Det plågsamma med att raka sig

Som bekant är det mode i att ha skägg eller inte skägg. Dessutom kan ju skäggen och mustascherna var olika och moderiktiga. Det finns män som aldrig provat på att gå omkring med ett skägg och det finns även män långt upp i åren som aldrig varit slätrakade. Skägget har blivit en del av deras personlighet och de, samt omgivningen, skulle säkert bli högst förvånade om de en dag uppenbarade sig utan skägg. Det finns mycket psykologi i det här med skägg.

Romarna tycks ha haft svårt att bestämma sig för om idealet skulle vara slätrakade eller inte. Från början var det så att romarna bar helskägg, men någon gång omkring 300 f.Kr. lät den förmögne Publius Titinius Mena hem ett antal grekiska barberare från Sicilien och introducerade på det sätt den slätrakade modet. Det var först kejsaren Hadrianus (117 – 138 e.Kr.) som på nytt gjorde skägget populärt. Det blev till och med tradition att romerska ynglingar skulle raka sig för den första gången när de uppnådde 21 års ålder. Då ställdes det till med en fest för honom och han fick gåvor. Det lär ha förekommit att skäggstråna placerades i en liten ask och sparades i hemmet som minne av denna milstolpe i den unge mannens liv. Men soldater och de ynglingar som ville bli filosofer ansågs inte behöva raka bort skägget. I Rom var det så, även när renrakat var på modet, att äldre män gärna behöll skägget. Genom tiderna har man spekulerat en del kring allt detta och därvid velat framhålla att det var tidsödande, plågsamt och även dyrt att låta sig rakas av en barberare. Ingen rakade sig själv och barberarna använde sig av tunnbladiga järnrakknivar. Dessa knivar skärptes visserligen med bryne, men någon tvål eller olja tycks inte ha använts. Det fanns ett allmänt missnöje över att det tog lång tid att bli rakad. Som alternativ fanns det billigare, snabbare och vårdslösare barberare som var verksamma på stadens gator. De var kända för att de ofta åsamkade sina kunder rejäla skärsår i ansiktet. Det finns en berättelse bevarad efter diktaren Matialis (40 – 104 e.Kr.) som redogör för hur klumpig en representant för kåren av barberare kunde vara. Martialis skrev bland annat följande.

”Den som inte vill nedstiga i underjorden bör undvika barberaren Antiochus. De här ärren på min hake, om ni kan räkna dem, ser visserligen ut som ärren på en boxares haka, men jag har inte fått dem på det viset och de är heller inte förorsakade av en vildsint hustrus vissa klor, utan av Antiochus förbannade stål och hand. Getabocken är det enda förnuftiga djuret; genom att behålla sitt skägg undeviker han Antiochus och får ha livet i behåll.”

Det var nog en hel del av barberarnas kunder som skänkte en tacksamhetens tanke till Plinius d.ä. som i sin stora naturhistoriska encyklopedi lämna information om ett slag av plåster som lindrade och läkte de fula skärsår som rakkniven lämnade i ansiktena.

Som vi känner från många avbildningar var det mode med skägg i Europa under medeltiden. Detta förhållande kan knappast ha påverkats av det öde som den franske kungen Ludvig VII fick erfara. Det var så att hans egna biskopar år 1150 uppmanade honom att klippa håret kort och raka av sig allt skägg. Men hans drottning tyckte efter denna omvandling att han såg närmast löjlig ut och skaffade sig i stället en älskare. Detta fick naturligtvis kungen kännedom om han skilde sig från henne. Drottningen å sina gifte om dig med greven Anjou, vilken senare blev kung Henrik II av England. I hemgift medförde hon de rika franska provinserna Poitou och Guienne. Detta innehav blev ett par hundra år senare utlösningen till hundraårskriget. Det var ett förödande krig i vilket blomman av både ett engelska och det franska ridderskapet stupade.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.