Den ryska Röda armén

Röda armén skapades genom ett dekret den 15 januari 1918. Då hade bolsjevikerna sedan några månader tagit makten i Petrograd (S:t Petersburg) och det gällde då för det kommunistiska partiet att både stå emot den tyska armén under slutfasen av första världskriget och snart även stå emot de vita garden som ville driva bort kommunisterna från makten. Ryssland befann sig i ett hotfullt krigstillstånd allt sedan 1914. Från revolutionen i oktober 1917 fortgick nära nog ett krigstillstånd ända fram till krigsslutet i maj 1945. Även därefter var Sovjetunionen en starkt militariserad stat med en utpräglad krigsekonomi.

Röda armén befann sig i själva verket i ett krigsliknande tillstånd under nästan fyrtio år. Men krigshandlingarna tog sig olika uttryck under denna lång tid. Miljontals människor dödades och långt fler skadades . Vill man kan man skilja mellan revolutionärt våld, inbördeskrig, statlig massterror med den egna befolkningen, världskriget samt även etniska konflikter och mycket omfattande tvångsdeportationer av den egna befolkningen. Hela tiden var det i huvudsak Röda armén som som användes för det institutionaliserade våldet. Hela det ryska samhället militariserades i en omfattning utan motsvarighet (Sparta var nog värre). Militär verksamhet integrerades helt i den övergripande ideologiska kamp som kommunistpartiet förde. Röda armén var i högsta grad partiets armé. Det märktes även på det nya förhärskande språkbruket. De yttre fiendena, som identifierades av kommunistpartiet, benämndes konsekvet för ”imperalister”, ”kapitalister” och ”sionister”. De inre fiendena benämndes ”revolutionsfiender”, ”klassfiender” och ”folkfiender”. Begreppsuppsättningen, liksom den alenarådande ideologin, var rent dikotomisk. Svart eller vitt. Alla som inte uttryckligen och i handling stödde revolutionen var ”fiender” i någon mening. De ideologiska överbyggnaden fick till effekt att regimen gjorde sig av med en stor del av den erfarna officerskåren i en tid av inre stridigheter och pågående krig.

Den inledande och mest kritiska perioden för armén var tiden 1914 – 1922. Under dessa åtta år utkämpades världskriget, bolsjevikernas statskupp i oktober 1917, kriget mot Polen samt ett oerhört brutalt inbördeskrig med de röda och de vita. Röda armén sattes upp som en nybildad organisatorisk enhet samtidigt som den tsarryska armén upplöstes vid fredsslutet. Det var alltså inte så att den befintliga ryska armén bara fick ett nytt namn och sattes under kommunistisk kontroll. Röda armén bildades genom ett dekret från den revolutionära regeringen, Folkkommissionärernas råd den 15 januari 1918 och då namnet ”Rabotje- Krestjanskaja Krasnaja Armija” (”Arbetarnas och böndernas röda armé”). På ryska betyder ”krasnaja” inte bara färgen röd utan har även konnotationen ”vacker, behaglig”. Röda torget hette så långt före revolutionen och uppfattas av ryssar endast med betydelsen ”vackra torget”. Men Röda armén fick sitt namn för att ange den politiska uppgiften för armén. Det har sin betydelse att armén efter andra världskriget (1945) bytte namn till ”Sovjetiska armén” (med förkortningen CA, transkriberat till SA). Det kan vara intressant att terminologiskt notera att det var en minoritetsfalang inom det ryska socialdemokratiska partiet som i en form av statskupp grep makten i Petrograd i oktober 1917. Den revolutionära falangen inom det ryska socialdemokratiska partiet kallade sig själva för bolsjevikerna (”de stora”), trots att de vari minoritet i partiet. De var fräcka nog att kalla majoriteten inom partiet för ”mensjeviker” (”de små”). Inom partiet pågick de första åren en ideologisk kamp mellan de som ville följa en närmast ideologisk linje och de som ville välja en mer pragmatisk väg. Kampen stod även mellan de som ville bygga det nya samhället på massornas spontana anslutning till kommunismen och de som i stället ville stödja sig på ett politiskt och ideologiskt skolat och medvetet avantgarde. Lenin förespråkade vägen med en liten, men hårt skolad avantgard. Redan före revolutionen framhöll Lenin i sin bok ”Staten och revolutionen” att ett begränsat och nödvändigt våld mot den egna befolkningen var nödvändig för att säkerställa revolutionen. Den skulle alltså inte bara behöva var våldsam mot den tidigare regimen utan även mot den egna befolkningen när partiet redan vunnit den centrala makten. Det var enligt Lenin nödvändigt med ”minoritetens förtyck av majoriteten” under en övergångsperiod. Efter övergångsperioden och i takt med att de kommunistiska principerna förverkligades skulle det inte längre finnas behov av våldsutövning med de egna medborgarna. Lenin förespråkade därför en provisorisk röd folkmilis som skulle föra striden mot revolutionens motståndare. Denna proletära milis skulle bestå av proletära arbetare och bönder. Några militära grader skulle inte förekomma utan soldaterna skulle välja sina egna ledare (chefer). Disciplinen skulle vara begränsad till det absolut nödvändiga. Man kan notera att Lenin själv inte hade någon som helst erfarenhet av militärjtänst och inte heller någon militär utbildning. Men han hade läst Clausewitz.

