade självt mycket liten kapacitet att utföra bombuppdrag längre in bakom de tyska linjerna. Dessutom hade deras flygplan låg lastkapacitet och hade låg fart. De sovjetiska bombflyget kunde inte heller anfalla på nätterna.

Tyskarna bekämpade bombflygplanen med kanonluftvärn som ofta var grupperat kring olika skyddsobjekt. Det tyska jaktflyget lyckades bäst i sin jakt när de kunde anfalla bombflygplanen när dessa redan fällt sin bomber och vände för återflygningen. De flesta nedskjutningar som jaktflygplanen lyckades med skedde under början av återflygningarna.

Brittiska RAF deltog inte i Operation Frantic, vilket kan ha sin förklaring i att britterna inte förfogade över några stora bombflygförband och även att Churchill var skeptisk till ett alltför nära samarbete med Stalin och den kommunistiska ryska regimen. Den amerikanska regeringen hade inte samma ovilja mot kontakter med ryssarna. De västallierade levererade ju mycket stora mängder materiel till Sovjetunionen under kriget, vilket har bedömts ha haft stor betydelse för den ryska framgången under kriget. USA och Storbritannien levererade 20 000 stridsvagnar till Sovjetunionen och ett stort antal flygplan. Röda armén var beroende av amerikanska lastbilar för transporter. Praktiskt taget alla lok och vagnar som rullade i landet hade tillverkats i väst och detsamma gällde 15 miljoner par kängor till soldaterna. Leveranserna av livsmedel och medicin var omfattande.

För basering av de amerikanska bombflygplanen anlade ryssarna tre stora baser i öster Ukraina (i närheten av Poltava). De har senare omtalats som de amerikanska baserna i Poltava. Under mycket kort tid byggdes baserna av ryska arbetare, till stor del av kvinnor. Bansystemen anlades med stora ytor av stålplattor och det uppfördes även ett antal byggnader. Allt skedde under mycket kort tid.

Den amerikansk taktiken, som de kallade för ”shuttle bombing”, var upplagd så att större anfallsföretag skulle utgå från baser i Italien och England får att bekämpa mål i östra Tyskland, Polen och andra länder som kontrollerades av tyskarna. Återflygningen skulle därefter ske antingen till baserna i Ukraina eller till hemmabaserna i Italien och England. Med den taktiken kunde tyskarna inte med säkerhet veta vilken riktning som de amerikanska bombplanen skulle ta efter bombfällningen. Antingen kunde det bli väster ut, söder ut eller öster ut. De flesta anfallsföretagen utgick från baser i Italien, men även ett mindre antal företag utgick från Storbritannien. Totalt släpptes omkring de amerikanska flygplanen 2 000 tunga bomber under de olika uppdragen sommaren 1944.

På de tre baserna i närheten av Poltava baserades plan av typen B-17 Flying Fortress och även av typen B-24 Liberator. På baserna stationerades även jaktflygplan av typerna P-51 (Mustang) och P-38 (Lightning). Det amerikanska jaktflyget (eskortjakt) användes för att eskortera bombplanen in över jaktförsvarade tyska områden.

USA transporterade stora arsenaler av materiel och ammunition till baserna under våren 1944. Omkring 1 300 amerikanska flygtekniker, specialister och soldater flögs in till baserna. Många av dem transporterades dock även på landsvägar från Iran.

Den lokala ukrainska befolkningen välkomnade amerikanerna och det hölls många gemensamma fester sommaren 1944. Men den ryska säkerhetstjänsten varnade dock vanliga ryssar för att ha för nära samröre med amerikanerna. Språksvårigheterna gjorde förstås att det sällan blev någon närmare kontakt mellan den amerikanska personalen och ryssarna. Amerikanerna kunde ofta fritt röra sig i staden Poltava och ändå på så sätt ha en del kontakt med den ryska allmänheten. Det väckte uppseende bland ryssarna att en del av de amerikanska teknikerna privat hade med sig filmkameror och gärna filmade befolkningen i Poltava. Privatägda amatörkameror var något helt okänt för ryssarna vid den tiden.

Ledningen för de amerikanska förbanden var baserad i Poltava och basen benämndes av USA för ”Station 559”. De andra baserna var Pyriatyn (AAF-560) och Myrhorod (AAF-561). Piratyn användes för basering av jaktflygplan av typen P-51 Mustang och P-38 Lightning.

Operationen Frantic inleddes officiellt den 2 juni 1944 då 200 amerikanska bombflygplan och jaktplan i en räd lyfte från baser i Italien och bombade bland annat järnvägsstationer i Ungern. Därefter fortsatte de mot öster och landade på de tre baserna i Ukraina.

