Hedern, dueller och den sista duellen i landet

Vad var det som förr drev officerare och andra adelsmän att riskera livet genom att duellera? Hade hedersbegreppet ett sådant värde att de var beredda att offra livet bara för att rädda hedern? Eller var det sociala trycket i stället så starkt att de helt enkelt inte kunde motstå en utmaning?

Duellerandet var vanligt under slutet av medeltiden och fram till mitten av 1800-talet. Även därefter har dueller ägt rum – många med dödlig utgång. Mest frekventa tycks de ha varit i Italien, Frankrike och Spanien. Senare även i USA och Sydamerika. Dock tycks få ha ägt rum i vårt land. Den moderna formen av dueller anses ha sitt ursprung i Italien på 1500-talet (regelboken Il duello kom år 1550). I olika länder uppställdes senare noggranna duellreglementen, som dock inte hade någon som helst sanktion från det officiella rätts­samhället. Det sista av dessa regelverk är ett från Polen år 1919.

Det fanns föregångare till duellerna. Envig var en väpnad tvekamp som användes under vikingatiden för att lösa rättstvister. Det var alltså en av rättsordningen sanktionerad form av rättskipning. Regler för envig fanns i äldre sydgermanska lagar och i den isländska sagolitteraturen omnämns envig som ”holmgång”. Envig föreskrevs även i ärekränk­nings­mål i den svenska s.k. hednalagen, ett medeltida svenskt lagfragment. I övrigt fanns inga bestämmelser om envig i de svenska landskapslagarna varför man får utgå från att bruket av holmgång som rättsmedel i hederstvister måste ha upphört tidigt. Bältesspänning, som enligt sägen ska ha förekommit som en blodig tvekamp bland annat i Värend i gränslandet mot danska Blekinge, är troligen mest en skröna. Detta trots att två kämpar med knivar står hopspända i form av Molins statyer i såväl Göteborg, Vänersborg, Hällefors som Stock­holm.

Duellen var ett sätt att helt utanför rättssystemet göra upp i s.k. hederssaker mellan adels­män och i all synnerhet officerare. Den personliga hedern och äran liksom regementets och officerskårens ära kunde försvaras i en duell. Likaså kunde kampen om en kvinnas hjärta kräva en duell. Den som blev utmanad på duell och vägrade ansågs redan därigenom ha visat sådan feghet att hedern var förlorad för all framtid.

Aristokraterna ansåg ofta att det inte fanns något annat remedium till upprättelse av hedern än utmaning på duell. Rättssystemet, som nästan genomgående förbjöd allt duellerande, ansågs inte erbjuda någon effektiv judiciell form för hederns upprätthållande. Det ansågs att endast adelsmän kunde ha en heder att försvara. En icke adlig person, liksom en kvinna, ansågs inte kunna utmana någon på duell och inte heller bli utmanad. Blev en adelsman kränkt av en oädling ansågs han i många rättsordningar ha rätt att prygla sin vedersakare. En regent ansågs bara kunna utmanas på duell av en annan regent.

Dock lär kvinnor ibland ha duellerat med käppar och aktrisen Julie d’Aubigny (de Maupin) vid Paris-operan sägs med värja ha dödat tre män omkring 1697. Dueller mellan kvinnor är även motiv på en känd målning av spanjoren Jusepe de Ribera på 1630-talet.

Att duellera straffbelades i Sverige redan 1590. I s.k. duellplakat från 1662 och 1682 stadgades hårda straff även för sekundanter. Senare tillkom en kunglig förordning i ämnet 1861. I förarbetena till den svenska strafflagen från 1864, vilken i stora delar kom att gälla fram till 1965 års brottsbalk, angavs uttryckligen att duellanter och sekundanter skulle straffas för mord eller mordförsök.

Katolska kyrkan förklarade 1562 att både duellanter och sekundanter skulle bannlysas och att den som blev dödad i duell inte skulle kunna få kyrklig begravning. Ännu i dag är duel­lerande uttryckligen förbjudet i ett flertal amerikanska delstater och artikel 114 i den gällande amerikanska militära strafflagen anger att dueller är straffbelagda.