Röda armén bildades genom att de fristående och löst organiserade röda gardena, som spontant bildats redan vid 1905 års revolution, sammanfördes till en arméorganisation. Månaderna före statskuppen 1917 skapades soldat- och arbetargarden samt politiska ”sovjeter” (”råd”) bland arbetare, bönder och även bland soldater. Matroserna på örlogsstationen Kronstadt utanför Petrograd kom att få en mycket avgörande roll i den revolutionära utvecklingen.

Efter maktövertagandet blev gardernas främsta uppgifter att skydda butiker och fabriker mot plundring samt att genomföra tvångsrekvisition av livsmedel från bönderna. Det skulle också organisera sig för att kunna möta kontrarevolutionär grupper och förband. Många ideologiskt hängivna unga män sökte sig till de röda gardena, vilka kom att bilda den Röda armén. En del sökte sig till och med till den nya kommunistiska säkerhetspolisen (benämnd tjekan, senare känd under förkortningarna NKVD och från 1946 som KGB). Tjekan bildade redan i december 1917, således något före Röda armén. Dess förste chef och ansvarig för uppbyggnaden av tjekan som organisation var polacken Felix Dzerzjinskij.

Den mer realpolitiska delen av partiets ledning menade att mani den mycket utsatta situation som landet befann sig i, med både inre och yttre fienden, måste man ta i anspråk både officerare, underbefäl och soldater från den gamla tsarryska tiden. De som förespråkade den rent ideologiska linjen ville inte alls acceptera att den nya politiska Röda armén i sina kadrer skulle ha officerare och soldater från den gamla tsarryska armén.

Det var folkkommissarien för utrikes ärenden (utrikesminister), Trotskij, som 1918 fick i uppdrag av Lenin att bygga upp den nya ryska krigsmakten för försvar av Ryssland. Trotskij bestämde sig omgående för att utse den tsarryske generalen Michail Bontj-Bruevitj till arméchef med uppgift att så snabbt som möjligt bygga upp en armé på 1,5 miljoner man. Till denna nya armé rekryterades ett stort antal officer och underbefäl som tidigare tjänstgjort i tsararmén. De hade det yrkeskunnande som de röda soldaterna i de röda gardena saknade. Men kommunistledningen litade inte helt på de gamla tsarofficerarna och därför bestämde Trotskij att officerarnas hemmavarande familjer skulle tas i förvar som gisslan. Det var också misstro mot officerarna från tsartiden som var anledningen till att partiet i alla militära förband tillsatte politiska kommissarier på alla nivåer. De hade till uppgift att följa och vid behov ideologiskt tillrättaföra de officerare som kom från den gamla armén och som inte hade proletär bakgrund. Så småningom kom de att benämnas ”politruker”, vilken en tid var den officiella förkortningen på de politiska kommissarierna. Den energiske Trotskij lyckades med konststycket att på kort tid sätta upp en armé som redan 1922 hade 5 miljoner man, vilket var sensationellt snabbt rekryterat och organiserat. Inbördeskriget anslutades 1922 genom att alla vita förband var besegrade eller fördrivna. Inbördeskriget hade medfört miljoner döda och enorma våldsamheter i stora delar av det väldiga riket. År 1918 hade de maktägande bolsjevikerna förklarat det ryska territoriet för ”militärläger” och att hela samhället skulle organiseras enligt en ”krigskommunistisk ordning”. I slutet av inbördeskriget hade Röda armén kapacitet att gå in i Georgien, som sedan 1918 styrts av den socialdemokratisk regim (mensjeviker). Georgien införlivades med Sovjetstaten samtidigt som delar av armén användes för att slå ned antirevolutionära uppror i Centralasien.