Bombningarna fortsatte därefter under en månad. Taktiken var att starta från Italien och bomba mål i Tyskland, Polen, Ungern och Rumänien. Därefter landade förbanden på baserna i Poltava och besättningarna vilade ut, planen tankades och ny bomblast hängdes. Nästa anfall utgick från baserna och då angreps målen med anflygning mot väster. Till en början kände inte tyskarna till var de amerikanska förband som anföll från öster var stationerade. Men den 21 juni följde ett tyskt flygplan av typ He-111 (tvåmotorigt medeltungt bombplan med fem mans besättning) på avstånd efter de återflygande amerikanska bombarna när dessa flög in i Sovjetunionen. Det tyska flygplanet låg långt bakom den sista amerikanska bombaren när denna gick ned för landning. Det tyska spaningsflygplanet gjorde en vid sväng över den amerikanska basen. Trots att ryska jaktflygplan försökte genskjuta de tyska spaningsplanet lyckades man inte skjuta ned det. Nästkommande natt anföll tyska och ungerska bombförband de amerikanska baserna. Varken det ryska jaktflyget eller luftvärnet kunde hindra bombanfallen. Det amerikanska jaktflyget användes inte för att försvara baserna utan var endast eskortjakt. Den ryska luftvärnselden hade snarare effekten att den ledde in bombplanen mot baserna. Amerikanerna led vid anfallet den största förlusten någonsin vid ett anfall mot en allierad flygbas under hela kriget. Av de 73 flygplan som då var baserade på baserna slogs 47 ut helt och 26 skadades. Inte ett enda flygplan var oskadat. Stora förråd av bomber, ammunition och annan materiel slogs också ut. Trots intensiv eld från det ryska luftvärnet träffades inte ett enda av de anfallande flygplanen utan alla dessa kunde återvända till sina baser utan förluster. Det tyska anfallet resulterade även i att omkring 900 ton flygbränsle sattes i brand på baserna.

Amerikanerna var mycket kritiska mot att det sovjetiska luftvärnet inte kunnat skydda baserna mot det tyska/ungerska anfallet. Det ryska jaktflyget hade inte heller haft någon möjlighet att skydda baserna nattetid. Den amerikanske chefen krävde att amerikanskt luftvärn och amerikanskt jaktflyg framöver skulle skydda de uppställda bombflygplanen. Delar av det ryska jaktflyget som fanns baserat i området var utrustade med moderna USA-tillverkade flygplan som levererats genom konvojer via Murmansk.

Det förödande anfallet mot de amerikanska baserna i Ukraina gjorde att Operationen Frantic tillfälligt avbröts. De få flygplan som kunder repareras stationerades på baser i Italien. Relationen mellan de amerikanska och ryska cheferna var mycket ansträngt då amerikanerna anklagade ryssarna för att medvetet avstått från att stationera nattjakt i området. Först i augusti återupptogs bombräderna från Poltova-baserna i Ukraina, men då i betydligt mindre omfattning. Efter det förödande anfallet mot de tre amerikanska baserna återupptogs aldrig bombningarna i den omfattning som de haft under den första månaden.

Hela Operation Frantic upphörde i samband med upproret i Warszawa. Ryska förband hade då ryckt fram till stadens omedelbara närhet. Den nationella polska motståndsrörelsen hade planerat att starta ett uppror i staden samtidigt som de ryska förbanden skulle anfalla in i staden. Upproret inleddes, men till den polska motståndsrörelsen förtvivlan inledde inte de ryska trupperna något anfall. Ryssarna ville att tyskarna första skulle slå ned det polska nationella upproret och att ryssarna sedan skulle kunna erövra staden och stå som segrare i stället för polackerna. När upproret inleddes krävde de allierade att få använda sig av de tre baserna i Ukraina för att flyga in förnödenheter och proviant till upprorsmännen i Warszawa. Ryssarna nekade dock amerikanerna att använda ryskt luftrum för att försöka hjälpa de förtvivlade polackerna i staden. Ryssarnas besked väckte vrede hos de allierade som därmed beslöt sig för att avveckla baserna i Ukraina. En bidragande orsak kan även ha varit att baserna då hade kommit att ligga långt bakom de ryska linjerna eftersom dessa snabbt rörde sig in över Polen och mot själva Tyskland.

De sista amerikanska bombplanen och jaktplanen lämnade Poltava-baserna den 19 september 1944. I oktober flögs huvuddelen av den amerikanska tekniska personalen och soldaterna ut får Ukraina. Som mest hade USA haft 1 300 man stationerade på de tre baserna. Under vintern 1944 – 1945 fanns det bara kvar ca. 200 amerikaner. Först sex veckor efter den tyska kapitulationen lämnade de sista amerikanerna Ukraina. Den 22 juni 1945 omstationerades dessa för att ingå i förband i Fjärran östern, vilka deltog i kriget mot Japan.

USA hade även betraktat satsningen på stora bombflygbaser i Ukraina som ett medel att praktiskt etablera ännu närmare samarbete med ryssarna. Men misshälligheterna var så omfattande mellan de två krigförande nationerna kring baserna att hela satsningen i själva verket hade mycket begränsat värde för den totala krigföringen. De anfall som utfördes från baserna var av förhållandevis liten omfattning. Hela operationen kan betraktas nästan som ett misslyckande.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.