Nyköpings gästabud

Kung Birger mördade i december 1317 sina två yngre bröder, hertigarna Erik och Valdemar. De mördades brutalt av kung Magnus Ladulås äldste son. Dådet har i historien blivit ihågkommen som Nyköpings gästabud. Mord och våldsdåd var alls inte ovanliga på den tiden och sådant förekom även inom den kungliga Folkungaätten. Vilhelm Moberg skrev i sin svenska historia att ”mord och våldsdåd utgjorde då närmast en normal företeelse. Ur nutida synpunkt är det knappast någon överdrift att betrakta ätten som kriminellt belastad: Folkungasläkten var en förbrytarfamilj.”

I dag finns det inte mycket kvar av slottet Nyköpings hus. Slottet skövlades efter mordet på hertigen av deras följeslagare och i dag äe det enda som finns kvar egentligen bara det så kallade Kungstorndet. Det överlevde århundradena därför att de kom att användas som spannmålsmagasin. På ruinerna av meddeltidsborgen byggde Karl XI ett magnifikt vitt renässansslott, som till och med var praktfullare än palatset Makalös i Stockholm. Men när kungen lät uppföra det nya slottet störtade kökstaket ned på själva julafton och dödade 14 personer, vilket uppfattades som ett dåligt omen. Det visades sig också några decennier senare, år 1665, att staden och slottet drabbades av en verklig stor katastrof. En piga hos svärdfejaren Håkansson var satt att grundligt rengöra ett gammalt gistet bryggkar. Men hon var ovarsam med elden och hela brygghuset tog eld. Branden spred sig ut i staden och även slottet eldhärjades. Allt var över på fyra timmar. Efteråt kunde ögonvittnen berätta att hela staden hade förvandlats ”till en usel askhög”. Hela palatset gick upp i rök. Nicodemus Tessin beordrade senare att stenar från ruinerna skulle fraktas till Stockholm för att användas till bygget av det nya slottet i Stockholm. Även slottet i Stockholm hade ju brunnit. År 1719 drabbades Nyköping även av ryssarna som då härjade och brände så knappt något fanns kvar av staden.

Efter kung Magnus Ladulås död utbröt en långvarig maktstrid mellan hans tre söner. Maktkampen pågick i decennier. I ett skede hade hertigarna Erik och Valdemar skaffat sig ett övertag i maktstriden. De hade blev inbjudna av kungaparet till ett gästabud på Håtuna kungsgård. Men våldsamheter bröt ut mellan de olika pretendenternas följen och det slutade med att kungaparet togs till fånga och fördes till Nyköpings hus för att där av bröderna sättas i fängsligt förvar. Egentligen var det nog bara frågan om husarrest eftersom de tilläts leva kungligt, men fick inte lämna slottet.

Händelsen när kungaparet togs till fånga har i historieböckerna kallats för ”Håtunaleken”. Det har alltid sagts att Håtunaleken var orsaken till vad som sedan skulle komma att inträffa på Nyköpings hus. Kungen kan ha haft en vilja att hämnas och även bli av med konkurrenterna om makten över riket. Hösten 1371 var tiden inne för kungens hämnd. I september det året besökte hertig Valdemar Nyköpingshus. Han togs hjärtligt emot av kungaparet och Valdemar bibringades uppfattningen att alla stridigheter var glömda och allt förlåtet. Inget tydde i varje fall på annat än att kungen ville lägga alla stridigheter bakom sid. Några månader senare bjöd kungen in de två hertigarna till ett stort gästabud på Nyköpingshus till julen. Vi känner till mycket, men inte allt, vad som då hände genom den främsta historiska källan från den tiden, Erikskrönikan. Det är en rik episk och poetisk dramatisk skildring av händelserna.