Efter inbördeskriget avslutats minskade arméns storlek till bara en tiondedel av vad den varit år 1920. Officerare och annat befäl från tsartiden ersattes i stor omfattning av yngre män som fått sin ideologiska skolning i den kommunistiska ungdomsorganisationen Komsomol. Samtidigt som partiet ville se en ideologiskt kontrollerad armé insåg man betydelsen av en professionalisering. Stora satsningar gjordes på den militära utbildningen. De gamla militära graderna från löjtnant till maskalk återinfördes och officerare erhöll påtagliga fördelar framföra vanliga civila medborgare. De fick exempelvis handla i särskilda butiker med fördelaktiga priser och ett utbud som inte fanns i andra affärer. Inbördeskriget Röda armé hade haft mycket enkel utrustning och kan karakteriseras som ett politiskt frampiskat folkuppbåd. Stalin och ledarskiktet insåg att ett framtida krig mot en yttre fiende inte skulle kunna vinnas med ett folkuppbåd. Sovjetunionen följde med uppmärksamhet den militärtekniska utvecklingen i de andra europeiska länderna, särskilt Frankrike och Tyskland. I ett berömt uttalande av Stalin från 1931 sade denne att landet hamnat femtio eller hundra år efter avancerade länder i fråga om teknik och ekonomi. Stalin slog fast att detta förhållande måste ändras på bara tio år. Han tillade i det kända talet: ”Antingen klarar vi det, eller så försvinner vi”. På sitt sätt kan man säga att han hade rätt. Det var mycket nära att Sovjetmakten hade krossats av Tyskland hösten 1941. Under hela 1930-talet sattes de militära behoven sin prägel på hela det ryska samhället. Militära företrädare fanns med i all ekonomisk planering genom hela samhället och militära behov tillgodosågs alltid före civila behov. Det är många bedömare som menar att en ”krigsekonomi” inte kan genomdrivas om inte befolkningen samtidigtär ”krigsmedveten”. Denna bedömning utförligt motiverats och förklarats av den ungerske ekonomen Janos Kornai, vilken specialiserat sig på kommunisternas ekonomier. Hans tes är att krävs en djup oro för krig för att över tiden upprätthålla den disciplin och beredskap som är förutsättningen för en krigsekonomi. Den kunnige och observante journalisten Hedrik Smith, som var New York Times Moskvakorrespondent skrev på 1970-talet en populärt hållen bok om Sovjetunionen. I den sade han att han aldrig riktigt förstod de ekonomiska mekanismerna i planhushållningen förrän han började jämföra med sina egna erfarenheter från den amerikanska armén. Då förstod han att hela det sovjetiska samhället är organiserat som en krigsmakt.

För att upprätthålla krismedvetenheten hos befolkningen genomfördes ständigt olika ”kampanjer” och ”slag”. I skolundervisningen återinfördes olika former av enklare militär träning med starka inslag av patriotism. Fram till april 1937 fanns det inte något som antydde att Stalin och partiet hyste kritik mot försvaret och försvarsledningen. Men vid den tiden började Pravda och andra tidningar att framföra allvarlig kritik mot försvarsledningen och särskilt mot vice försvarsministern Michail Tuchatjevskij. Denne var en lågadlig officer som tjänstgjort i tsararmén, men redan 1918 gått över till bolsjevikerna. Han var en god krigsteoretiker och intellektuell. År 1935 hade han utsetts till marskalk av Sovjetunionen. Tuchatjevskij var en av de höga officerare som ansvarat för hemligt tekniskt militärt samarbete med Tyskland under andra hälften av 1920-talet. Men han kom att anklagas för att ha ”åsidosatt sin militära plikt och brutit sin trohetsed, förrått sitt land, förrått Sovjetunionens folkgrupper och förrått arbetarnas och böndernas Röda armé”. Han åtalades tillsammans med sju andra höga officerare. Efter en summarisk rättegång sköts de alla i tjekans högkvarter Ljubjanka i Moskva. Deras familjer utsattes för mycket långgående repressalier. Denna rättegång var en av många liknande mot förmenta ”folkfiender” som i västvärlden kommit att omtalas som ”Moskvarättegångarna”. Tuchatjevskij var förmodligen alls någon politisk motståndare till Stalin, däremot hade han som militärteoretiker framfört andra åsikter i organisatoriska och taktiska frågor än folkkommissarien för försvaret, Vorosjilov. Den senare hade Stalins öra och detta är nog förklaringen till att Tuchatjevskij sköts i Ljubjankas källare. Det var många som under årens lopp sköts där med 9 mm pistoler i ljudisolerade celler.

Stalin genomförde mycket omfattande utrensningar i Röda armén. Det har aldrig kommit fram något förklaring till detta annat än att Stalin kände sig hotad och fruktade en kupp från generalernas sida. Han hade ett behov av att sätta skräck i hela den ryska officerskåren. När Sovjetunionen anfölls 1941 hade Stalin skjutit 3 av 5 marskalkar, 14 av 16 arméchefer, 8 av 9 amiraler, 60 av 67 armékårschefer, 136 av 199 divisionschefer, 221 av 397 brigadchefer, 11 av 11 försvarskommissarier och 75 av 80 ledamöter i Högsta militärsovjeten. Beräkningarna visar att omkring hälften av officerskåren på ca 35 000 man avrättats. Förutom officerarna drabbades tiotusentals personer av lägre grader inom försvarsmakten. Detta var förhållandet inom den sovjetiska armén när Tyskland anföll den 22 juni 1941. Systemet med hård kontroll av politiska kommissarier bibehölls hela tiden, men politrukernas makt begränsades dock efter hand för att ge mer självständighet åt yrkesofficerarna.

Först efter krigsslutet bytte armén namn från ”Röda armén” till ”Sovjetiska armén”. Det var ett mycket noga övervägt namnbyte för att markera att det inte längre skulle vara en av partiet hårt styrd med uppgift att införa och skydda kommunismen. I stället skulle namnet utvisa att arméns uppgift var patriotiskt. Ett tydligt tecken på att partiets totala grepp om armén hade lättat.

Annonser

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.