Helena Rubinstein och Elisabeth Arden

I början av 1900-talet etablerade två kvinnor helt oberoende av varandra stora framgångsrika kosmetikaföretag i New York. Det var Helena Rubinstein och Elisabeth Arden. Deras liv som affärskvinnor och som kvinnor var påfallande lika. Men som konkurrenter i samma bransch i staden New York träffades de aldrig. Båda blev otroligt rika. Ingen av dem hade någon utbildning och några egna finansiella tillgångar. Inte heller hade de släktingar som kunde hjälpa fram dem i affärslivet. Både avled på 1960-talet ofattbart rika och deras namn lever vidare i kosmetikabranschen och som varumärken. Båda var vackra och, vilket kan noteras i detta sammanhang, uppmärksammades av andra kvinnor för att de hade sådan underbar vacker hy. Båda skönhetsdrottningarna var också kända för att de ogenerat ljög om sin ålder. En gång sa Elisabeth Arden: ”Kära nån, jag har ljugit så mycket om min ålder att jag faktiskt själv inte minns hur gammal jag är.”

Men Helena Rubinstein föddes dock 1871 som Chaja Rubinstein i en judisk familj i Krakow i österrikiska Polen. Chaja är ”Helena” på hebreiska. Hon var första barnet och hennes föräldrar fick senare ytterligare elva barn. Två bröder dog dock unga och Helena fick ta hand om sju systrar. Redan som barn gick hon gärna till den rikare delen av Krakow för att titta på smycken hos juvelerarna. Familjen drev en liten järnhandel i Krakow och förväntade sig att Helena skulle hjälpa till i affären och gifta sig med någon lämplig judisk pojke i Krakow. Så kom det dock inte att bli. För Helena hade häftigt förälskat sig i en pojke då hon var 17 år, men familjen ville inte acceptera pojken som hennes gemål. I stället ville föräldrarna att hon skulle gifta sig med en äldre avlägsen släkting. Helena fann sig dock inte i detta och hon blev då förskjuten av sin egen familj. Föräldrarna skickade bort henne för att bo hos släktingar på andra orter. Hon kom aldrig att försonas med sina föräldrar. Under de kommande åren bodde hon hos olika släktingar och arbetade i de familjeföretag som dessa släktingar bedrev. Bland annat bodde hon en längre tid i Wien. Släkten var bekymrad över att hon hon fortfarande vid 24 års ålder var ogift. Det var vid denna ålder som hon fick ett brev från en släkting i Australien som behövde hjälp och bad henne resa dit. Helena själv såg det som en möjlighet att börja ett nytt självständigt liv. På den tiden reste man förstås med båt från Europa via Egypten och Indien för att komma till Australien. Det var troligen under resan 1896 till Australien som hon under olika uppehåll i orientaliska hamnar lärde sig en hel del om alternativa terapier som ayurveda, olika krämer med tillsats av lotus. Hon fick även kännedom om sätt för hårborttagning och kosmetika av slag. Helena hade en utpräglad förmåga att ta till sig kunskap.

Helena fann att tillvaron i det lilla samhället Coleraine i Australien var hårt och inte passade henne. Släktingarna arbetade under stekande sol på sin fårfarm. Det förutsattes att alla skulle rida, även kvinnorna. Helena, som endast var 148 cm lång, var rädd för hästar och insåg snabbt att hon inte skulle passa som hustru till någon fårfarmare i Australien. Hon avskydde att vara ute i solen och hon usel på att laga mat.

Helena uppmärksammades i Coleraine för sin fräscha hy, sitt glänsande mörka hår och sin kvinnliga kropp. Hon blev där medveten om att hennes hy fascinerades av kvinnorna och de frågade ständigt hur hon bar sig åt för att få en så fin hy. Från Polen hade hon tagit med sig ett antal burkar med sin egen ansiktkräm. På den tiden tillredde man sin egen kräm enligt gamla familjerecept som gick i arv från mor till dotter på samma sätt som matrecept och kakrecept gick vidare i generationerna. Helena flyttade till Melbourne och började systematiskt att experimentera med olika krämer baserade på fårfett (lanolin), vilket ansågs välgörande för hyn även om fettet inte lukta gott. Hon lärde sig även att berika sina krämer med olja från pinjeträ – viken olja aborginerna använde i olika sammanhang. När hon fått fram en bra kräm fick hon hjälp av någon att finansiera tillverkningen och försäljningen av sin egen kräm. Själv berättade Helena att hon fick ekonomisk hjälp av en person som lärt känna på sin långa resa till Australien. Men andra säger att det var den australiensiska affärsmannen John Thompson som understödde henne ekonomiskt samt lärde henne metoder för att att göra reklam för sin ansiktskräm. Möjligen var hon även hans älskarinna. Med hans hjälp öppnade hon sin förstra skönhetssalong i Melbourne och lanserade sin ansiktskräm under förespegling att det var en exklusiv produkt importerad från Europa och utvecklad av en doktor Lykuski. Detta var förstås falskt och under årens lopp skapade hon en mytologi om sin egen person. Hon påstod att hon studerat medicin. Det var alltså inte bar om sin ålder som hon bluffade.

