Chefen för östtyska Stasi

Östtyskland, eller DDR (Tyska Demokratiska Republiken), föll som ett korthus när Berlinmuren öppnades hösten 1989. Den kommunistiska diktaturen hade minimalt stöd hos befolkningen och partiets maktställning garanterades endast av den sovjetiska truppnärvaron. DDR kallades ibland i väst för ”Stasiland” för att säkerhetspolisen Stasi hade fullständig kontroll över befolkningen. Stasi, statspolizei, bestod endast av tyskar. Efter murens fall kallade tyska medier Östtyskland för ”historiens mest perfekta övervakningsstat”. Mot slutet hade Stasi omkring 97 000 anställda, vilket måste sägas vara tillräckligt för att övervaka en befolkning som uppgick till 17 miljoner invånare. Förutom de anställda i Stasi så fanns det 173 000 ”angivare” eller rapportörer. Man uppskattar att det i det nazistiska Tyskland fanns en gestapoagent på 2 000 invånare och att det i Stalins Sovjetunionen fanns en KGB-anställd eller rapportörer på 5 800 invånare. Men i DDR fanns det en stasianställd eller rapportörer på 63 invånare. Det finns till och de som har räknat ut att om man även tar med personer som bara tillfälligt lämnat information till Stasi så var antalet angivare en på 6,5 invånare. Enligt säkehetstjänstens egen terminologi benämndes en agent, eller rapportör, för ”IM” (”inoffizielle mitarbeiter”). Det var många som hade den förkortningen antecknad på sitt kort i Stasis omfattade kortregister. Datorerna hann aldrig komma in i säkerhetstjänstens verksamhet innan muren föll (eller snarare revs ned).

I Stasis högkvarter på Normannenstrasse, i förorten Lichtenberg i Berlin, arbetade varje dag omkring 15 000 stasianställda. Det var därifrån som stasichefen och generalen Erich Mielke styrde över den stora övervakningsbyråkratin från 1957 till slutet för DDR. Mielke var minister för statssäkerheten med generals grad. Han var född 1907 som son till en vagnmakare. Redan fjorton år gammal gick han med i det tyska kommunistpartiets ungdomsförbund. Han dömdes 1993 till sex års fängelse för två polismord som han förrövrat 1931 då han var 24 år gammal. Efter en tid släpptes han dock ur fängelset på grund av sitt sjukdomstillstånd. När han satt i fängelse var han Tysklands äldste fånge. Han avled 93 år gammal år 2000 och ligger begravd i en anonym urngrav på Zentralfriedhof Friedrichsfelde i Berlin.

Efter att ha utbildat sig till ”speditionsköpman” i unga år och även arbetat en tid i yrket, arbetade Mielke som lokalreporter på den kommunistiska tidningen Rote Fahne (Röda Fanan) 1928-1931. Han tillhörde samtidigt partiets egen skyddskår (Parteiselbstschutz). Den 9 augusti 1931 sköt han två uniformerade poliser bakifrån på Bülowplatz i Berlin i ett attentat som anses ha planlagts av de kommunistiska riksdagsmännen Walter Ulbricht, Heinz Neumann och Hans Kippenberger. Mielke flydde direkt efter morden till Sovjetunionen medan den medskyldige Erich Ziemer och ytterligare två kommunister dömdes till döden och avrättades. Walter Ulbricht blev långt senare förstesekreterare i partiet 1950 – 1971 och högste ledare i DDR. Därefter var han ordförande i statsrådet ända fram till sin död, vilket innebar att han var DDR:s statschef. Ulbricht var en av de tyska kommunister som vistades i Moskva under kriget och där tränades av Komintern. Själv levde Ulbricht i Moskva 1937 – 1945. Efter krigsslutet fick han i uppdrag av ryssarna att vara med och ta över makten i Östtyskland.

I Moskva genomgick den blivande stasichefen Mielke Kominterns skola och Leninskolan samt fick även militär utbildning. Han deltog i de internationella brigaderna i det spanska inbördeskriget 1936-1939 under täcknamnet Fritz Leissner. Efter spanska krigets slut utgav han sig vara lett under namnet Richard Hebel och var då verksam som hemlig kommunistisk agent i Belgien och Frankrike under andra världskriget. Efter världskrigets slut återvände han till Berlin och blev genast chef för polisinspektionen i stadsdelen Lichtenberg. Han blev också ansvarig för rättsväsendet i kommunistpartiet KPD:s centralkommitté. Från juli 1946 var han vicepresident för Deutsche Verwaltung des Innern, vilket var föregångaren till DDR:s inrikesministerium. År 1949 utnämndes Mielke till ledare för ”Hauptverwaltung zum Schutz der Volkswirtschaft”, föregångaren till Stasi.

I samband med grundandet 1950 av Stasi (Ministerium für Staatssicherheit (MfS)) blev Wilhelm Zaisser chef och Erich Mielke hans ställföreträdare med ställning som statssekreterare. Efter folkupproret i Östtyskland i juni 1953 avsattes Zaisser och Ernst Wollweber blev ny chef för organisationen. 1957 avskedade premiärminister Otto Grotewohl på Ulbrichts order Wollweber och utnämnde Mielke till Stasichef (Minister für Staatssicherheit), ett uppdrag han hade fram till den 7 november 1989. Den 3 december 1989 uteslöts Mielke ur det östtyska kommunistpartiet SED och fem dagar senare häktades han och åtalades för ”skada mot nationalekonomin” (Schädigung der Volkswirtschaft).

Mielke gav direkt order om flera mord, bland annat 1976 då Michael Gartenschläger sköts av ett specialkommando ur Stasi. Det har även spekulerats i om Mielke var ansvarig för fotbollsspelaren Lutz Eigendorfs mystiska död 1983. Eigendorf flydde till Västtyskland och lämnade då Dynamo Berlin, den klubb i vilken Erich Mielke var ordförande.

Efter murens fall dömdes Mielke 1993 för de två morden på Bülowplatz 1931 och ett mordförsök samma år till sex års fängelse. Efter frigivning på grund av hälsotillståndet levde han som pensionär i Wartenberg i Berlin och avled i maj 2000 på ett ålderdomshem i Hohenschönhausen i Berlin. Det sägs att han ända fram till sin död ska ha varit övertygad om att Berlinmurens och Östblockets fall bara var ett tillfälligt bakslag för kommunismen. Den person som under nästan hela DDR:s tid var chef för säkerhetstjänsten var i själva verket en polismördare som till slut hamnade i fängelse. Det var den tyska rättsstaten som dömde honom. Han slapp nackskott.

Annonser

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.