Att hålla fyr i brasan

Hur gjorde man förr? Det finns alltid anledning att ställa sådana frågor. Allt var annorlunda förr. På nästan alla sätt svårare. Hur gjorde man upp eld? Det anses att människan på olika sätt behärskade elden redan för en miljon år sedan. Elden gav värme, ljus och skydd. Men elden innebar också fara och risk för förödelse. Det var inte någon tillfällighet att Prometheus var grekernas halvgud och att Tor i den nordiska mytologin slog blixten över himlavalvet och därigenom framkallade elden. I det forntida Egypten var det gudinnan Het som härskade över elden och hos romarna var det guden Vulcanus som vaktade över elden.

Att kunna skydda och bevara den kontrollerande elden var avgörande för människor i alla kulturer. Men när elden slocknade var det nödvändigt att själv kunna göra upp eld. Hos de antika sumererna användes s.k. eldborrar med en axel som med hjälp av båge med sträng för att hastigt snurra den mot sitt underlag. På så sätt uppkom gnistor som kunde antända något lättantändligt. I det forntida Skandinavien använde man sig också av olika former av ”gnidelddon”. Ett hårdare träslag, ofta björk, gneds eller roterades mot en platta av mjukare träslag (gran, tall eller lovträ). Under medeltiden kom man att i stället använda sig av slagelddon som var sådan att man slog ett stålstycke mot flinta. Stålet slogs ut efter sidan på stenen av flinta så att gnistor uppstod. Det gällde då att få gnistorna att hoppa ned i en liten hög med fnöske. Fnöske togs fram från fnöskesvampen som växer på olika lövträd. Sådana slagdon användes fram till 1860-talet i vårt land. Fosfortändstickor kom fram på 1830-talet och i Sverige patenterades den s.k. säkerhetständstickan. Fosfortändstickan användes i Sverige före 1860-talet, men de kunde självantända och vållade därför många olyckor. Man måste fråga sig om torpare och allmogen verkligen hade tillgång till elddon (slagdon) för att få fyr i spisen när det slocknade. Visserligen var det mycket viktigt att hålla glöd i eldstaden, men nog måste elden ha slocknat då och då.

Det krävdes kunskap, verktyg och tillgång till torrt fnöske för att slå eld. Det fanns alltså all anledning att göra allt för att hindra att elden skulle slockna. Särskilt viktigt var det förstås på vintrarna. Glöden bevarades så att man enkelt skulle kunna få fyr igen. Man kallade det för att ”fästa elden” eller ”fästa värmen”. Ofta gick det till så att de lades ett tjockt lager av aska över glöden och på så sätt låg glöden kvar under askan utan att helt slockna. På morgonen tog man bort askan och blåste liv i elden med hjälp av tjärved eller näver. Fick man inte eld vara det till att gå till grannen och ”låna eld” eller som det ibland även omtalades; ”låna värme”. Glöden och aska kunde hämtas i något kärl. Ett gammalt talesätt var att ”Han hade så bråttom som om han skulle låna eld”. Av detta stående uttryck kan man nog förstå att det var ganska vanligt att man tvingades gå till grannen för att låna eld. I de skandinaviska länder var det redan under 1500-talet, särskilt i Danmark och i Skåne vanligt, bland de högre klasserna att använda sig av särskilda fyrfat eller fyrbäcken som värmekällor och för att hålla glöden vid liv. Fram på 1700- och 1800-talet blev fyrfaten vanliga i alla samhällsskikt. Att de var vanligt förekommande och ansågs vara värdefulla framgår av att det ofta förekommer i bouppteckningar efter både borgare och bönder.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.