Till en början tillredde Helena själv sin kräm hemma i bostaden, fyllde burkar och satte på etiketter. Det blev genast en enorm försäljningsframgång. Kvinnor vill ha hennes kräm i ställer för de ormoljor med arsenik som då fanns att köpa. Köparna fann att krämen var bra, vilket möjligen hade sin förklaring i att den innehöll olja från pinjeträdet. Helena hade fallenhet för publicitet och lyckades få några kvinnotidningar att skriva om hennes ansiktskräm. Dessutom hade hon en sällsynt förmåga att snappa upp trender och förväntningar tidigare än andra. Hon förstod tidigt att det som hon sålde i hög grad var drömmar och förhoppningar.

Från Melbourne utvidgade Helena sin affärsverksamhet genom att öppna skönhetssalonger även i Paris och London. Det dröjde därefter inte länge innan hon även etablerade sig med en salong i New York. Då fanns redan Elisabeth Ardent där med sin fashionabla skönhetssalong i staden. Båda företagens salonger var ytterst elegant inredda. Personalen var klädd i vitt och bar vita skinnskor. Allt för att ge en känsla av både medicinsk vetenskap och lyx och glamour.

På 1920-talet var de båda skönhetsdrottningarna väl etablerade och byggde då ut sina affärsverksamheter i konkurrens med varandra. De båda företagsledarna höll ett mycket fast grepp om sina respektive företag. Helena var varje dag på kontoret och visade sitt ursprung genom att många gånger ha med sig ett matpaket till lunch.

Helenas förste make var journalisten Edward som skrev många reklamtexter för hudkrämerna och många andra kosmetiska produkter som Helenas företag då marknadsförde. Men han var ständigt otrogen och var i själva verket mer intresserad av litteratur och förlagsverksamhet än av hustruns företag med kosmetika. De fick två söner, men levde sedan länge separerade för att först 1934 skilja sig.

Helena blev konstsamlare och efter en tid var hennes samling av afrikansk konst en av de värdefullaste i världen. Mycket av den afrikanska konsten inköpte hon innan västvärlden börjat intressera sig för konst från den afrikanska kontinenten. Helena skaffade sig även en enormt värdefull samling av smycken. I en intervju sa hon att hon med dyrbara pärlor runt halsen kände att hon hade ett övertag i affärsförhandlingar.

Trots all sin rikedom var Helena präglad av sin fattiga barndom i Krakow. Det var inte bar det att hon tog med sig matpaket till lunchen utan hon gick ofta själv runt på kontoret på kvällen för att se att alla lampor var släckta. ”Det är dyrt med elektricitet”, sade hon.

Både Helena Rubinstein och Elisabth Arden gifte om sig med var sin prins. Inte något av de två äktenskapen blev lyckliga. Helenas prins tyckte inte att det fanns någon anledning arbeta när han var gift med en av världens rikaste kvinnor. Helena själv arbetade alltid hårt överse med någon lättja.

De båda skönhetsdrottningarna i New York avled med bara ett års mellanrum. Helena Rubinstein avled den 1 april 1965 och begravdes i en brokaddräkt av märket Yves Saint Laurent. Elisabeth Arden avled den 14 oktober 1966 och begravdes i en klänning av märket Oscar de la Renta. Trots att de två kvinnorna härskade över företag med miljardomsättningar i samma bransch och med huvudkontor i New York träffades de aldrig. När Helena Rubinstein avled uppgick hennes personliga förmögenhet till ca. 14 miljarder USD i dagens penningvärde.

