Slaget vid Isle of May

Brittiska flottan anskaffade i början av första världskriget en ny klass av mycket stora ubåtar som benämndes K-klass. Den första av dessa ubåtar togs i operativ drift 1913. Ubåtstypen var ca. 100 m lång (320 foot), vilket var mycket stort vid den tiden för att vara en ubåt. Alla flottans jagare var mindre. Ubåtarna var försedde med med mycket stora ångmaskiner för att i övervattensläge kunna hålla samma fart som de stora övervattensfartygen. De kunde gå med 22 knop i övervattensläge, men behövde mer än fem minuter för göras klara för dykning. Vid den tiden var alla ubåtar en form av dykbåtar. Båtens skorstenar måste första fällas ned och ångpannan stängas av. Först därefter kunder ubåten dyka. Andra ubåtstyper kunde dyka betydligt snabbare, men kunde å andra sidan inte hålla någon högre fart i övervattensläge. De kunde då inte heller deltaga i kryssarnas och jagarnas snabba rörelse över stora ytor.

En kväll i slutet av januari 1918, då kriget alltjämt pågick, skulle en stor del av den brittiska högsjöflottan (”Grand Fleet”) från sin bas i Skottland genomföra en stor övning i Nordsjön. Några tyska örlogsfartyg fanns inte i området, men det fanns ändå en risk för att tyska ubåtar skulle försöka sig på att anfalla. Övningen i Nordsjön hade beteckningen EC1 och i övningen skulle ett antal slagskepp, kryssare, jagare och ubåtar segla ut från marinbasen Rosyth i Skottland.

K-ubåtarna var redan ökända bland besättningarna för de många haverier och olyckstillbud med förlust av besättningsmedlemmar som redan ägt rum med ubåtstypen. De kallades redan av besättningarna för ”Calamity class” (”Katastrofklassen”). Det byggdes 18 ubåtar i denna klass och av dessa var det bara en enda som någonsin kom i strid under kriget. Den rammade ett fientligt fartyg efter att en avfyrad torped inte hade detonerat vid när den träffade fartyget. Sex ubåtar gick helt förlorade genom haverier.

Fartygen löpte ut från örlogsbasen i två flottiljer på kolonn. När den första flottiljen av fartyg med bland annat ubåtarna närmade sig fjordens utlopp observerade ubåtarna en grupp minsvepare som låg i deras färdriktning nära den lilla ön Isle of May. Kaptenen på ubåten K11 observerade minsveparna samtidigt som en dimridå lade sig över fjordöppningen. Han beordrade lägre fart och girade babord för att undvika kollision med minsveparna. K17 gjorde motsvarande manöver. Men K14 upptäckte den riskfyllda situationen först något senare när två av minsveparna dök fram ur dimmorna och då tycktes ha en skärande kurs tvärs ubåtens egen kurs. Alla fartygen i flottiljen gick med avskärmat ljus och under radiotystnad. Det var först då som kaptenen på K14 uppmärksammade att K17 redan börjat gira. För att undvika kollisionen beordrade han fullt roderutslag åt höger. Denna manöver medförde att ubåten gick fri från de båda minsveparna och från K12 som låg nära. Men rodret på K14 fastnade i läge för fullt roderutslag, vilket ledde till att ubåten styrde i vägen för K22, som fortfarande färdades med 22 knop. En kollision var oundviklig och K22 rände rakt in i K14 precis bakom det främre torpedrummet. En fullständig katastrof kunde bara undvikas genom att de vattentäta dörrarna snabbt stängdes i de två ubåtar som kolliderat. Ubåtarna flöt, men hade dock fastnat i varandra och låg helt stilla rakt i den färdlinje som de övriga fartygen i den första flottiljen och den efterföljande flottiljen skulle följa. Besättningarna förstod att det var stor risk att de skulle bli påseglade. Därför tände de alla lanternor och sköt signalskott. Ubåtarna bröt radiotystnaden och sände meddelanden om nödläget. Tre stora slagkryssare passerade nära ubåtarna utan någon kollision, men svallvågorna skakade om ubåtarna rejält. HMS Inflexible körde därefter rakt in i den redan skadade ubåten K22. Fartygets stora massa tryckte ned ubåten under sitt eget skrov så att den kom under vattenytan. Inflexible seglade dock vidare utan att stoppa. Besättningen kunde därefter, då ubåten åter kommit upp till ytan se att ubåtens bog, som redan tidigare var allvarligt skadad, nu hade vridits i rät vinkel mot båtens längdriktning samt att även att en av ballasttankarna helt slitits bort.

