Stockholms blodbad

Stockholms blodbad var den direkta anledningen till att Gustav Vasa försökte och lyckades samla både allmogen och stormännen till uppror mot det danska väldet. Man kan tveklöst säga att blodbadet var inledningen till den betydelsefulla konsolideringen av den svenska nationalstaten. Det var först på Gustav Vasas tid som Sverige blev en stat på det sätt som vi känner i dag. I skolan och i diverse böcker har vi fått lära oss vad som hände i Gamla stan i Stockholm i slutet av år 1520. Det kan därför vara intressant att även ta del av hur en dansk historiker har skildrat det som hände i Stockholm det året. Den danske historikern Adam Farbricius (1822 – 1902) skrev bland annat ”Danmarks historie for folket (senaste upplagan 1889) och det är han som till den breda danska allmänheten har förmedlat den danska versionen av vad som egentligen inträffade. I stora drag berättade Fabricius följande.

Den 4 november 1520 kröntes kung Kristian II i Stockholm till Sveriges konung av den svenske ärkebiskopen Gustav af Trolle. Kristian II, i vårt land ofta kallad Kristian tyrann, var dansk och norsk kung åren 1513 – 1523 och svensk kung endast 295 dagar tiden 1520 – 1521. Det var framför högaltaret i Stockholm som Kristian avlade ed på att allt vad som skett skulle vara glömt och förlåtet. Johannes Suskot var närvarande vid kröningen i egenskap av kejsar Karls sändebud och som gåva hängde han på Kristian en tung guldkedja samt förklarade honom tillika som riddare av ”det gyllene skinnet”. Omedelbart efter kröningen följde tre dagar av festligheter på Stockholms slott med mycket sång och dans samt även omfattande riddarspel. Stockholms borgarskap gav den nye svenske konungen en kredensbägare som vägde 345 lod silver och dessutom var fylld med 60 ungerska gylden (gulden). Det är väl omvittnat att Kristian var uppslupen och glad under de tre festdagarna. Han omfamnade och kysste många av de uppvaktande svenska adelsmännen.

Men under de tre dagarna av festligheter höll Kristina i all hemlighet rådslag på slottet med Gustav av Trolle och Didrik Slaghök (på danska Slagheck) samt ytterligare några andra. Man beslöt att i en enda aktion undanröja alla spetsar inom den svenska aristokratin. Anledningen till den planerade aktionen sades vara att ärkebiskopen tidigare avsatts och bannlysts av påven. Alla historiker tycks vara överens om att den verklige initiativtagaren till blodbadet var denne Didrik Slaghök. Det sägs att denne yttrade följande om det löfte som Kristian avlagt under ed framför högaltaret: ”Den förlåtelse och glömska, som konungen lovat, gäller blott för hans egen person, på påvens och kyrkans vägnar har han icke givit något sådant löfte”. Kristian godkände den plan som Didrik Slaghök anses har utarbetat.

Didrik Slaghök föddes som oäkta son till en westfalisk präst och tyckes tidigt ha varit anställd i det påvliga kansliet. Han kom till Norge 1510 och blev snart mycket uppskattad av både Kristian II och kungens rådgiverska, Sigbrit. Efter att ha befunnit sig i något land utanför Norden återkom han 1517 som medhjälpare åt påvens sändebud, avlatskrämaren Arcimboldus. Denne missbrukade snart kungens förtroende och lät sig i stället mutas av Sten Sture den yngre. Didrik Slaghök informerade kung Kristian om detta och sändes därpå till Rom för att rapportera om Arcimboldus svek. Därefter återfinner man honom i den danske kungens följe i Stockholm i november 1520.

