Brännmärkta förbrytare

Kriminaltekniken hade förr i tiden en hel del uppenbara problem. Foton fanns inte och inte heller ID-handlingar. Enda sättet att identifiera en person var att försöka beskriva hans utseende eller alternativt att någon eller några personer pekade ut individen. Den tidens hårda samhälle hade ett behov av att ”märka” en förbrytare för att hindra eller försvåra hans sociala kontakter med andra. ”En gång tjuv, alltid tjuv”. Stympning var inte bara ett straff, det var samtidigt ett sätt att en gång för alla märka en person som brottsling. I det framtida Egypten lär det ha varit ett lindrigt straff för tjuvar att få ett par framtänder utslagna. På den tiden gick det ju inte få utslagna tänder ersatta. Men en del rika försökte dock dölja den vanärande gluggen med bitar av ben eller elfenben. Men det gick ju inte att helt dölja. Dessutom kan man ju förlora både en och två framtänder utan att ha behövt begå ett tjuvnadsbrott.

I medeltidens Europa var det inte ovanligt att möta en man med ett eller två av avhuggna öron eller också avskuren näsa. Stympningen innebar att personen var en tjuv som hade klarat sig undan med en lindrig bestraffning i stället för det vanliga dödsstraffet. Alla som såg en sådan person visste omedelbart att det var en brottsling och om denne begick ett nytt brott följde nästan alltid dödsstraff. Stympningen var alltså även ett sätt att identifiera en tidigare brottsling. Det fanns ju inte heller några identifieringsuppgifter i kyrkans folkbokföring. Inte ens kroppslängd och eventuella lyten eller särdrag fanns antecknade.

Det innebar att själva straffet för en förstagångsförbrytare var en form av signalement för att han alltid skulle komma att identifieras som brottsling, inte som individ. En metod som användes på kontinenten ända fram till franska revolutionen var att brännmärka brottslingar. Den som läst Henry Dumas minns att Milady i ”De tre musketörerna” hade huset Bourbons franska lilja inbränd på en av sina vackra axlar. Denne form av brännmärkning upphörde under revolutionen, men användes igen under Napoleons år vid makten. De brottslingar som slapp undan galgen märktes då med de två bokstäverna ”TF”, som stod för ”travaux forcés” (straffarbete). Ibland brändes bokstaven ”V” in för att utmärka en tjuv. Bokstaven stod för ”voleur” (tjuv). Efter andra resan” brott brände man fast ytterligare en bokstav ”V” bredvid den första bokstaven. Ända fram till på 1860-talet brännmärktes de livstidsfångar som sändes till saltgruvorna i Sibirien med bokstäver i ansiktet. Ofta en bokstav i pannan och en på vardera kinden.

Eftersom lagen i de flesta länder föreskrev det strängaste straffet för återfallsförbrytare var man på något sätt tvungen att hålla reda på vilka som tidigare begått brott. Stympning och brännmärkning var de sätt som man använde sig av. Det var först i och med att fototekniken utvecklades under 1800-talets andra del som polismyndigheterna kunde lägga upp register över förbrytare och misstänkta. Med det dröjde inte många år förrän antalet fotografier, i varje fall i storstäderna, blev så omfattande att det i praktiken inte gick att söka i registren. Då utvecklades i stället tekniken att med hjälp av fingeravtryck identifiera personer. Register över fingeravtryck kan nämligen ganska lätt göras sökbara. Detsamma gäller register som upprättats med teknik som kallades antropometri. För övrigt var fototekniken i början så outvecklad att exponering endast kunde göras i solljus. De fotoateljerna, som var fullt sysselsatta med att fotografera förbrytare, låg därför ofta i det fria eller uppe på ett hustak. Exponeringstiderna var långa, ofta 20 minuter, och under den tiden var den person som skulle avporträtteras hårt fastbunden i en järnställning. Detta för att förhindra att personen avsiktligt skulle röra huvudet under exponeringen i syfte att få sudda bilder och därmed omöjliggöra framtida identifieringar.

Antropometrin var läran om mätning av de kroppsdelar som är oförändrade genom hela livet. Det fastställdes ett antal sådana mått för identifiering av en individ. Några av de mått och egenskaper som användes var kroppslängd, längd på vadben, på underarm, ögonfärg, öronform m.fl. andra mått. Fördelen med denna metod var också, till skillnad från upprättade fotoregister, att det gick lätt att få fram uppgifter om en person med identiska egenskaper med den som skulle bedömas. Det gick alltså att söka även i polisregister i de stora metropolerna London, Paris och New York. Polisen kunde söka efter exempelvis en man som var 174 cm lång, blåögd och med underarm som var 34 cm lång. Det gick ofta att grovt sålla fram en grupp personer med dessa egenskaper, för att sedan försöka granska fotografierna i registren. Samtidigt som de kroppsliga måtten togs så avbildades personen även med fotografier.  Polisens behov av fotografier av brottslingar bidrog tekniska och ekonomiskt till utvecklingen av fotokonsten.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.