Duellerandet tycks ha florerat särskilt i Frankrike på 1600-talet. Det finns uppgifter att un­der 18 år (från 1592) över 4000 adelsmän dödades i dueller. Under Louis XIII regerings­tid om 33 år benådades över 8000 duellanter. Georg Washington uppmanade sina officerare under frihetskriget att avstå från allt duellerande eftersom dödsfall och skador kunde även­tyra själva utgången i kriget. Benjamin Franklin fördömde i flera skrifter allt duellerande.

I maj 1816 ägde den sista duellen med dödlig utgång rum i vårt land. Det var kaptenen och baronen von Köhler som provocerades till att utmana kaptenen Sabelfedlt. Bakgrunden var att Köhler, en ung intellektuell ädling, fått transport från konungens värvade regemente i Skåne till Vänersborg. Den lokala officerskåren vid Västgöta-Dals regemente i Vänersborg ansåg sig grovt kränkt av utnämningarna av unga adelsmän, vilka kunde betala bra för officersfullmakter. Misstanken var att förste majoren vid regementet olagligt tog betalt för att föreslå regementschefen vilka som skulle erhålla de eftertraktade fullmakterna. Till den dåliga stämningen inom officerskåren i Vänersborg bidrog att översten Gyllenram allmänt ansågs vara en synnerligen svag chef – en ”nattmössa”.

Köhler hade bara några dagar tidigare anlänt till regementet och han bar alltjämt de kungligas uniform. Sabelfeldt, som tjänat länge och motsatte sig alla utnämningar av utbölingar, uppmanade honom att genast avresa och aldrig mer visa sig i närheten av regementet. Även på andra sätt kränkte Sabelfeldt grovt den nyanlände. Till den djupgående motsättningen kan även ha bidragit att Sabelfeldt tidigare friat till en kusin till Köhler, varvid dennes mor lämnat ofördelaktiga uppgifter om honom och därigenom medverkat till att han fick korgen.

I närvaro av sin släkting, greve Baltzar von Platen (kanalbyggaren) utmanade Köhler sin antagonist och plågoande på duell. Köhler, som ägnade sin fritid till bokliga studier i naturvetenskaperna och arbete med sitt omfattande herbarium, ansågs ändock vara en av arméns skickligaste sabelfäktare. Däremot var han närsynt och dålig pistolskytt. Sabelfeldt däremot var, trots släktnamnet, en usel sabelfäktare men en utmärkt pistolskytt. Till tradi­tionen hörde att den som utmanade på duell själv skulle välja vapen. I praktiken stod valet mellan sabel eller pistol. Sabel är ett huggvapen till skillnad från värjan som är ett stickvapen. Det ansågs bland officerare ädlare att utkämpa en strid med sabel än med värja eftersom man med sabel i någon mån kunde anpassa hur svåra skadorna skulle bli. Ibland ansågs att striden skulle pågå till ”första blodet” eller till dess motståndaren bad om nåd. Pistoler var betydligt farligare eftersom ett skott lätt kunde bli dödande. Det vanliga av­ståndet vid pistoldueller var ”25 steg” fram till den plats åt vardera hållet där sekundan­terna skulle sticka ned sina värjor för att markera var duellanterna skulle stå.

De två var väl medvetna om vilket vapen som var fördelaktigast för envar av dem. Köhler bestämde dock att duellen skulle inledas med pistol för ett senare eventuellt övergå till sabel. De skulle dessutom använda pistoler som Sabelfelt dagen före övat sig på i en lada i utkanten av staden.

Tidigt på morgonen den 29 maj 1816 gick duellanterna och deras sekundanter ut från Vänersborg, över Dalbobron till det som då kallades Lockerudsskogen. Med i sällskapet var även några andra officerare samt regementets läkare, doktor Rudolphie. Denne hade tidigare varit hos apotekaren och hämtat ut en del medikamenter. Eftersom Köhler var närsynt bestämdes att endast 12 steg skulle mätas ut. Köhler sköt först och medvetet högt över motståndarens huvud. Sedan var det Sabelfeldts tur. Denne sköt endast sönder Köhlers uniform vid armbågen. Köhler erbjöd då Sabelfeldt att skjuta ytterligare ett skott. Denne siktade då rakt mot Köhlers bröst och träffade. Enligt berättelserna rusade regementslä­karen fram och försökte stoppa blodflödet samtidigt som han tröstande sa: ”Du kommer att överleva”. Till de andra viskade han dock: ”Det är ett dödligt skott”. Köhler dog efter drygt åtta timmar. Av den delvis skönlitterära framställningen av duellen, som gavs ut 1891 under pseudonym av spegelmakaren Rudolf Landqvist, får man uppfattningen att Köhler förväntat sig att duellanterna inte skulle försöka döda utan endast skrämma eller såra. Sam­tidigt hade han dock i ett brev till sin trolovade Julia för­klarat att han kanske skulle komma att dö. En av sekundanterna, löjtnanten August Edvard Lillienstierna, skrev vid 80 års ålder ned sina minnen från den tragiska dagen.

