Han sprängde juvelerarbutiker

Det var i mitten av 1860-talet som Alfred Nobel uppfann sprängämnet nitroglycerin, den lätthanterliga dynamiten samt så småningom även de praktiska tändhattarna. Det dröjde sedan ändå ganska länge innan dynamiten kom till användning i kriminell verksamhet. Enligt tillgängliga uppgifter var det en grupp gangster i Chicago som var först med att spränga dörrar och kassaskåp. Men det första inbrottet med hjälp av dynamit i Europa ägde faktiskt rum i Alfred Nobels hemland. Juvelerare K. Andersson butik på Jakobsgatan i Stockholm sprängdes och plundrades nämligen söndagen den 4 juni 1904. Den smällen hördes inte bara på Jakobsgatan utan blev även mycket omskriven i europeisk press. Det var ju en stor sensation att ett inbrott i en juvelerarbutik skett med hjälpt av sprängmedel. Det var ju första gången i Europa som dynamit användes vid ett inbrott.

Det var juveleraren Andersson som själv upptäckte inbrottet då han kom till butiken på söndag eftermiddag. Tydligen hade inte polisen larmats av någon som hört detonationen. När han kom till sin butik fick han se att dynamitarderna lyckats ta sig in genom källaren, sprängt sönder en järndörr och gått upp en trappa och lyckats spränga ytterligare en järndörr. I butiken fanns ett kassaskåp, som dock inte var sprängd eller uppbruten. Men inbrottstjuvarna hade lyckats plocka till sig ett hundratal dyrbara smycken som legat i skyltfönstret. Det var ringar, briljantbroscher, berlocker, örhängen och en del juveler. Andersson uppgav för polisen att värdet på stulna uppgick till ca. 80000 kr, vilket var ett enormt belopp år 1904. Vid polisens tekniska undersökning framkom att de mindre dörrarna i källaren inte hade sprängts utan låsen hade klippts upp med bultsax. En sådan hittades också i en närliggande ljusgård. Eftersom bultsaxen var av amerikanskt fabrikat uppstod genast en misstanke att det skulle röra sig om dynamitarder från Amerika. De hade sprängt för att komma in i själva källaren. Det framkom även att juvelerare Andersson tidigare under en tid hade haft ett mycket dyrbart briljantdiadem liggande i skyltfönstret. Bara detta var värderat till 20000 kr. Eventuellt var det detta diadem som hade lockat till inbrottet. Men två dagar före inbrottet hade dock diademet lagts i en låst låda under disken. Det hade varit en enkel sak för tjuvarna att med bräckjärn bryta upp det lilla enkla låset till lådan, men det hade de inte gjort eftersom de inte kände till var diademet förvarades. Polisens inledande teori var att det rörde sig om en amerikansk liga eller i varje fall om om utländsk liga. Polisen i Köpenhamn, Hamburg och London informerades om stölden och fick beskrivningar av de stulna smyckena. Interpol fanns inte på den tiden utan olika städers polismyndigheter informerades genom telegram. Försäkringsbolaget Securitas utfäste först en belöning på 200 kr till den som kunde lämna sådana upplysningar att stölden kunde klaras upp. Försäkringsbolaget höjde sedan beloppet till 1000 kr.

Två pojkar, som arbetades som ”spannpojkar” på hästspårvagnarna i staden, lämnade efter några dagar in ett stort antal tomma smyckesetuier som de hade hittat i närheten av Eiraplan. Ett biträde i juvelerarbutiken hade då redan tidigare berättat att han några veckor före inbrottet hade hälsat på en okänd mansperson i källaren som sade att han letade efter ett par damhandskar som skulle kunna vara tappade i källaren. Butiksbiträdet kunde även berätta att han även funnit en drillborr i källaren samt att även den var av amerikanskt fabrikat. Butiksbiträdet kunde lämna ett gott signalement på mannen.

Polisen hade inte några andra ledtrådar utan hoppades att de dyrbara smyckena skulle dyka upp på marknaden eller på annat sätt komma fram. Men fem månader senare, den 25 oktober 1904 inträffade en liknande sprängning av en juvelerarbutik i Köpenhamn. Tjuvarna hade även där sprängt sönder dörrarna till butiken. De efterlämnade ett antal verktyg på brottsplatsen. Det var en bultsax, en borrsväng och en mejsel, vilka samtliga var av amerikansk tillverkning. Nu blev polisen ännu mera övertygad om att det måste röra sig om en amerikansk inbrottsliga som härjade i Europa.