Elisabeth Arden var född 1881 som det fjärde barnet av fem i en engelsk familj som bodde utanför Toronto i Kanada. Men hon föddes med namnet Florence Nightinggate Graham. Modern avled när Elisabeth, eller Florence, bara var fyra år gammal. Fadern försörjde sig genom att med häst och vagn leverera förnödenheter till lantbrukare i trakten. Elisabeth fick inte någon längre utbildning utan arbetade med diverse tillfälliga jobb fram till dess att hon som 24-åring flyttade till New York där hennes äldre bror redan bodde. I motsats till Helena älskade hon hästar och var dessutom bra på att laga mat. Det som hon dock hade gemensamt med Helena var att omgivningen lade märke till att hon hade ovanligt fin hy.

Snart fick Elisabeth, som hon först senare började kalla sig, anställning som receptionist hos Mrs. Elenor Adairs skönhetssalong på Femte Avenyn på Manhattan. Mycket snart hade hon övertygat innehavaren av skönhetssalongen hon kunde göra skönhetsbehandlingar samt att hon dessutom var en skicklig massör. Dessutom utvecklade hon en ett helt nytt eget system för ansiktsbehandlingar. Så snart som hon lärt sig det mesta om skönhetsvård öppnade hon tillsammans med väninnan Elisabeth Hubbard en egen konkurrerande salong på samma aveny. Det har spekulerats en i del om det var en älskare som hon lyckades få att ställa upp med erforderligt startkapital. Redan efter ett halvår kom hon i konflikt med sin väninna och kastade ut henne från salongen. Florence Nightingale hade dock fäst sig vid salongens förgyllda skylt med kompanjonens namn Elisabeth Hubbard. Det var i samband med att hon kastade ut sin kompanjon som hon själv tog namnet Elisabeth och själv hittade på efternamnet Arden. Det var 1910 som hon bildade sitt bolag och det var även då som hon själv stod och tillredde olika krämer, hällde dessa på burkar och satte på etiketter. Elisabeth var inte lika intresserad som Helena av sammansättning av krämerna. I stället koncentrerade hon sig på utformningen av burkarna och förpackningarna. Helena kom senare att i en intervju säga: ”Med mina krämer och hennes förpackningar hade vi kunnat erövra hela världen”. De två företagen var då de två världsledande konkurrenterna i kosmetikabranschen.

Elisabeths salonger var mycket lyxiga och till och med lyxigare än Helenas salonger. De gick alla i rosa, krämvitt och guld. När de två skönhetsdrottningarna öppnade sina salonger före första världskriget var det ännu inte accepterat att vanliga kvinnor använde sig av läppstift och makeup. De som använde sig av färgade läppstift ansågs vara prostituerade. Det var först under det första kriget som det blev mer accepterat att inte bara använda läppglans utan även färgat läppstift. Då kom på bred front puder, mascara, krämrouge och läppennor. Salongerna började att klassificera olika hudtyper (torr, normal och fet) under vetenskapsliknande former. De båda konkurrerande kedjorna av salonger lanserade trestegs rengöring av hyn: rengöring, ansiktsvatten och därefter närande kräm.

Elisabeths förste man Tommy var den som byggde upp hela hennes stora försäljningsorganisation. Men Elisabeth tröttnade på honom eftersom han alltid var otrogen. Hennes tålamod tog slut sedan hon fått kännedom om att han hade ett förhållande med en av hennes anställda och dessutom försökt komma över hemlig ekonomisk information om hustruns företag. De skiljdes 1933. Elisabeths stora intresse vid sidan om företaget var de förstklassiska travhästar som hon ägde. Hon följde alla travtävlingar och gjorde allt för sina hästar. De behandlades med Eight Hour Cream och tvättades med ansiktsvatten. Stallen tvättades med en vattenlösning med parfymen ”Youth Dew”. Ibland masserade Elisabeth själv någon av sina många hästar inför något viktigt tävlingslopp. Det är också sant att Elisabeth hade beordrat att stallpersonalen skulle spela musik för hästarna inför viktiga lopp.

Helenas och Elisabeths liv förlöpte parallellt. Båda skiljde sig från olyckliga äktenskap och gifte om sig med var sin prins. Bördstiteln och möjligheten att få bli titulerad prinsessa hade enorm attraktionskraft hos de båda damerna. Elisabeths andra äktenskap inleddes med en skandal då det blev känt att hennes nye man, prinsen, bjudit med sig en av sina pojkvänner på parets bröllopsresa. Om denne medföljande man var parfymerad eller oparfymerad förtäljer inte berättelsen.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.