Uppfinningen av nylon

När det amerikanske kemiföretaget Du Pont är 1937 uppfann den första syntetiska textilfibern var det en stor sensation. Det var på världsutställningen i New York 1938 som företaget först visade upp sin nya produkt. I företagets stora paviljong hade man anordnat en fontän som tyckes spruta fram tunna nylontrådar och det fanns robothänder som drog ut de elastiska materialet ofantligt långt. I reklamen förklarade företaget att den nya fibern var ”stark som stål, men tunn som spindelväv”. Man berättade också att detta nya fantastiska material snart skulle göras tillgängligt för alla och ingå i en mängd produkter.

Det hade tagit företaget 10 år att utveckla produkten till mycket stora kostnader. Det började egentligen med att Du Pont, som under första världskriget gjort stora vinster på tillverkning av sprängämnen för militära ändamål, år 1927 bildade en avdelning för grundforskning och lyckades rekrytera den begåvade Harvardforskaren Wallace Hume Carothers som chef. Denna hade kommit på att han ville undersöka om det gick att komma vidare med de kontrolversella teorier som den tyske kemisten Hermann Staudingers publicerat. Staudinger menade att polymerer, med sammanhängande kedjor av molekyler, skulle kunna göras nästan oändligt långa. Carothers fick i praktiken obegränsade resurser för sitt utvecklingsarbete och kunde själva bestämma över inriktningen. Redan 1930 stod det klart att han utvecklingsarbete gjorde stora framsteg. Det året tog företaget ut ett första patent på ”böjliga, starka och elastiska fibrer”. Det angavs att den typen av fibrer skulle kunna användas för tillverkning av ”borstar, film och textilier”. Företaget Du Pont tillverkade redan konstmaterialet rayon, som var ett viskosmaterial tillverkat av cellulosa från trä. Andra konstmaterial som tillverkades av cellulosa var cellofan och celluoid.

Det material som Carothers forskningsgrupp tog fram var dock ett helt syntetiskt material tillverkat av kol, väte, syre och kväve. Före nylonet bestod alla fibrer till konfektionsindustrin av antingen bomull eller ull. En del fibrer kom även från silkesmaskar. Under beredskapsåren i Sverige förekom inte någon egentlig import av råbomull. Det var därför staten och kooperationen initierade tillverkning av rayonfibrer.

Den 20 september 1938 fick Du Pont det slutliga av avgörande patentet på tillverkning av nylonfibrer, vilket var början till en textilrevolution. Produkten kallades ännu inte för nylon utan benämndes bara ”polyamid 66”. Företaget tillsatte en arbetsgrupp för försöka komma på ett lämpligt varunamn. Planerna var bland annat att börja tillverka damstrumpor av nylon. Ett namnförslag var att ämnet skulle kallas ”norum”, vilket skulle antyda att nylonstrumpor inte kunde får några maskor. Men så mycket vågade man inte lova utan stannade så småningom för fantasiordet ”nylon”. Ordet bestämde man bara några veckor innan man gick ut med omfattande information om det nya ämnet. Det uppkom en ren mytbildning kring vad akronymet kunde tänkas stå för, om det nu var ett akronym. En myt var att det skulle betyda ”Now You Lose Old Nippon”. Nylonet skulle komma att bli en produkt som skulle slå ut silket från Japan. Vid den tiden stod Japan för 90 procent av allt råsilke som importerades till USA. Genom den nya produkten blev USA helt oberoende av import av silke.

Du Pont förutsåg att damstrumpor av silke skulle bli en stor framgång. För att inte nylonstrumpor skulle uppfattas som en billighetsprodukt bestämde företaget att priset för ett par strumpor skulle bestämmas till samma pris som för de finaste silkesstrumpor på den amerikanska konsumentmarknaden. Försäljningen startade den 15 maj 1940. USA var ännu inte med i världskriget. Kvinnorna stormade in i butikerna. Trots att personalen fått instruktioner att endast sälja att par strumpor till varje kund tömdes alla lager av strumpor redan första försäljningsdagen. Sedan kunde bolaget höja priset och året därpå kostade nylonstrumpor det dubbla mot vad silkesstrumpor kostade. Sedan kom USA med i kriget och då upphörde försäljningen av nylonstrumpor. Du Pont ställde om hela sin tillverkning till militära ändamål och det förkom till och med att patriotiska kvinnor skänkte sina nylonstrumpor till industrin för tillverkning av fallskärmar och annan militär utrustning. Men det fanns ändå möjligheter att köpa nylonstrumpor på den svarta marknaden till priser som var tio gånger högre än priset på silkesstrumpor.

På engelska har ”nylons” blivit synonymt med ”damstrumpor”. i Militära sammanhang användes nylon till fallskärmar, vilket innebar att de amerikanska flygarna och luftlandsättningsförbanden hade mycket bättre skärmar än tyska och ryska försvaret. Ett annat exempel på användning av nylon var i rep som användes för att dra glidflygplan som transporterade fallskärmstrupper. För att motverka skadliga ryck när linan spändes ut var det en stor fördel att nylonrepen var elastiska. Nylon användes även för att tillverka bildäck, tält, rep och regnkappor. I slutet av kriget och strax efter kriget förekom det att nylontyget i använda fallskärmar användes för att sy klänningar. I början av kriget utgjorde 80 procent av alla fibrer som användes i USA av bomull och resten var ullfibrer. Efter kriget hade nylon erövrat 25 procent av den amerikanske marknaden för textilfibrer, främst på bekostnad av bomullsfibrer.

Även om det var bolaget Du Pont som ansökte om och fick patent på tillverkningen av nylon var det Carothers som stod som uppfinnare. Patentet beviljades 1937. Carothers hade under en stor del av sitt liv lidit av djupa depressioner. Tidvis hade han varit inlagd på psykiatriska kliniker. Den 8 januari 1937 hade hans syster avlidit i lunghinneinflammation. Carothers och hans hustru reste till Chicago för att deltaga i begravningen och till Des Moines för gravsättningen. Han passade då på att besöka sin psykatriker, Dr. Appel, som i varje fall i efterhand har sagt att mycket talade för ett förestående självmord. Den 28 april 1937 gick Carothers till sin forskningsavdelning för att arbeta, men han återfanns dagen därpå död på ett hotell i Philadelphia. Han hade tagit livet av sig genom att lösa upp cyanid i apelsinjuice. Som kemist kände han till att giftämnet spred sig snabbt och förgiftningen fick ett häftigare förlopp om giftet löses upp i en syralösning (juice). Carothers efterlämnade inte något brev eller anteckningar. Han var aldrig med när kvinnorna stormade butikerna för att köpa de nya nylonstrumporna.

Annonser

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.