Edith Piafs liv

Den franske sångaran Edith Piaf levde bara till 48 års ålder. Hennes liv var både sorgligt och samtidigt storartat. När hon begravdes i Paris var antalet sörjande omkring 40 000. Katolska kyrkan vägrade dock den världsberömda artisten en begravning därför att hon levt ”i uppenbar synd”.

Edith Piaf var ett verkligt gatubarn från Paris. Modern sjöng på gatorna i staden för att få in slantar till mat för dagen. Dottern var då med henne och det var så hon lärde sig att sjunga. Det var till och med så att Edith Piaf föddes under en poliskappa på en trottoar i centrala Paris. I dag finns den en minnestavla på huset invid platsen på trottoaren. Som barn togs hon nödtorftigt omhand av sin mormor som levde i alkoholistslummen i staden och hos farmodern som bodde på en bordell där hon arbetade som kokerska. Edith Piaf började bidraga till familjens försörjning genom att vid sju års ålder uppträda tillsammans med sin far på Paris gator. Han var akrobat och dottern uppträdde med att slå volter på trottoarerna. Fadern var alkoholiserad och våldsam mot sina barn.

Efter Edith Piafs död har hennes syster Simone Berteaut skrivit en avslöjande biografi över hennes liv. Få tror att det var systern som skrev boken utan det måste ha varit en spökskrivare som åstadkommit den. Den sålde mycket bra och finns även översatt till svenska. Boken föranledde två rättegångar om ärekränkning och även krav på att hela upplagan skulle beslagtagas. Bedömningen är att det mesta som står i boken är autentiskt. I boken skildras Eith Piafs liv med många män, sprit och droger. Trots allt det sorgliga andas memoarboken den livskraft och livsglädje som fanns i hennes liv. Bland de män som hon älskade, upptäckte och även hjälpte fanns Yves Montand, Eddie Constantine, Charles Aznavour. Men det fanns också många andra män där under alla åren.

Edith Piaf föddes bokstavligen på gatan den 19 december 1915 och fick då namnet Edith Giovanna Cassion. Modern hade tvingats föda barnet på gatan under en poliskappa som polisen lämnat till henne. Pappan var en alkoholiserad gatuakrobat. Enligt vad man tror sig veta var han far till 19 barn på olika håll. Medan pappan vara gatuakrobat livnärde sig modern genom att sjunga och tigga pengar på stadens gator. Ofta tvingades Edith som flicka att vara med på gatan när modern sjöng. Men hon fick även en tid bo hos farmodern på en bordell i Normandie. Farmodern var kokerska på bordellen. Flickan var undernärd och vansköttes. Ofta fick hon sin snuttefilt indränkt i rödvin. när hon skulle tröstas. Under sina första år blev hon blind på grund av undernäringen, men hon återfick märkligt nog synes efter några år.

Edith Piaf började vid sju års ålder att slå volter på stadens gator tillsammans med fadern, som ju var gatuakrobat. Vid nio års ålder började hon uppträda själv på gatorna och lämnade fadern, som var våldsam mot henne. Edith Piaf fortsatte att tigga och sjunga på Paris gator. Vid den tiden var det vanligt att fattiga barn började arbeta på någon fabrik vid elva års ålder för 84 franc i veckan. När hon var 15 år hade hon slagit sig samman med sin halvsyster Simone, som dock inte hade någon vacker sångröst. De två magra, smutsiga och illa klädda flickorna hyrde tillsammans ett rum för 15 franc i veckan. Edith var då 16 år och Simone 13 år. De delade sängen i det lilla rummet. De brukade sjunga på kantinerna på Paris kaserner. I varje fall Edith var förtjust i uniformerade män och hon ska då ha ökat på sin kassa genom att ge sig åt soldater och kanske även officerare. När hon var 17 blev hon tillsammans med Louis, som körde paketcykel. Redan första dagen då han träffat Edith flyttade han in hos henne och så var de tre i samma säng. Edith blev förstås gravid och födde en flicka. Barnet fick vara med på gatorna när de två systrarna sjöng. Vid den tiden fick Edith och Simone sitt första engagemang på ett nattklubb i Pigalle. Eftersom de då uppträdde nattetid lämnades den lilla dottern till Simones mor. En morgon då flickorna kom hem från jobbet i Pigalle fick de veta att flickan förts till sjukhus eftersom hon drabbats av lunginflammation. När Edith kom till sjukhuset var redan den två och ett halvt år gamla dottern död. Flickorna som jobbade på nattklubben samlade ihop pengar till begravningen, men det fattades ändå tio franc. Begravningsfirman begärde nämligen 80 franc för att ta hand om den lilla kistan. Edith sa då att hon skulle gå ut en stund för att ordna fram de tio franc som saknades till begravningen. Hon gick ut en kort stund, träffade en man på gatan och kom tillbaka med en tiofrancsedel. Simone skriver i sin bok att systrarna aldrig besökte kyrkogården och flickans gravplats. Hon menade att de var unga och tanklösa.