Efter en hel del överväganden beslöt hertigen att antaga inbjudan till den stora julfesten. På lördagseftermiddagen den 10 december 1317 anlände i varje fall hertigarna med sin beridna eskort till Nyköpingshus. På färden till Nyköping får de flera varningar om att det planerades någon form av fälla för dem, men red ändå till Nyköping och möttes redan på vindbryggan av det välkomnande kungaparet. Enligt Erikskrönikan steg kungaparet dem till mötes hälsade dem ”med mycken blidhet och vänlighet” samt tog dem alla i hand och förde dem till festsalen. Det dröjde inte länge förrän festen inleddes och då ljöd musiken från gigor, flöjter och skalmejor (ett blåsinstrument som är föregångare till oboe). Det undfägnades rikligt och det serverades spanskt, rhenskt och franskt vin serverades. August Strindberg försökte forska om detta när skulle skriva boken ”Svenska folket”. Enligt Strindberg var de franska vinerna från La Rochelle, Poitou och Nantes. Det berättades efteråt att drottning Märta var mycket munter och mycket vänlig mot hertigarna. När festen pågått långt in på natten, med mycket att dricka, förklarade hovet att hertigarnas väpnare av utrymmesbrist måste förläggas hos borgarna i staden. Hertigarna godtog detta och gick i tämligen rusigt tillstånd och lade sig i de sovgemak som ställdes till deras förfogande på slottet. Långt in på natten bröt sig kungens soldater in i sovgemaken, beväpnade med svärd och armborst, och grep hans två yngre bröder. Hertig Valdemar vill försvara sig, men hertig Erik insåg att det var meningslöst att försöka bjuda motstånd. Erik ska ha sagt: ”Låt vara, som är. Vår strid duger intet här”. När soldaterna gripit bröderna trädde Birger fram och ska enligt samtida vittnet ha yttrat: ”Minns i något om Håtuna lek?”. Eller som det nedtecknades av samtiden: ”Mynnes jder nakot aff hatwna leek”. Man kunde stava på det sättet under medeltiden och man kunde stava lite som man ville. Det fanns inte några fasta stavningsrgler.

Hertigarna beslogs med kraftiga fotbojor. Enligt skrifterna skulle fotbojorna ha vägt sju lispund, som motsvarar 47,6 kg. Sedan firades hertigarna genom en lucka ned i fängelsetornets djupaste håla. Där lämnades de barfota,m tunt klädda och dessutom hade de redan misshandlats. Erik hade fått en vass träflisa i ögat. Snart fick förstås hertigarnas följeslagare reda på att deras herrar kastats i fängelsehålan. Då deras antal var större än kungens soldater tvingades kungaparet fly halls över huvudet. Men enligt historieskrivningen han dock kungen låsa porten till fängelsetornet och kasta nyckeln i Nyköpingsån. Hertig Erik var den som erhållit de allvarligaste skadorna av misshandeln och han ska ha avlidit efter tre dygn i fängelshålan. Hertig Valdemar ska dock ha överlevt i elva dygn. Kungen hade visserligen undanröjt sina yngre bröder i tvisten om kronen, men han blev senare själv avsatt och dog i landsflykt. Hans drots, som hette Brunke, avrättades på Brunkebergsåsen. Åsen lär faktiskt inte ha fått sitt namn efter honom, vilket man annars lätt kan tro.

Att vi känner till så mycket om Nyköpings gästabud beror till stor del på att Erikskrönikan skrevs knappt 20 år efter själva händelsen. Men det finns ändå en del som är oförklarat kring händelsen. De två hertigarna skrev exempelvis i januari 1318 sina testamenten. Då skulle de emellertid enligt Erikskrönikan har varit döda i över en månad. Det är väl dokumenterat att fängelseportarna öppnades i augusti och kropparna då visades upp för folket. Men kropparna var då klädda i furstliga kläder och inte förruttnade. Detta tala för att hertigarna levde ända fram till sommaren. Under åren har det spekulerats mycket om det verkligen var så att kungen låste och kastade bort nyckeln i ån. Det är dessutom så märkligt att en skolpojke en gång i början på 1900-talet satt och metade i ån nedanför slottet och då råkade få upp en stor medeltida nyckel. Den är drygt 20 cm lång och smidd nyckel. Den förevisas i dag på slottets museum. Experter är eniga om att det är en medeltida nyckel, men inte kan säga om det är nyckeln till fängelsetornet. Var och en får själv försöka gissa om det var den nyckeln som kung Birger ska ha låst in sina bröder med och sedan kastat i ån.

Annonser

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.