Sabelfelt och sekundanterna flydde för att undgå straff. Sabelfedlt lyckades ta sig till Köpen­hamn, men återvände snart till regementet. Där ställdes de inför regementskrigsrät­ten. En av officerarna som manat på duellanterna blev själv ordförande i krigsrätten. Efter över­pröv­ning i krigshovrätten återförvisades dock målet for ny prövning i första instans sam­tidigt som det föreskrevs att målet rätteligen skulle prövas i s.k. sammansatt krigsrätt. Den första prövningen hade alltså inte skett enligt gällande rättegångsordning för krigs­makten. Sabelfeldt dömdes till att mista livet och de två sekundanterna till vardera fem år på fäst­ningen i Varberg och 1 000 riksdaler i böter. Sabelfeldt benådades dock senare.

Historien känner många beryktade dueller. Den amerikanske finansministern Alexander Hamilton (en av grundlagsfäderna) sköts 1804 till döds av sin politiske motståndare, dåvarande vicepresidenten Aaron Burr. Andrew Jackson, senare USA:s sjunde president, deltog i två dueller – utan dödlig utgång. Fem brittiska premiärministrar deltog i dueller under sin ämbetstid. Den dansk-norske sjöhjälten Peder Tordenskjold dödades 1804 i en duell i Tyskland med den svenske översten Jakob Axel Staël von Holstein. Duellvapen var ett slags korta floretter (épée) och Tordenskjold träffades av en dödande stöt redan under den första minuten. Den svenske poeten Lasse Lucidor föll 1674 i en duell mot löjtnanten Arvid Kristian Storm på krogen Fimmelstången i Gamla stan. Lucidor fick ett banesår av värjan och avled efter ett par timmar. Tycho Brahe fick nästippen avhuggen i en duell i Lübeck i unga år efter en dispyt med den danske adelsmannen Manderup Parsbjerg om ett matematiskt problem. Han bar därefter resten av livet en konstgjord nästipp av silver.

Mest känt är nog att den ryske nationalskalden Alexander Pusjkin dödades i en pistolduell 1837 mot sin hustrus påstådde älskare och tillika hans nyblivne svåger, den franske kaval­leriofficeren Georges-Charles de Heeckeren d’Anthès. En vinterdag lämnade Pusjkin sorg­löst sitt stamcafé vid Nevskij Prospekt i S:t Petersburg och begav sig i sällskap med sin sekundant till duellplatsen. Två timmar senare bars han hem svårt sårad, pinad av svåra smärtor. Båda hade sårats och Pusjkin avled efter två dagar. Hans motståndare fängslades och satt under lång tid på Peter Paulfästningen. Författaren, som redan tidigare deltagit i flera dueller, hade utförligt beskrivit dueller i flera av sina litterära verk. Även Tjechov skrev den korta romanen Duellen (1891) och i pjäsen Tre systrar (1901) skildras en duell där baron Tusenbach avlider.

Hedersbegreppet tycks alltjämt vara märkligt levande bland officerare. Högste chefen för den amerikanska flottan, amiralen Jeremy Michael Boorda, sköt sig till döds i maj 1996 samma dag som han skulle möta två journalister från Newsweek. De hade blivit tipsade om att Boorda, det enda underbefäl som någonsin nått den högsta graden i flottan, felaktigt bar en medalj som bara utdelades till dem som tjänstgjort i en ”krigszon”. Inför den uppenbara risken att bli avslöjad valde han att ta sitt liv. Händelsen chockade hela den amerikanska flottan. Även om dueller inte längre förekommer lever tydligen hedersbegreppet kvar på ett sätt som knappast har sin motsvarighet i någon annan kår.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.