Edith hade aldrig skolat sin röst utan sjöng enligt ”naturmetoden”. Samtidigt som systrarna uppträdde på klubben på Pigalle sjöng de fortfarande på Paris gator. Edith, som hade den vackraste sångrösten, drömde om att bli upptäckt av en impressario någon dag. Hon umgicks bland småkriminella ungdomar och flickorna hade sina hallickar. Edith hade dock delvis kommit bort från det där och kunde torftigt leva på sitt sjungande. En dag hände det oväntade. Systrarna sjöng som vanligt i ett gathörn i närheten av Champs Elysées då en mycket prydlig äldre herre kom fram och frågade om Edith var villig att uppträda på hans egen cabaret, Le Gerny´s, som var ett välkänt och fint ställe i de rätta kvarteren. Mannen hette Louis Leplée och det var han som gav Edith artistnamnet Piaf (”lilla sparven”). Premiären för Edith i den kända cabaret blev en stor framgång. Hennes oskolade gaturöst grep publiken och genast blev hon mycket uppmärksammad. Hon omtalades som flickan som sjungit på gatan och nu stod på estraden. Louis Leplée var den som lärde henne yrket och instruerade hur hon skulle uppträda på en scen.

Edith fick nu göra grammofoninspelningar och hon uppträdde på en mängd välgörenhetsföreställningar tillsammans med storheter som Chevalier, Mistinguett och Fernandel. Hennes namn hade blivit ett verkligt affischnamn. Hon umgicks dock fortfarande med kriminella unga killar och de kände naturligtvis till att hon arbetade för klubbägaren Louis Leplée. Denne hittades en morgon mördad i sin säng. Polisens fattade misstankar mot några män i Ediths bekantskap, men mordet blev aldrig utrett. Som en följd av polisutredningen om mordet skickades Simone, som alltjämt var minderårig, till en uppfostringsanstalt utanför Paris. Edith var aldrig misstänkt för mordet, men det förekom rykten som skadade hennes musikaliska karriär.

