Duellen i Lockeredsskogen

Det är inte bara på kontinenten som man duellerat. Det har man även gjort i vårt land, dock inte så ofta som i exempelvis Frankrike och Italien. Den sista duellen utkämpades en tidig vårmorgon 1816 i Lockeredsskogen i utkanten av Vänersborg. Det var en duelluppgörelse mellan två officerare vid Västgöta-Dal regemente i Vänersborg. Allt sedan kung Karl IX:s tid hade det varit dödsstraff på att deltaga i och även att arrangera dueller. Detta oavsett om duellen genomfördes med pistol eller sabel. Duellen i skogen utanför Vänersborg stod mellan den unge friherren och kaptenen Gustaf von Köhler och den äldre kaptenen Zacharias Sabelfeldt. Det var von Köhler som kom att fällas med ett dödande skott. Sabelfeldt rymde till Danmark liksom de två duellanternas sekundanter.

Bakgrunden till denna tragiska historia var att kapten von Köhler samma år genom inflytelserika släktingar hade lyckats få en officersfullmakt som kapten vid regementet. Det hade ordnats genom medverkan av majoren Haij vid regementet och det fanns grundade misstankar om att von Köhler hade köpt fullmaktstjänsten. Det var inte alls ovanligt vid tiden. Dessutom hade von Köhler tidigare tjänstgjort vid ett skånskt regemente. Officerarna där ansågs vara högdragna och snobbiga. De yngre officerarna vid Västgöta-Dal regemente var mycket missnöjda med att von Köhler fått den där officersfullmakten. De försökte till och med övertala honom att begära avsked eller återvända till sitt tidigare regemente i Skåne. Den som var den drivande kraften bland de som vill bli av med nykomlingen var kapten Sabelfeldt.

Nu var det minsann inte bara detta att von Köhler gått förbi många andra genom att köpa sig en officersfullmakt. von Köhlers mor skulle nämligen också i något sammanhang ha uttalat att Sabelfeldt var en hårdhjärtad svindlare och spelare. Att hon sagt något sådant om Sabelfeldt ledde till att hans fästmö slog upp förlovningen. Detta bidrog till att Sabelfeldt gjorde allt för att von Köhler skulle vantrivas och ge upp sin fullmaktsställning vid regementet. von Köhler, som själv var förlovad, var av ganska vek natur. Han var påtagligt närsynt och läste poesi på fritiden. Under somrarna gick han omkring i naturen och samlade in rara vävon Köhlerter till sitt omfattande herbarium.

Det sägs att Sabelfeldt bad andra officerare vid regementet att försöka ta reda på om von Köhler var dugligast på pistol eller sabel. Trots sitt namn var Sabelfeldt betydligt bättre skytt än sabelfäktare. von Köhler var bättre på att fäkta än att skjuta på grund av sin närsynthet.

Sabelfeldt försökte gång på gång att provocera von Köhler. Till slut lyckades han med sitt uppsåt genom att uttala sig vanvördigt och kränkande om von Köhlers släkt. von Köhler tappande då helt behärskningen och i uppbragt tillstånd kastade han sin handske på marken framför Sabelfeldts fötter och utbrast ”I morgon, tidigt kapten”. Det finns uppgifter om att Sabelfeldt då i hemlighet skulle ha provskjutit två pistoler i en lada.

Tidigt på morgonen därpå drog ett litet sällskap norrut från Vänersborg genom det område som kallas Blåsut. De vek sedan av till vänster in i den lilla skog som kallades Lockeredsskogen. De stannade slutligen i en glänta i skogen. Platsen kom senare bland de boende i generationer att kallas för ”duellbacken”. Var och en av de två duellanterna hade, som seden bjöd, med sig var in adjutant som skulle vara med som sekundanter. von Köhler hade som adjutant med sig kapten Sundén och Sabelfeldt hade med sig löjtnanten Lilliestierna. Sundén ville försöka föremål de två tupparna att göra upp utan att behöva gå till duell. Liliestierna däremot menade att det skulle vara fegt och bringa vanära över de två officerarna om de på ett så sent stadium drog sig ut duellerandet.

