Strindberg som barn

Det har sagts av ett antal personer att det hos August Strindberg som barn och pojke inte fanns något som utmärkte honom framför andra. Han hade två äldre bröder, Axel var äldst och något av moderns favorit och Oscar som var faderns favorit. Ibland har man försökt att förklara Strindbergs ärelystnad och självhävdelsebehov som författare med att han som barn skulle ha tvingats hävda sig mot sina två äldre bröder. August själv var förmodligen redan som barn medveten om att han trots allt var överlägsen sin bröder i vissa avseenden.

Fadern, som var ångbåtskommissionär, brukade varje nyår noga anteckna barnens kroppslängd. Till slut fick han anteckna att att August hade vuxit ut till 173,5 cm och därmed uppnått full längd. Av sina samtida beskrevs Augusti som ”reslig”. Detta med kroppslängd hade tydligen sin betydelse för August för i ett av hans tidiga prosastycken (”Början av Ån Bogsveins saga”) beskrev han Ån som den yngste av två söner. Den äldre av bröderna var en karsk hirdman vid hovet redan när den yngre brodern satt hemma vid härden och kallades odugling och odåga. Denne Ån hade skurit ett märke i golvträet sju fotlängder från härden och vägrade att företaga sig något innan han vuxit till den längden. Trälarna hade nämligen förklarar för honom att han inte kunde anses vara en karl förrän han vuxit till den längd som märket på golvplankan angav.

Det finns många vittnesmål om att August var blyg och tillbakadragen både i hemmet och på skolgården. Brodern Axel har till och med berättat att August brukade gå in i en garderob när han skulle klä på sig för att bröderna inte skulle kunna se honom naken. Litteraturforskare har försökt förklara August blyghet som orsak till att han valde att kommunicera genom det skrivna ordet. Många har kunnat berätta att han talade med låg röst och när han ibland ändå höjde rösten blev den ofta gäll. För övrigt har det sagts att hela syskonskaran talade påfallande lågt, vilket kan ha sin förklaring i att modern låg sjuk lång tid och då ville ha tyst omkring sig.

Redan i den nedre tonåren visade August på förmåga att strukturera en text för att nå ett visst syfte. Ett av de första av de bevarade breven av hans penna är från den 30 december 1861. Augusti var då nyss fyllda 13 år och brevet var ställt till den äldre brodern Oscar, som då befann sig i Paris.

”På förmiddagen skulle Morbror och jag samt Axel gå i Solna, men då vi kommo dit var det ingen gudstjänst utan vi gingo ut och spatserade. På eftermiddagen satt jag och sade åt Mamsell ´jag undrar om vad jag skall göra i morgon´ jo jag skall åka skridsko i morgon då Mamma just kom in och sade ´den Vän Flodecrantz är död´, han hade åkt ned sig på Brunnsviken kl. 4 p efm. vid det lilla röda lusthuset ut på udden, och jag grät. I dag begravdes han och jag såg hans lik, det var mycket vackert, han låg 1 tr upp. Rummet var svartklätt med silverstjärnor med ett öga i mitten och 4 kandelabrar.”

Litteraturvetare har framhållit att August i brevet medvetet byggde upp en berättelse för att först en bit in i den förmedla att budskapet att hans vän drunknat. Brevskrivaren inleder med att återge replikväxlingen mellan husmamsellen och pojken själv varpå modern kommer in och berättar om den hemska händelsen. Replikskiftet får läsaren att förstå att ödet även hade snuddat vid Augusti liv, men att hans eget liv möjligen räddats genom varningen genom kamratens död. Den döde år de inte den ende huvudrollsinnehavaren i brevets berättelse utan brevskrivaren tilldelar även sig själv en egen roll i den dramatiska berättelsen. Då vi alla vet vad som blev av August är det lätt att se talangen hos den framtida dramatikern och Jakobsbrottaren.

Strindberg ville att hans berättelse i ”Tjänstekvinnans son” skulle förmedla en bild av att han kom från ett fattigt hem. Men modern var i själva verket inte någon ”tjänstekvinna” eller piga. Visserligen hade hon som tonåring haft en tjänst i en familj, men endast under en kort tid. Sanningen var i stället att familjen Strindberg hade det gott ställt. Enligt bevarade utförliga räkenskaper från 1862 gick det åt ett kvarts kilo kött eller fläsk per person och dag i familjen. Det stämde inte alls med den bild som Strindberg försökt ge i inledningen till boken där han inleder första kapitlet med rubriken ”Rädd och hungrig”.

Faderns företag gick visserligen i konkurs 1853, då August var fyra år gammal, men fadern kom ganska snart tillbaka till ett visst välstånd. Då August var sju år gammal flyttade familjen från Klara till en malmgård i närheten av nuvarande Norrtullsgatan. På den tiden var detta halvt ute på landet med trädgårdar, stall och ladugårdar. August bodde som barn således nära Observatoriet och höjden där det då stod två väderkvarnar, ”Stora Adam” och ”Lilla Eva”. Dessa återfinns senare i ett av hans dramer (”Stora landsvägen”).