Nästan ett år senare, natten till den 6 juni 1905, kunde nattvandrare höra två skarpa detonationer från det hus vid Stortorget i Malmö där Sydsvenska Kreditbolaget hade sitt kontor. Vittnena kunde iakttaga en rödlätt barhuvud man med cykel. Mannen var bara klädd i skjorta. Att han var barhuvud tillmättes viss betydelse i sammanhanget eftersom det vid den tiden var ytterst ovanligt att män gick barhuvade ens på sommaren. Vittnena beskrev mannen som en rödlätt 25-åring med kraftigt tecknat ansikte med markant utskjutande näsa samt att han hade en tunn blond mustasch. Vid den tekniska undersökningen av brottsplatsen i Köpenhamn kunde polisen konstatera att den kraftiga järndörren till kassavalvet hade sprängts med dynamit. På platsen hittades även en bit oanvänd stubintråd och ett oljat omslagspapper med texten ”Extradynamit. Nitroglycerinbolaget Stockholm 1905”. Dessutom hittade man en kvarlämnad drillborr som var tillverkad i USA. Inbrottstjuvarna tycks ha blivit bortskrämda och inte vågat fullfölja sin plan. De hade inte tillgripit något. Polisen var nu fullkomligt övertygad om att det var en amerikansk liga som härjade i Sverige och Danmark.

I Stockholm satt detektivchefen, stadsfiskalen Gustaf Lidberg och jämförde signalementen på mannen i källaren vid Jakobstorg med signalementet från Malmö. Han kom fram till att det troligen var samme man. Men det var dock en man som talade ren svenska utan någon som helst brytning. Kanske var det ändock inte någon utländsk liga som härjade. Ingen av de tre sprängningarna kunde då klaras upp.

Först i juni 1907, tre år efter den första sprängningen i Stockholm, kom en man till polisen och överlämnade en kappsäck. Han berättade att hittat kappsäcken i porten till Drottninggatan 14. Den innehöll en blåslampa och fyra amerikanska bultsaxar. Detektivchefen Gustaf Lidberg (det var faktiskt hans tjänstetitel) var uppmärksam och noterade att Mölleborgs juveleraraffär låg just på den adressen. Lidberg drog förstås slutsatsen att det kunde vara så att ett inbrott planerades mot butiken. Han kommenderade då helt enkelt ut ett antal civilklädda polismän för att hålla noggrann spaning på vad som hände i den aktuella fastigheten. Inne på gården till huset fanns det åtta låsta utedass på rad. Polisen dyrkade upp ett av låsen och en av poliserna tog plats inne på dasset och låste om sig. Två poliser tog sig in i vedboden på gården. Där satt de och spanade mitt i natten. Vid tretiden kom så en spensligt byggd man in på gården och ryckte i alla dassdörrarna och även i dörren till vedboden. Polismännen iakttog noga hans förehavanden, men han gick ut genom porten för att dock återvända efter bara en kvart. Även den gången gick han runt och rykte i alla dörrar. När han för andra gången var på väg att lämna gården rusade poliserna fram och grep honom och han leddes till polisstationen. Några bilar fanns ju inte. Det vare detektivchefen själv som tog emot honom på polisstationen. Mannen kunde tydligen legitimera sig som Axel Bernhard Nyström, 22 år gammal och son till en skräddare i Vaxholm. Nyström var upprörd över att han gripits bara för att han försökt komma in på ett dass. Han berättade att han kommit hem från Amerika för att göra värnplikten. Enligt protokollet ska han ha skällt ut detektivchefen och sagt: ”Här kommer man hem från Amerika för att göra värnplikten och så åker man in i sinkabirum!”. Vid visitationen fann man att han endast hade 25 öre på sig och en ficklampa. Han berättade att han missat sista båten till Vaxholm, begivit sig till Blanche café och druckit två halvor punsch. Eftersom han blev illamående hade han först satt sig på en bänk i Kungsträdgården, men känt efter en stund att han måste uppsöka en toalett. Då han försökte komma in på något av dassen på Drottninggatan 14 hade polisen gripit honom. Det var allt.