Det blev nu svårare för Edith att få engagemang, men efter en ganska svår tid dök det upp en ny impressario. Han hette Raymond Asso och det var med hans hjälp som Ediths verkliga karriär fick fart. Raymond var en kraftfull man som tog henne under sitt beskydd, lärde henne att läsa och skriva samt höll henne borta från sprit och män. Hon fick lära sig att äta med kniv och gaffel. Han upprätthöll en hård yrkesdisciplin. Edith var då 21 år och hon förälskade sig förstås i Raymond, som var en fadersfigur för henne. Deras vänskap bestod sedan hela livet ut. Raymond skrev själv en del Piaf-texter åt henne, men framför allt sammanförde han henne med Marguerite Monnot, som bland annat komponerat ”Irma la Douce”. Det var Monnot som sedan skrev nästan alla av sånger som Piaf framförde. Monnots sånger ledde till att Edith fick framträda på den mycket kända music hall A B C i Paris. Man hade då ännu inte några mikrofoner utan det krävdes att sångaren kunde nå ut till publiken som kunde beså av upp till 2 000 personer. Edith sjöng till ackompanjemang av en orkester med 18 musiker. Hon fick nu sådana inkomster att hon och systern till och med kunde hyra hotellrum med bad. Edith uppvaktades av många män och hon lät sig gärna uppvaktas. För första gången i sitt liv var hon i centrum för uppmärksamheten och männen bjöd henne gärna på middagar på de bästa restaurangerna. En av dessa män som uppvaktade henne var sångaren Paul Meurisse. Edith har senare beskrivit honom som mörk och snygg, väluppfostrad, prydlig, men dock helt temperamentsbefriad. Edith var däremot temperamentsfull och hamnade lätt i bråk, uppträden och dramatiska situationer. Hon berättade att hon älskade honom trots att han ofta bedrev sin tid med att i sidenmorgonrock läsa morgontidningen. Då hon skrek åt honom fortsatte han bara att läsa sin tidning iförd sidenmorgonrocken.

Raymond, som bodde med både Edith och hennes syster, ställde krav på deras hygien och krävde att de skulle använda sig av tandborstarna varje dag samt tvätta sig i öronen. Systrarna var inte vana vid sådan hygien och Simone berättade senare att de brukar skrynkla till handdukarna i badrummet för att få Raymond att tro att de använt sig dessa. I badrummet uppehöll de sig mest för att föra förtroliga samtal med systrarna utan att Raymond skulle få höra något.

Vid den här tiden hade Edith lärt känna författaren Jean Cocteau och blivit nära vän med honom. Hon berättade för honom om sina problem med Raymond, som varken reagerade på kärleksförklaringar eller hysteriska utbrott från hennes sida. När Cocteau fick höra om parets tysta tidningsläsande gick han hem och skrev manus till teaterpjäsen ”Le Bel Indiferrent” (Den Sköne Oåtkomlige). Den sattes upp som en enaktare för två skådespelare. Den framgångsrika svartsjuka sångerskan och den vackra tidningsläsande älskaren. Pjäsen är en enda lång monolog. Det är kvinnan som talar hela tiden. Mannen är bara vacker och läser sin tidning. I den första uppsättningen spelade Edith och Paul Meurisse sig själva på scen. Pjäsen blev årets teatersuccé i Paris och sedan satts upp otaliga gånger runt om i världen.

Sedan kom kriget med alla de svårigheter som befolkningen i Paris då utsattes för. Edith Piaf måste som sångare låsta sig registreras hos tyskarna ”Propagandastaffel” för att alls få arbetstillstånd som artist. Under kriget uppträdde Edith i krigsfångeläger för franska soldater och olika Röda Korset-soaréer. Tyskarna försökte flera gånger att få henne att resa på turné i Tyskland, men det vägrade hon bestämt. När Edith besökte krigsfångeläger för franska officerare togs det foton av henne tillsammans med olika officerare. Dessa foton användes ibland för att framställa falska identitetshandlingar som gjorde det möjligt för fransmännen att fly. Men det var Ediths sekreterare som var involverad i dessa förfalskningar.

Under kriget blev Edith förälskad i journalisten Henri Contet, lyckades hitta ett säkert ställa för systrarna att bo på. De rum som de hyrde var ljusa, varma och trygga. Det var bara det att stället var en bordell för rika fransmän som tjänade mycket på svartabörshandel och för högre tyska officerare. Där bodde Edith och Simone under en stor del av kriget. Simone har berättat att de som bodde där ”levde som en enda stor familj”. När Paris gick och väntade på befrielsen av de allierades trupper nynnade Edith fram sin allra största succé under alla år. ”La Vie en Rose”. Hon hade själv skrivit både texten och refrängen. Grammofoninspelningen var en enorm framgång och bara i Frankrike såldes tre miljoner exemplar under det första året.