August började i Klara skola då han var sju år. Den lilla parveln fick då mörka vintermorgnar vandra från Norrtull på gator som inte var skottade. Han har skildrat hur han gick förbi Observatoriet och nedför Kungsbacken, som var en del av nuvarande Drottninggatan. Där på Drottninggatan fanns en bagare och hos honom köpte pojken sitt frukostbröd för att äta på frukostrasten. Någon skolbespisning fanns ju inte på den tiden. Klara kyrka ansågs vara en ”fin” skola, men med hård regim. August klasskamrat, Robert Geete, har senare citerat vid Strindberg skulle ha sagt om skoltiden i Klara skola: ”Det var en lärotid för helvetet och icke för livet”. Även andra tidigare elever ska ha lämnat liknande omdömen. Rottingen användes flitigt för att slå in kunskap i de små eleverna. Fadern tog dock bort August från Klara kyrka och han placerades i stället som elev i Jakobs kyrka under en kortare tid. Hösten 1861, då han var 12 år, började han i Stockholms lyceum. Det var ett privatläroverk med friare och modernare undervisningsmetoder. Där gick August till dess han vid 18 års ålder den 25 majj 1867 avlade abiturentexamen eller mogenhetsexamen, som studentexamen då benämndes. Han var den ende i syskonskaran som gavs tillfälle att ta studentexamen. De andra fick mera praktiskt inriktade utbildningar. Hans äldre bror, Oscar, vistades flera år i Paris, vilket visar att familjen hade möjligheter att bekosta både vistelse och utbildning utomlands.

Den stora förändringen i barnens liv var moderns död i lungtuberkulos. August hade då helt nyligen fyllt tretton år. Två dagar efter dödsfallet skrev August till sin bror i Paris och underrättade honom om den tragiska tilldragelsen. I brevet omtalade han även vem som svept den avlidna och att ”mamsell” sydde sorgkläder till de små. I brevet nämner han även att ”slaktaren Falk” också dött. Han avslutar brevet med en uppmaning till brodern Oscar att inte gråta alltför mycket ”ty Gud ville det”.

Den ”mamsell” som August nämnde i brev var Emilia Charlotta Pettersson, som vid sin matmors död ännu inte fyllt 21 år. Det blev sedan så att barnens far, som var hela trettio år äldre inom ett år gifte om sig med ”mamsell”. Denna var då bara fyra år äldre än den äldste av August syskon. Hur August upplevde den nya familjekonstellationen är mycket omdiskuterat i Strindbergslitteraturen.

Strindberg var i vissa avseenden frispråkig i ämnen som vid den tiden var helt tabubelagda. I den självbiografiska romanen ”Legender” (1898) berättade han att synden inträdde i hans liv under en sommarvistelse på en klockargård i Mälardalen. En äldre pojke lockade honom till att onanera för första gången i sitt liv. Strindberg skriver i romanen att han då föll för frestelsen ”ovetande, ett barn, som mottager såsom en av naturen hjärtligt gärna erbjuden njutning, vad som den gudomliga lagen straffar med döden”. Redan vid 13 års ålder hade August läst den tyske pietisten Karl von Kapffs bok om onanins fördärvlighet och fara. Kapffs lära var att tidens revolutionärer troligen var ”onanister”. Onanin var enligt Kapff en härjande pest och ett dödligt gift som förstörde blodet och hotade offrets liv och hälsa. Kyrkan underbyggde denna lära och många som då växte upp blev sexuellt hämmade. Hur mycket djävulspredikan påverkade Strindberg är nog högst oklart eftersom han berört det på olika sätt vid olika tider i sitt författarskap.

Däremot är det fullt klart att en viss naturupplevelse i högsta grad påverkade den unge Strindberg. Det var upplevelsen han fick när han deltog i en skarpskytteövning ute p Tyresö-Brevik i Stockholms skärgård. Tillsammans med andra skyttar kröp han runt i blåbärsriset och gömde sig bland enbuskarna med geväret i sin hand. Då han kom upp på en höjd kunde han skåda ut över fjärdarna och de utspridda holmarna och skären. Han skrev senare om detta:

”Den tavlan gjorde ett sådant intryck som om han återfunnit ett land, han sett i vackra drömmar, eller i en föregående existens, som han trodde på, mej ej visste något om. Jägarkedjan drog sig åt sidan in i skogen, medan Johan satt kvar på branten och tillbad, det är ordet. Den fientliga kedjan hade nalkats och gav eld; det susade om öronen; han gömde sig: han kunde icke gå därifrån. Detta var hans landskap, hans naturs sanna miljö; idyller, fattiga, knaggliga gråstensholmar med granskog, kastade ut på stora, stormiga fjärdar och med det oändliga havet som bakgrund, på vederbörligt avstånd. Han stannade också vid denna kärlek, som icke kunde förklaras i egenskap av den första; och varken Schweiz´Alper, Medelhavets olivkullar eller Normandies falasier kunde undertränga den rivalen.”

Den storartade naturupplevelsen där på höjden över fjärdarna levde kvar i Strindberg. I ”Ockulta dagboken” (1899) beskriver han hur han ”greps som av en uppenbarelse vid synen av skönheten hos Stockholms skärgård. Strindberg har använt sig av naturupplevelsen som symbol för andra känslostarka upplevelser i sina dramer och i sin prosa.

Annonser

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.