Norrsken

Norrsken är spännande och fascinerar många. Den äldsta kända nedteckningen av norrsken är från Kina år 208 f.Kr och berättar:

”Under natten syntes självlysande moln, gyllene och vita, med långa vimplar som lyste upp kullarna. En del tror att det är Himlasvärdet, andra tror att det är ett djupt hål med en stor flammande eld i skyn.”

Det finns mycket folktro kring norrskenet. På Island ansåg man långt tillbaka i tiden att norrsken var osaliga andar som försökte kontakta sina levande släktingar. Andarna kunde vara hämndlystna och byborna tog in sina barn av rädsla för att norrskenet skulle svepa ned och hugga av deras huvuden för att använda dessa i bollspel. Ett eskimåord för norrsken är arssarneq, som betyder just bollspel.

Några av världens främsta tänkare har rådbråkat sina hjärnor i försöken att förklara norrskenet. Dess skönhet och föränderlighet satte dock de mest poetiska och djärva försök på plats. Runt 450 f Kr lade greken Anaxagoras fram idén att norrskenet orsakades av brinnande ångor som rann ned från himlen och samlades i molnen tills de slog ut i lågor. Explosionerna framkallade norrsken, kometer och blixtar, en vagt kättersk idé som utmanade himlarnas förmodade fulländning. Detta hade man kanske kunnat bortse ifrån om det inte hade varit för att Anaxagoras även påstod att solen var en stor brinnande vanärande landsflykt. Ett århundrade senare bestred Aristoteles Anaxagoras kätteri och förnekade att det kunde föreligga något samspel mellan himlarna och jorden eftersom himlarna var perfekta och oföränderliga – en villolära som överlevde fram till Birkelands dagar. Birkeland var norsk professor i fysik i slutet av 1800-talet och en som i hög grad kunde förklara norrskenets fysikaliska orsaker. I ett brev till Alexander den store år 349 f kr beskrev Aristoteles en ovanlig förekomst av ett blodrött norrsken, där delar var stillastående medan andra rörde sig snabbt, andra åter flammade till och dog ut medan ytterligare andra dröjde kvar. Han kategoriserade dem som ”facklor”, ”små strålar”, ”runda skålar”, ”klyftor” och, i sitt akademiska verk ”Meteorologica”, som ”hoppande getter”.

Aristoteles sorterade in norrskenet under den allmänna rubriken och kategorin ”Kometer”, och det skildes inte klart från andra ”himlakroppar” förrän i början av 1600-talet då Galileo Galilei beskrev det som ”borelia aurora” eller ”den nordliga gryningen”. År 1621 modifierades beteckningen till aurora boeralis av den utmärkte franske astromen Pierre Gassendi. Denne hade liksom Galilei och Aristoteles, bevittnat ett rosafärgat skådespel. Norrsken som syntes på lägre breddgrader hade ofta en rosa nyans som påminner om gryningen. Birkeland föredrog för egen del den latinska termen lumine borelia, ”det nordliga ljuset”, eller ”lumine polaris”, polarljuset”, eftersom norrsken upp i norr ofta är vitt eller gulgrönt och inte alls liknar ”gryningen”.

 

Annonser

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.