I tunnor nedför Niagarafallen

Niagarafallen ligger som bekant i den nordvästra delen av New York State på gränsen till Kanada. Vägavståndet från New York City är 658 km och det tar omkring 6 timmar att köra bil till Niagarafallen. I varje fall var det förr en vanlig plats att förlägga sin bröllopsresa till om man gifte sig i den del av landet. Det är fullt med hotell runt om och även mycket nära fallen. Antalet turister uppgår till omkring 30 miljoner per år. Egentligen består fallen av tre stora vattenfall, Amerikanska fallet, Brudslöjefallet och Hästskofallet. Brudslöjefallet är som en rännil mellan de två stora fallen. Hästskofallet är 920 m brett. Fallhöjden är i sig inte imponerande utan är bara ca. 52 m. Det högsta vattenfallet i vårt land är Njupeskär i Älvdalen med en fallhöjd på 125 m, men är bara en meterbred slöja. Hela Niagarafallen har totalt en utbredning på närmare 1200 m. Vattenmassorna är enorma, men det finns fyra vattenfall i världen som har större volym vattenmassor I genomsnitt faller det 2 400 kubikmeter vatten per sekund. Men vid snösmältningen kan vattenvolymen uppgå till 6000 kubikmeter per sekund. En del av vattenvolymen avleds för att driva generatorer, men för att inte turistattraktionen ska begränsas så tar man ut mest elproduktion nattetid.

Niagarafallen uppkom under den sista istiden för omkring 10 000 år sedan. Det var smältvatten från de stora ismassorna som gav upphov till bland annat Nordamerikas stora sjöar; Lake Eriie och Lake Ontarario. Från den högre belägna Lake Erie löper floden Niagara River ned till Lake Ontario. En ö mitt i floden, Goat Island, delar upp vattenmassorna till de tre fallen. Innan nybyggarna koloniserade landet bodde indianstammen irokeser i området kring fallen. Det var både jägare och bönder. Det var indianerna som gav fallen namnet Niagara, som kan översättas med ”vattnets åska”. De första européerna nådde fram till fallen i början på 1600-talet. Det tycks vara så att den franske kolonisatören Samuel de Champlain rapporterade 1604 om ”häpnadsväckande väggar av vattenmassor. De första mer vetenskapliga rapporterna om Niagarafallen gjordes av svenske prästen och botanikern Pehr Kalm under dennes resa 1747 – 1751 i Nordamerika. Pehr Kalm var en av Linnés lärjungar. Pehr Kalm blev god vän med Benjamin Franklin. Dagens geologer menar att de enorma vattenmassorna gör att stupens bergarter ständigt nöds ned så att de vittrar och nöts ned motströms bakåt. Nednötning bakåt är redan nu omkring en meter per år.

Niagarafallen är mäktiga och som turist kan man iförd regnkläder gå genom en tunnel för att stå på en avsatts under de nedfallande vattenmassorna. Alla förstår att det rör sig om enorma krafter. Trots det är det många som försökt sig på att färdas nedför fallet i tunnor och andra än märkligare farkoster. Så vitt man vet var den första som klev in i en tunna och följde med ned i fallet Annie Edison Taylor. Hon gjorde det på sin 63:e födelsedag den 24 oktober 1901. Hon hade tillgång till en stor hög ektunna som var kraftigt förstärkt med järnband. Inne i tunnan var det madrasserat åt alla håll. Innan Taylor själv begav sig ut på den farliga färden skickade hon först iväg den stora tunnan med en katt ombord. Det visade sig att katten överlevde, men den blödde i huvudet. Trots kattens skada vågade Taylor därefter slunga sig utför stupet i Hästskofallet. Först efter 25 minuter hittade man den flytande tunnan i vattenvirvlarna. Tunnan bärgades och först på land öppnade man den och fann Taylor omtumlad, men vid liv och utan några större skador. Hon blev förstås intervjuad av pressen och sa då bland annat: ”Jag skulle hellre ställa mig framför ett kanonrör med vetskap att den skulle spränga mig i bitar än att göra ännu en resa nedför fallen”.