Själva duellen inleddes med att Lilliestierna uppmanade von Köhler att kort ange den skymf som han ansåg sig ha blivit utsatt för av Sabelfeldt. Det gjorde han och därefter skulle duellanterna välja vapen. Valet stod mellan pistol och sabel. Enligt seden var det den som utmanaren som skulle få välja vapen. Efter en ganska lång diskussion mellan alla fyra, duellanterna och de två sekundanterna, kom de fram till att duellen skulle först genomföras med pistol och därefter med sabel. von Köhler gavs tillfälle att välja en av de två medtagna pistolerna, vilka var identiska. Sabelfeldt å sin sida förklarade sig nöjd med von Köhlers val att börja med pistoler. Traditionen var att avståndet mellan de två vid duell med pistol skulle vara mellan 25 och 30 steg. Men eftersom von Köhler var så närsynt så bestämdes det att avståndet skulle vara endast 12 steg. Som utmanare ankom det på von Köhler att börja att skjuta. von Köhler tåg sin redan laddade pistol och sköt ett skott upp i trädens lövverk på medvetet tryggt avstånd från Sabelfeldt. Därefter var det Sabelfeldts tur. Tydligen ska han ha siktat mot von Köhlers kropp, men missade sitt skott. von Köhlers sekundant, kapten Sundén, tyckte då att det räckte med skottlossningen och ville att officerarna skulle låta avsluta det hela på ett lugnt och fredligt sätt. Det var tillfälle för von Köhler, som var den som utmanat Sabelfeldt på duell, att lägga ned sitt vapen. Men det ville inte von Köhler, trots att hans sekundant vädjade till honom att besinna sig. von Köhler ville inte dra sig tillbaka. För honom var det viktigt att få behålla äran och inte behöva utstå flera kränkningar från Sabelfeldt och de andra som ville ha bort honom från regementet. Hade han avbrutet duellen hade han han säkert fått höra av de andra officerarna att han hade dragit sig ur av feghet. von Köhler tvekande inte alls att fortsätta duellerandet och han till och med uppmanade sin antagonist att avlossa nästa skott. Det gjorde Sabelfeldt. Denne riktade sitt vapen omsorgsfullt. Kulan träffade rakt i von Köhlers bröst på endast 12 stegs avstånd. von Köhler föll ihop och hans kalfaktor, som väntat i närheten, rusade fram och försökte lägga ett stort bandage för att stoppa de kraftiga blodflödet. Regementsläkaren Rudolfi var vidtalat och kände alltså till att duellen skulle äga rum. Därför hade även han avvaktat i närheten av duellplatsen. Läkaren kom snabbt till platsen och även han försökte att på olika sätt stoppa det ymniga blodflödet. Den svårt skadade von Köhler frågade då läkaren om han var svårt skadad. Rudolfi sa då till von Köhler att han skulle komma att klara sig. Till de andra som stod intill viskade han dock lågt att von Köhler var döende. von Köhlers trolovade Julia kallades också till platsen. Hon grät och kysste von Köhler innan han dog.

Sabelfeldt och och de två sekundanterna kände sig tvungna att omedelbart fly med båt till Danmark. Sedan länge var det förbjudet vid dödsstraff att duellera. I berättelserna om händelsen, flera av de närvarande nedtecknade sina berättelser, sägs det att Sabelfeldt led helvetiska samvetskval. Han skyllde på att Lilliestierna hade varit så pådrivande och ivrig att duellen skulle genomföras att de i själva verket var denne som var ansvarig för att dödandet. Efter några år återvände sekundanterna Sundén och Lilliestierna till Sverige. De åtalades inför krigsrätt och dömdes till fem år på fästning, böter på tusen riksdaler och avsked från sina officerstjänster. Sabelfeldt höll sig dock kvar utomlands och dömdes i sin utevaro till döden. Genom kunglig nåd mildrades dock straffen till endast landsförvisning av Sabelfeldt. De två sekundanterna fick av nåd behålla sina officerstjänster, men skulle få sitta fem år på Varbergs fästning. Men vid Karl XIV Johans tronbestigning år 1818 benådades de dock. Även Sabelfeldt benådades efter några år från landsförvisningen och återvände till Sverige. Hon bosatte sig i Stockholm och avled 1824.

Annonser

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.