Detektivchefen gav sig inte utan fortsatte att förhöra Nyström. Denne berättade vidare att han jobbat sig över till New York där han sedan arbetat som eldare innan han mönstrade på en lustjakt, som tillhörde en miljonär, för att på så sätt återvända till Europa och Sverige. Han bekräftade att han vistats i Stockholm vid tiden för dynamitkuppen vid Jakobstorg i juni 1904. Men därefter hade ha åter rest till New York och haft framgångar med vissa tomtspekulationer på Manhattan. Nästa gång han återkom till Stockholm hade han rest som tolk åt en rik amerikan som avsåg att konsultera den berömde läkaren dr. Westerlund i Enköping. Därefter hade han ytterligare en gång rest till USA.

Polisen var tvungna att släppa Nyström trots att de hade starka misstankar mot honom. När hans släppts gick han raka vägen till Dagens Nyheters redaktion och berättade hur han som helt oskyldig hade gripits av polisen bara för att han mitt i natten var tvungen att leta efter en toalett. Redan dagen därpå skrev DN i ett ledarstick att det kunde vara klokt av Vaxholmsbor att se till att de inte behövde uppsöka någon bekvämlighetsinrättning före hemresan till Vaxholm. Polisen kom inte längre än så sina spaningar efter Europas förste dynamitard.

Men ett år senare, det var i december 1908, blev de inbrott hos urmakare Gustaf Adolfsson i Malmö. Bytet var ur till ett värde av ca. 5000 kr. Efter en tid greps en man då han försökte sälja tjuvgodset i Esbjerg i Danmark. Det visade sig då att den gripne inte var någon mindre än denne Nyström. Trots att Nyström påstod att han var agent för en engelsk utgrossist dömdes han till sju månader fängelse. Straffet fick han avtjäna i fängelset i Linköping.

En juvelkupp genomfördes i London vid jultiden 1910 och tre poliser dödades av revolverskott. Denna hemska händelse medförde att Dagens Nyheter intervjuade detektivchefen Lidberg som sa att det var möjligt att det var samma liga som begått morden i London som den som genomförde dynamitkuppen i Stockholm 1904. Nyström, som tydligen befann sig i Köpenhamn läste intervjun i DN och blev så upprörd att han skrev ett brev till tidningsredaktionen. Brev inleddes med följande text:

”På grund av ständigt återkommande rykten angående den år 1904 begångna stora juvelstölden i Stockholm vill undertecknad med följande rader kullkasta de av detektiva polisen i Stockholm uppställda teorier hvilka alla gå ut på att det var internationella tjuvar som hedrat oss med ett besök. Undertecknad har en fullständig kännedom hur ifrågavarande stöld tillgick och äfven hvilka som förövade densamma. Dagens Nyheter kan själva övertyga sig om detta genom att kontrollera en del i detta brev förekommande uppgifter.”

Brevet var illa skrivet med många stavfel och andra fel. Redaktören Sam Kjellin på DN begav sig dock till juvelerare Anderssons lokal vid Jakobstorg för att kontrollera om brevskriven verkligen rätt återgav detaljer i lokalen. Redaktören övertygades om att brevskriven var den som utfört dynamitkuppen. Tidningen överlämnade brevet till polisen. Nyström greps på Adelsgatan i Malmö och fördes i sällskap av två stadiga polismän som sällskap med tåg till Stockholm. Efter en del förhör erkände han så småningom att det var han som skrivit brevet, men han förnekade att det var han som sex år tidigare sprängt juvelerarbutiken. Han sa att han fått de detaljerade uppgifterna från den verklige dynamitarden, som var en god vän till honom. Polisen gjorde dock husrannsakan hemma hos Nyström och fann där handlingar som ledde till tre bankfack i New York. Polisen i USA öppnade bankfacken och där låg huvuddelen av de smycken som stals vid inbrottet i Anderssons juvelerarbutik 1904. Nyström dömdes till tio års straffarbete och livet därefter tillbringade han i Australien. Han försörjde sig där i faderns yrke såsom skräddare.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.