Annie Edson Taylor hade hoppats att hennes äventyrliga färd skulle ge henne så stora inkomster att hon skulle få en ekonomiskt tryggad ålderdom. Tankarna var att hon efter färden skulle uppträda på nöjesfält och i andra sammanhang för att berätta om den vådliga färden. Men det blev inte några större inkomster för henne eftersom en manager stack iväg med det mesta som hon fått in och dessutom stals tunnan och har aldrig återfunnits. Men Annie Edison Taylor levde vidare och avled först 20 år senare i en ålder av 83 gammal. Även om hon var den förste att färdas ned för fallen så var det ändå många som följde efter henne.

Sedan 1903 har det bara rapporterats sju rena olycksfall med dödlig utgång vid Niagarafallen. Bara en person har överlevt ett fall efter att av misstag hamna i vattnet ovanför fallen. Det var Rogers Woodward som drogs med 1960 och faktiskt överlevde trots att han var helt oskyddad. Men det finns uppgifter om att Sam Patch år 1829 med vilja skulle ha hoppat från en avsatts ned i Hästskofallet och överlevt. Varje år begår minst 20 – 25 personer självmord genom att kasta sig i vattnet ovanför fallen. Totalt har 16 personer åkt i tunnor och andra farkoster nedför vattenfallen. Av dessa har 11 överlevt. Det finns sammanställningar som utvisar att man funnit omkring 5 000 döda kroppar i vattnet nedanför fallen under åren 1850 – 2011. Det är många som begått självmord i vattenmassorna.

Nu är det inte bara människor som har färdats nedför vattenfallen utan även en hel del djur. Annie Edson Tylor sände ju första ned en stackars katt, som överlevde. En gång blev en turist skadad då en lax kom nedstörtande och turisten stod i tunnelöppningen. Georg Stathakis åkte 1930 i en tunna nedför fallet tillsammans med en gammal sköldpadda som man trodde var 150 år. Stathakis avled genom kvävning, men sköldpaddan överlevde. Sköldpaddan hette Sonny. Redan 1827 köpte William Forsyth en båt och i den placerade han en buffel, två små björnar, två tvättbjörnar och en hund. Det finns vissa skriftliga källor som uppger att William Forsyth även hade tagit med två rävar, femton gäss och en örn. Båten släpptes för att flyta mot fallen, men de två björnarna hoppade överbord och lyckades ta sig upp på den ö som ligger närmast fallens tröskel. Alla djur utom gässen avled.

Enligt samtida tidningsuppgifter ska Sam Patch år 1829 har hoppat i Hästskofallet från 26 m höjd och klarat sig. Veckan därpå hoppande han igen och den gången från 41 m höjd. Vattnets fallhöjd i Hästskofallet är 52 m. Fredagen den 13 november samma år hoppade han nedför ett annat vattenfall (Upper Falls i Rochester). Då omkom han. Förutom att hoppa i vattenfallet har ett antal personer lyckats att gå på lina över det stora fallet. Charles Blondin gick 1859 på en lina som var 335 m lång och uppspänd över Niagaraklyftan på 49 m höjd. Blondin klarade av att gå över linan på 20 minuter. Senare gjorde han bravaden och höja svårighetsgraden genom att gå balansgång på linan med ögonbindlar och en skottkärra framför sig. Bara en kvinna har gått på lina över Niagarfallen. Det var italienskan Maria Spelterini som 1876 lyckades ta sig över levande. Senare gjorde hon om det flera gånger, bland annat med ögonbindel. En gång gick hon med ”korgar” hängande i fötterna.

År 1883 försökte kapten Matthew Webb att simma genom de dånande vattenmassorna omedelbart nedanför Hästskofallet. Hans svårt skadade kropp återfanns ett par dagar senare långt nedströms. Minst 17 personer har försökt sig på att ta sig ned för fallet i kraftigt byggda tunnor. Många av dem har omkommit. På nationaldagen den 4 juli 1928 gjorde Jean Lassier ett försök att åka utför fallet i en jättelik gummiboll med ett antal gummirör fyllda med syrgas. Han överlevde. Men efter alla dödsfall och rena olyckor förbjöd den kanadensiska regeringen 1951 alla försök att på något sätt försöka färdas ned i de våldsamma vattenmassorna. De amerikanska myndigheterna följde efter med förbud. Men flera personer har dock olagligen lyckats ta sig nedför fallet även sedan det blev förbjudet. Nik Wallenda sökte tillstånd för att gå på lina över fallet. Efter två års skriftväxling fick han tillstånd från båda sidor om den nationella gränsen. Sommaren 2012 genomförde han den farofyllda balansakten på linan över fallet. Han överlevde.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.