Efter kriget föll Edith i famnen på en italiensk ung man på 22 år. Trots att han inte hade någon skolad röst vill han med stor målinriktning bli sångare. Hans namn var Yves Montand. På bara ett bar månader lärde Edith honom scenframträdande och förbättrade hans röst. Simone noterar i sin bok om systern att Yves Montand troligen var den ende man som hon inte bedrog. Redan efter något år lämnade han dock henne för att satsa på en egen sångarkarriär, men det förblev goda vänner redan av livet.

Under år 1946 reste Edith runt i Frankrike på en mycket omfattande turné tillsammans med nio unga pojkar som hade rollen av att vara hennes kör. Under turnén ringde hon sin syster och sa till henne att hyra en stor våning för hon ville att alla de nio pojkarna skulle bo med henne och systern. Så blev det också och Edith jobbade hårt med att få kören att sjunga tillsammans med henne. Hon var solisten med en kör av unga män bakom sig. Sångövningarna var intensiva. Edith gillade inte att arbeta i dagsljus utan började därför ofta repetitionerna vid 18-tiden för att sedan repetera hela natten. Det var hon som själv valde ut all musik och alla texter. Kören kallades ”Les Compagnons” och det stora numret var sången Les Trois Cloches. De reste på turné till USA och hade stora framgångar.

Det var nog på en turné i New York som Edith mötte sitt livs stora kärlek. Det var världsmästaren i boxning, Marcel Cerdan. Han var lika känd som hon och tjänade lika mycket som hon och dessutom hade han absolut inte några ambitioner som sångare. Han var redan gift och hade hustru och tre söner hemma i Casablanca. Höjdpunkten i bådas karriärer var när han erövrades världsmästartiteln i mellanvikt den 21 september 1948 i Roosevelt Stadium, Jersey City. Vid samma tid har Edith stora framgångar på New Yorks mest kända nattklubbar. Hon var vid den tiden världens högst betalda artist efter Frank Sinatra och Bing Crosby. Efter världsmästarsegern reste de tillsammans hem till Paris och livet tycktes leka för dem båda. Cerdan reste till sin familj i Casablanca och Edith flög åter till New York för ytterligare engagemang. Deras plan var att Cerdan skulle komma efter henne och resa med båt till New York. Men Edith längtade så mycket efter honom att hon ringde och övertalade honom att ta flyget i stället. Vid en planerad mellanlandning på Azorerna störtade det flygplan sin han flög med och alla ombord omkom. Edith fick genast information om det inträffade, men valde att ändå göra sitt nummer samma kväll. Efter det dödsfallet blev livet aldrig detsamma för Edith. Hon började med ockulta seanser och påstod under åratal att hon hade samtal med Cerdan varje kväll. Bland annat hade hon ett trebent bord som hon påstod rörde sig på ett visst sätt när Cerdan ville förmedla sig med henne.

I sin sorg tog hon som uppburen sångerska hand om ett antal talangfulla män som ville utvecklas till sångartister, bland dessa fanns Robert Lamoureux och Charles Aznavour. Den senare hjälpte Edith med mycket praktiskt och även han skrev vistexter till henne. Han följde med henne på turnéer i USA. Det var Edith som bekostade en plastikoperation av hans näsa, så att den kunde visas upp på scenen. Nu var det inte bara Charles Aznavour som fanns vid hennes sida utan även den unge amerikanen Eddie Constantine. Edith krävde att hennes män skulle bära ljusblå kostymer och slipsar som hon själv valde ut. Hon hade dokumenterat dålig smak när det gällde kläder. Hon var frikostig med armbandsur, cigarettändare och manschettknappar till sina manliga vänner. Manschettknapparna var nästa alltid i guld från Cartier. När en man uppenbarade sig i himmelsblå kostym vid hennes sida visste alla i omgivningen vad det handlade om.

