Leichenbegleiter

Leichenbegleiter är tyska och betyder bokstavligen ”lik-beledsagare”. Vi kan väl översätta det med ”kistbärare”. Således de som bär kistan efter begravningsandakten och sänker ned kistan i graven. De anhöriga går efter kistan som bärs av kistbärarna till graven.

Läkaren Axel (Puck) Munthe skrev ”Boken om San Michele”, vilken kom ut på svenska år 1930. Axel Munthe är känd för att han vid förra sekelskiftet var en mycket känd socitetsläkare i Paris, London och även Rom. Han stod under lång tid drottning Victoria nära. För nära ska en del ha tyckt. Under lång tid var han hennes livmedicus och hon vistades långa tider på Capri. Han är även känd för att han förvärvade och byggde upp bostaden San Michel på Capri, vilken hans sedan skänkte till en statlig stiftelse. Han är förstås också känd för boken om San Michele, vilken är den bok av en svensk författare som nått störst spridning av alla svenska böcker som tryckts. Översatt till ett 50-tal språk och såld i miljonupplagor. I dag är den dock nästan bortglömd. Det är en högst säregen bok som handlar om mycket annat än anläggningen på Capri. En fantasirik och berättarglad bok bestående av novelletter och historier. Vad som är sant eller inte får läsaren aldrig veta. En bra historia kan ju med tiden bli bättre.

I en av de självständiga berättelserna redogörs för hur han själv åtog sig att vara ”leichenbegleiter”. Nu var han dock inte kistbärare i den mer traditionella meningen. Axel Munthe åtog sig nämligen att se till att kistan med en avliden svensk man skulle bli transporterad från Tyskland till Stockholm. Först med järnväg till Lübeck och sedan med ångare till Stockholm. Det Axel Munthe inte kände till, men snart blev upplyst om, var att det på den tiden inte var möjligt att sända likkistor med tåg i Tyskland utan att en person följde med. Gällande järnvägsreglemente förskrev nämligen att en person alltid skulle följa med kistan. Denna person benämndes även i den rollen ”leichenbegleiter” och begravningsbyrån kunde naturligtvis tillhandahålla en sådan beledsagare eller kistbärare. Men Axel Munthe tyckte att priset som begravningsbyrån krävde för denna tjänst var för högt och dessutom skulle han själv resa till Stockholm. Han åtog sig därför att ansvara för att kistan kom till Lübeck och till Stockholm. Följden blev att han var tvungen att sitta i en godsvagn med likkistan under resan till Lübeck. Han fick inte uppehålla sig i någon sittvagn utan var tvungen att åka i godsvagnen. I den befann sig dock även en annan leichenbegleiter som hade åtagit sig att tillse att kistan med en rysk general blev transporterad till Ryssland. Under samtalet i godsvagnen med den andre kistbäraren, samt med två likkistor närvarande, fick Axel Munthe lära sig att det i Tyskland fanns en stor grupp av personer, nästan en yrkeskår, som åtog sig att beledsaga kistor på tåg genom Tyskland och genom många andra länder. Ersättningen var låg, men arbetsuppgifterna var lättsamma. Det gällde bara att se till att kistan kom med på rätt tåg och inte förväxlades vid omlastningar. Men beledsagaren måst åka i godsvagnen med kistan. I varje fall var det så under transporten genom Tyskland. Axel Munthe berättar att han på det sättet förde kistan till Lübeck och såg till att den kom ombord på ångbåten till Stockholm. Själv reste han med båten och deltog sedan även vid begravningen i Stockholm. Den beledsagare som han samtalade med i godsvagnen kunde berätta att beledsagarna minsann fick åka personvagn hem sedan de lämnat av kistan på den främmande orten. På så sätt fick de se mycket av Tyskland och många andra länder från kupéfönstret.

Jag har sökt information på nätet om dessa uppdrag som ”beledsagare” på tyska tåg. Det som Axel Munthe berättar om är helt sanningsenligt. Det tyska järnvägsreglementet föreskrev vid den tiden att likkistor alltid skulle åtföljas av en person. Men det finns tydligen inte något skrivet om alla de som närmast hade som yrke att sitta i godsvagnar med en eller flera kistor som skulle till olika destinationer i Europa. Det måste hur som helst ha varit en stillsam och sövande sysselsättning att var med på den dödes sista resan. Möjligen skulle en kåsör kunna beskriva uppdragen som ”dötråkiga”.

Annonser

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.