Efter festligheterna, på den fjärde dagen efter kröningen och på onsdagen den 7 november kallades fru Kristina Gyllenstjerna (Sten Stures änka) och ett antal svenska herremän till slottets stora sal. När de samlats i salen stängdes och låstes alla dörrar till salen. Klockan ett kom Kristian själv in i salen tillsammans med sina närmaste män. Sedan Kristian satt sig i domarsätet steg ärkebiskopen Gustav af Trolle inför kungen och framförde allvarliga anklagelser mot herr Sten och de herrar som tidigare hade slagit följe med denne. Ärkebiskopen begärde att de alla skulle dömas enligt gällande svensk lag. Kristina Gyllenstjerna steg då modigt fram och höll ett försvarstal för sin avlidne man och hans anhängare. Hon visade även ett dokument som undertecknats av hela rådet och förklarade att Gustav af Trolle var ovärdig att vara ärkebiskop. Kristian tog själv ifrån henne dokumentet och kallade fram undertecknarna en efter en. Det var då som biskop Hans Brask, när han framträdde inför den nykrönte kungen pillade upp vaxsigillet som var fäst vid hans namn på dokumentet. Ur sigillet kunde han plocka fram en liten lapp som han lagt tid då sigillet tidigare anbringats på dokumentet. Lappens text var de välbekanta orden: ”Härtill är jag nödd och tvungen”. Kungen lämnade därefter slottssalen, men hans närmaste män genomförde långa förhör med de anklagade rådsherrarna långt in på kvällen. Vid tiotiden på kvällen kom Sören Norrby in i slottssalen med ett antal knektar. Dessa var inte bara beväpnade utan bar även på brinnande facklor. Norrby och soldaterna gick runt i salen och grep alla de herrar som de redan tidigare bestämt skulle gripas. De gripna slogs i järn och fick tillbringa sin sista natt i antingen slottets blå torn eller i ett helt mörkt rum någonstans i slottet. Morgonen därpå, det var torsdagen den 8 november, gick trumpetare runt i gryningen och befallde att det var förbjudet för alla och envar att gå ut från sina hus förrän det meddelats att det åter var tillåtet. Stadens portar stängdes och danska landsknektar placerades ut på alla viktiga platser i staden. Flera kanoner ställdes upp på Stortorget för att det skulle vara möjligt att bestryka olika gator och gränder med kartescher. Regnet öste ned från mörka moln. Klockan nio inträdde 14 adliga herrar i den stora slottssalen. Bland dessa prelater fanns Gustav av Trolle, Hans Brask och den danske biskopen Jens Beldenak i Odense. Den senare var den ende prästmannen från Danmark. Beldenak ställde en fråga till de tillfångatagna svenska herrarna, som förts till slottssalen. Han sade att de alla sammansvurit sig mot påven och den heliga stolen i Rom och frågade om de därmed förstod att de förbrutit sig som kättare. Svaret blev ja och därmed ansåg Beldenak att saken var helt klar. Kungen skulle få bestämma straffen för kättarna. Men kungen dröjde på sitt rum och beslutade till sist att Didrik Slaghök skulle vara den som ansvarade för verkställigheten av straffen. Klockan tolv öppnades de stora slottsportarna och de fängslade fördes ut mellan två långa led av knektar. De dödsdömda fördes till Stortorget och omringades där av danska knektar. Trumpetare började genast gå runt i staden och ropade ut att att stadens borgare nu åter fick komma ut för att bese det skådespel som skulle äga rum på Stortorget.

I ett burpråk på rådhusets vägg trädde den nydubbade riddaren Nils Lykke fram och förkunnade för alla de många borgarna som samlats på torget: ”De dödsdömda är kättare och olydiga mot den heliga fadern i Rom. Det har lagt krut under slottet för att spränga konungen i luften. Trots detta har konungen velat skona dem, men ärkebiskopen har tre gånger under knäfall begärt att rättvisa må ske”. När riddaren Lykke sagt detta ropade den fängslade biskopen Vincent i Skara att allt var ren lögn och påhitt och att Gud skulle hämnas den grymma orättfärdigheten. Flera instämde i vad biskop Vincent hade ropat, men de tystades ned av de danska landsknektarna. Det dömda vädjade om att få avge skriftermål och mottaga det heliga sakrament innan de avrättades. Men Didrik Slaghök förvägrade dem detta med förklaringen att alla de dömda redan stod under kyrkans bann.