Ett antal av fartygen i den första flottiljen som löpte ut mottog nödsignalerna och ändrade därför helt kurs för att bistå haveristerna. Men det innebar att, när de tog en ny västlig kurs, att de kom rakt i vägen för den andra flottiljen som kom efter dem på östlig kurs. Ledarfartyget i den andra flottiljen var HMS Fearless, vilken passerade Isle of May. Kaptenen på Fearless bedömde att haveristerna låg bara ett par km från ön och att hans fartyg redan hade passerat förbi själva olycksområdet. Han beordrade därför att fartygen i flottiljen skulle öka farten till 22 knop. Fartygschefen förstod inte att fartyg ut den första flottiljen hade kunnat svänga om och vara på väg mot de två havererade ubåtarna. Dessa fartyg hade nämligen då kurs rakt mot fartygen i den andra flottiljen. De två stora grupperna av fartyg möttes på kontrakurs ca. 20 km öster om Isle of May. HMS Fearless rammade i hög fart rakt in i ubåten K17, som klövs framför tornet. Ubåten började genast sjunka och besättningen övergav båten genom att kasta sig i havet. Besättningsmännen låg i havet och ubåten K4, som seglade nära efter Fearless girade babord för att komma i läge att rädda besättningen. Ubåten K3, som låg omedelbart akter om K4, gjorde motsvarande gir mot babord och stoppade därefter. Nu kom ubåten K12 in i området. Denna ubåt ingick i den första flottiljen och var ett av de fartyg som girat för att om möjligt hjälpa besättningarna på de två ubåtar som först havererat. K12 var först ytterst nära att bli påseglad av kryssaren Australia. Kryssaren passerade så nära att besättningen på kryssaren kunde se ned i ubåtens skorstenar och se ljuset från ångpannan. Att K12 kom på västlig kurs ledde till alarm ombord på K6, som fortfarande styrde öster ut då den ubåten ingick i den andra flottiljen. K6 girade för att undvika kollision med K12, men rände i stället rakt in i K4, som nästan klövs. K6 fastnade i K4 som då höll på att sjunka. En kort stund såg det ut som om K4 skulle dra med sig K6 i djupet. Medan allt detta hände stävade jagare ur den andra flottiljen förbi helt nära i en fart av 21 knop. Två av dessa jagare var mycket nära att ramma K3. Svallvågorna efter fartygen slog över K7 så att ett antal sjömän, som försökte rädda de andra som låg i havet, själva sköjdes över bord. Ännu värre var att några av de stora fartygen passerade rakt igenom det område där K17 sjunkit och där delar av dess besättning redan kämpade för livet i havet. Många av dessa drogs ned i djupet av fartygens svallvågor och drunknade. Andra slets sönder av påseglingen och av fartygens propellrar. Endast 9 av besättningen från K17 räddades. En av dessa avled senare.

Övningen EC1 resulterade i två sjukna K-ubåtar och tre mycket svårt skadade ubåtar av samma klass. En lätt kryssare blev allvarligt skadad. Över hundra liv gick förlorade. Eftersom landet fortfarande var i krig hemlighölls katastrofen helt för allmänheten. Det var först på 1990-talet som katastrofens verkliga omfattning blev mera känd. Länge hade dock den svarta humorn talat om ”slaget vid Isle of May”.

Verksamheten med K-ubåtarna drabbades även i andra sammanhang av ett stort antal olyckor och tillbud. Totalt omkom 270 sjömän under tjänstgöring på dessa ubåtar utan att en enda torped med framgång avsköts från någon av ubåtarna. En torped avfyrades visserligen mot ett fientligt fartyg, men den detonerade inte vid träff. K-ubåtarna togs ut tjänst efter kriget. Alla skrotades utom fyra som helt byggdes om och fick beteckningen M-klass. Men inte heller dessa ubåtar var populära bland besättningarna, som kallade dem för ”Mutton Boats” (”Köttbåtar”).

Annonser

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.