S:t Pauls Cathedral

De omfattande tyska luftangreppen mot London inleddes den 7 september 1940 och kom i England att kallas ”Blitzen”. De tyska bombplanens anfall riktade sig i första hand mot själva London och syftet var att bryta civilbefolkningens vilja och påverka den brittiska regeringen. Anfallen sattes in nattetid och det brittiska luftförsvaret hade ytterst begränsade möjligheter att bekämpa de tyska bombplanen. Hundratals ton bomber fälldes över London den hösten och antalet omkomna ökade dramatiskt varje natt. Hela bostadskvarter stod i brand och röken från de otaliga bränderna förgiftade luften över staden. Antalet byggnader som i olika omfattning skadades eller totalförstördes var mycket stort. Men till Londonbornas glädje och förvåning skadades inte den stora S:t Pauls Cathedral med sin stora och helt oskyddade stora kupoltak. Husen runt omkring demolerades och antändes ofta, men katederalen stod oskadas kvar mitt i eldhavet.

S:t Pauls Cathedral ligger på den högsta punkten i centrala London. På den platsen lågt långt tidigare en mindre katedral med samma namn. Den gamla katedralen brann ned helt och hållet i den stora branden i London 1666 då stora delar av staden brann ned. Branden har kallats ”The Great Fire of London”, som dock inte bör förväxlas med den stora brand som också ödelade London år 2012. Även den branden hade nämligen tidigare benämnts ”The Great Fire of London”. Branden 1212 var mycket förödande, men dock inte alls lika förödande som branden 1666.

Man tror numera att man vet att branden bröt ut den 2 september 1666 hos bagaren Thomas Farynor på Pudding Lane. Troligen hade han glömt att med tillräcklig noggrannhet släcka en vedeldad bakugn. Gnistor hade sedan troligen antänt en vedstapel nära ugnen. Det hade på sensommaren varit ovanligt torrt i sydöstra England och vid tillfället rådde kraftig ostlig vind. Elden spred sig hastigt till de låga trähusen i närheten av bageriet. Det fanns inte några som helst möjligheter att bekämpa elden eller att begränsa den.

Sir Christopher Wren var på sin tid ett universalgeni. Han var inte bara framstående arkitekt utan även professor i astronomi samt en erkänd matematiker. Av alla hans ritningar till ett nytt gatunät för London och nya byggnader inskränktes hans uppdrag till att rita och uppföra den magnifika byggnad med en av de största kupolerna i världen. Kupolen är märkligt nog tre skilda kupoler byggda över varandra. Den inre är av sten och yttre av tegel. Mellan dessa finns även en kupolkonstruktion av trä. Man har aldrig kunnat förstå hur Wren och hans byggnadsarbetare kunde uppföra en sådan gigantisk kupol med den enkla medel som fanns tillgängliga på den tiden. Det tog 35 år att uppföra katedralen och den stod färdig först år 1710. S:t Pauls Cathedral kom att bli en bland Londonborna mycket uppskattad kyrkobyggnad. Dess kupol är 111 m hög och var Londons högsta byggnad tiden 1710 till 1967. I katedralen är bland annat Nelson, Duke of Wellington och Churchill begravda.

Under Blitzen 1940 var man förstås skräckfyllda inför risken att kupolen och kyrkan skulle träffas av bomber. En septembernatt slog en två ton stor bomb ned utanför katedralens västra entré, dock utan att explodera. Den trängde djupt ned i gatan. Troligen var den försedd med fördröjd utlösning. Vid närmare undersökning visade det sig att bomben blivit liggande djup i ett lerlager mycket nära en av huvudledningarna för stadsgas. Om den exploderade skulle det med stor säkerhet sätta eld på gasen och ge upphov till en omfattande brand som kunnat ödelägga hela katedralen. För att få bort blindgångaren tillkallades en desarmeringsgrupp från ingenjörstrupperna under befäl av löjtnant Robert Davier. Det tog tre dagar för gruppen att under stora risker frilägga den tyska bomben. Med stöd av kraftiga balkar över den utgrävda gropen lyckades ingenjörssoldaterna att med block och taljor lyfta upp den 2 ton tunga bomben samt placera den på en mindre lastbil. Bomben kördes ytterst försiktigt på de håliga gatorna ut till ett öde område i utkanten av London där den sprängdes under kontrollerade förhållanden. Davier hade frivilligt ställt upp för köra bomben ut från London. För detta hedrades han senare med det mycket prestigefyllda Georg Cross. Han var den andre som erhållit utmärkelsen.

Winston Churchill beordrade att allt skulle göras för att försöka skydda och rädda S:t Pauls Cathedral eftersom den var ett viktigt kulturarv för Londonborna. Stora vattenkärl placerades nära katedralen, bland annat ett antal badkar, samt barriärer av sandsäckar byggdes upp för att skydda katedralens väggar och fönster. Så fort det uppstod en brand i närheten av katedralen sändes all brandpersonal fram för att släcka alla bränder som kunde hota byggnaden. Men en bomb träffade dock den 17 april 1941 katedralen. Den gick rakt igenom den stora kupolen och kastade upp en kaskad av tegel, betong och träflisor. Bomben exploderade dock inte direkt utan trängde igenom kyrkorummets golv för att explodera först i källarvalvet. Skadorna blev ändå förhållandevis begränsade på grund av att även den bomben hade fördröjd utlösning. Bomben hade förmodligen krossat hela kupolen om den exploderat någonstans ovanför golvet i stället för att tränga in under golvet. Efter reparationer står katedralen i dag där lika stor och mäktig som när den var färdigbyggd år 1710.

Annonser

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.