Den förste som fördes fram och avrättades med bödelsvärdet var biskop Matthias i Strängnäs och därefter avrättades biskop Vincent i Skara. Båda dessa biskopar hade stått på kung Kristians sida, men trots detta avrättades de. Som tredje man avrättades riddaren och tidigare riksmarsken Erik Abrahamsson Lejonhufvud. Denne hade hjälpt danskarna förbi de svenska ställningarna i Tiveden i januari 1520. Trots detta och trots att han inte var upptagen på förteckningen över kättare, avrättades även han. Därefter avrättades Joakim Brahe, Gustav Vasas svåger Erik Johansson, Gustav Vasas far samt tio andra rådsherrar och adelsmän. Sedan fortsatte halshuggningarna med att stadens tre borgmästare avrättades samt 14 rådmän och en hel rad av stadens mest framstående borgare. Många hämtades och släpades ut från sina hem av de danska soldaterna. Åskådare som visade medlidande och öppet grät drogs fram av knektarna och avrättades även de. Det regnade häftigt hela dagen och det blodfärgade vattnet rann över stenarna på torget och ned i anslutande gränder.

Kungens och hans män förstod att flera av de fanns på listan över de som skulle avrättas hade lyckats gömma sig i husen i Gamla stan. Dagen efter avrättningarna kungjorde kungen att inga fler skulle avrättas. Flera av de som gömt sig vågade då sig fram, men även dessa greps då genast och avrättades omedelbart. Även flera tjänare till adelsmän infångades och hängdes i galgar. De avrättades hem och egendom plundrades, deras fruar och döttrar våldtogs av de vilda danska knektarna. Dödandet fortsatt även på den tredje dagen. Antalet lik sägs ha uppgått till omkring 90. Dessa lades i tre olika högar uppdelade efter stånd och samhällsställning. På lördagen forslades alla lik till den plats där Katarina kyrka nu ligger. Eftersom danskarna angivit att det var kättare skulle de inte få någon kristen begravning utan endast brännas. Kungen bestämde själv att Sten Stures lik skulle grävas upp för att brännas. Även Sten Stures lilla sons halvt förruttnade kropp grävdes upp och brändes.

Redan under det pågående blodbadet sände Kristian ut skrivelser till alla landsändar i vilka han förklarade att domarna hade avkunnats av landets biskopar, prelater och andre ”vis män” i landet samt att kungen själv sett till att Sten Stures främsta anhängare hade fått det straff som de förtjänade som kättare. Han skrev att hans avsikt därefter var att styra riket under fredliga förhållanden enligt rikets gamla lagar och sedvänjor.

Med det var faktiskt en del danskar som uttryckte sin avsky över mördandet i Stockholm. Sören Norrby skyddade flera svenska adelsmän som tagit skydd hos honom. Otto Krumpe var ytterst missnöjd och tog avsked från befälet över den danska hären. Doktor Suskot, som avrått kungen från utrensningen av svenska adelsmän, lämnade i vredesmod hastigt Stockholm. Kung Kristian tycks aldrig själv ha ångrat massakern och måste ha fått uppfattningen att han en gång för alla hade kväst all upprorsanda i Sverige. Efter blodbadet vistades han en tid på slottet och var sysselsatt med att försöka dra upp vidlyftiga planer på en stor nordisk handelsunion som skulle stå emot Hansastädernas dominans i Östersjön och i norra Europa.

Didrik Slaghök, som var initiativtagare till massakern, efterträdde först den avrättade biskopen Vincent i Skara för att efter en kort tid återvända till Danmark. Där efterträdde han Otto Krumpe som befälhavare över den den danska hären. Men då det snart visade sig att han inte klarade av att leda hären utnämndes han i stället till ärkebiskop i Lund. Men inte heller där blev han långvarig på sin post. Påven Leo X blev nämligen upprörd över att två biskopar halshuggits i Stockholm. Kristian var då tvungen att lägga all skuld för händelsen på Didrik Slaghök och dömde honom därför till döden. Då Slaghök redan hade repet om halsen ändrades hans straff till att brännas levande. Han brändes levande den 24 januari 1522 på Gammeltorv i Köpenhamn.

Annonser

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.