Edith råkade ut för en serie trafikolyckor och fick morfin och annan medicin för att lindra smärtorna. Hon led även av reumatism i hela kroppen och hade ständigt smärta. Edith kunde inte hantera den förskrivna medicinen på ett ansvarsfullt sätt. Hade läkaren föreskrivet en injektion så tyckte hon att det kunde vara dubbelt så bra med två injektioner. Hon köpte cortison svart och hon levde med både morfin och sprit. I allt detta elände dök ytterligare en sångare upp i hennes liv. Det var Jacques Pills, som tidigare skrivit en text till Edith. För första gången i sitt liv gifta sig Edith vid 37 års ålder, först borgerligt i Paris och sedan i ett mycket stort och påkostat kyrkbröllop i New York. Bruden var både lite full och drogad under bröllopet i kyrkan. Hon blev alltmer beroende morfin och andra läkemedel. Äktenskapet upplöstes och hon hamnade gång på gång på olika avvärjningskliniker. Trots alla hennes medicinska problem och missbruk av medicin och alkohol fortsatte hon att framträda med sina sångnummer. Hon fick sprutor och hon hjälptes upp på scenen och in i väntande bilar. Journalister bevakade henne hela tiden för att om möjligt få bevittna hennes totala kollaps. Men efter den sista vistelsen på avvänjningsklinik lyckades hon ändå genomföra ytterligare en turné i USA. Hennes säregna röst fyllde Carnegie Hall och hon fortsatte sedan med scenframträdanden på music hall Oplympia i Paris. Hon slog publikrekord varje år och hennes skivor såldes i miljontals. Hon hade tydliga tecken på delirium tremens. Men det fanns fortfarande män som väntade på henne. En av dessa var Georges Moustaki, som både ville sjunga och skriva texter till Edith. Det gjorde han också och det var han som skrev ”Milord” till henne. Men då hade han redan blivit iförd den himmelsblåa kostymen och fått cigarettändare och manschettknappar av guld.

Det var på en scen i New York som hon föll samman. Livshotande blödande magsår. Men en vecka senare stod hon på scenen igen. Nu var hon tillsammans med den 23-årige amerikanske konstnären Douglas Davies och hon återvände med honom i bagaget. Åter igen var hon med om en trafikolycka, vilken ägde rum när Douglas Davies satt vi ratten. Brutna revbev gjorde att hon åtger började ta morfinpreparat. Det var i det tillståndet som hon reste till Stockholm för att sjunga på Berns, men hon orkade inte fullfölja det engagemanget utan bröt kontraktet. Hon chartrade en DC-4:a och flög hem till Paris.

Åter hemma i Paris åkte hon in och ut på sjukhusen och hon kunde knappt gå på grund av ledgångsreumatismen. Men trots sitt dåliga tillstånd lyckades hon genomföra ytterligare ett bejublat framträdande på Olympia. Hon var nu 47 år och hade en ny pojkvän. Det var en lång, stilig grekisk 27-årig man, Théo Sarapo. Även han villa sjunga liksom de flesta andra män hon varit tillsammans med. Han kom från ett välbärgat hem. Edith var på ruinens brant och när hon sedan avled visade det sig att hon hade miljonskulder. Trots att Edith var dödsmärkt och utmärglad. Dessutom sönderstucken av alla injektioner vill Théo ändå gifta sig med henne. På traditionellt sätt presenterade han henne för sina föräldrar och därpå gifte de sig. Det var i mars 1963 som hon för sista gången stod på scenen och Théo var med i scenframträdandet. Sedan gick det fort utför. Hon hade en utgjutning i ena lungan och leverskador. Hon opererades utan framgång. Théo såg till att hon fick vistas på lugnt ställe på landet. Hon vägde endast 33 kg och hade tappat det mesta av håret. Trots hennes svåra sjukdomstillstånd talade hon bara om nästa säsong på Olympia.

Den 14 oktober 1963 deltog 40 000 människor när Edith Piaf fördes till sista vilan på Père-Lachaisekyrkogården i Paris. Katolska kyrkan vägrade henne en sedvanlig begravning därför att hon levt i ”uppenbar synd”. På hennes gravsten står det ”Kärleken övervinner allt”.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.