Slutet för DDR och Stasi

Om några veckor (juni 2018) kommer Anna Fundes bok ”Stasiland” ut på svenska. Det är något märkligt för den australiensiska journalisten skrevs för 12 år sedan och översattes till norska och danska för åtta år sedan. Boken är resultat av tio års källforskning och hundratals intervjuer och samtal. Den ger en skrämmande skildring av den enorma omfattningen av den östtyska polisstaten. DDR var den stat som Palme och andra ledande politiker hårdflörtade med och som det i dag skrivs och talas påfallande lite om i vart land. Sverige var för övrigt ett av de första länderna som 1972 erkände DDR som stat. Det är egentligen något som vi i dag borde skämmas över. Alla vet att DDR var en skoningslös kommunistisk diktatur, dock utan stora deportationsläger. Metoderna för kontroll av medborgarna var med utstuderade.

Man har bedömt att det fanns en Gestapo-agent på 2 000 invånare i Hitlers Tredje rike. I DDR fanns en stasiman eller informatör på 63 invånare. Stasis högkvarter i Östberlin låg på Norrmannenstrasse 8 och där arbetade omkring 15 000 tjänstemän under sträng disciplin. Efter DDR:s sammanbrott har man bedömt att Stasi (som av de anställda ofta i vardags omtalades som ”Firman”) hade lyckas framställa lika stor mängd dokument som tidigare framställts av hela Tyskland allt sedan medeltiden. Akternas omfattning, uppställda tätt sida vid sid i bokhyllor, skulle motsvara 180 km aktmaterial.

Stasi ansåg sig på vetenskaplig grund känna igen olika människor på den unika lukt som en människa avger. Det kallades ”luktprovtagning”. Stasi hade kommit fram till att man med hjälp av särskilt tränade hundar skulle kunna spåra oppositionella om det skulle behövas. I Leipzig har man en central där man samlade enorma mängder av ”luktprover” från ett stort antal personer. Särskilt vanligt var att plocka upp strumpor eller underkläder när intressanta personer hade bytt om på gym eller badhus. I lagret i Leipzig fanns enorma samlingar av strumpor i lufttäta glasburkar. Alla med en nummerbeteckning som var knuten till en viss person. Planen var att hundar vid behov skulle få lukta på en gammal strumpa för att därefter kunna leta rätt på den eftersökta personen. Stasi trodde att luktspåren i strumporna kunde bevaras i minst tio år. Det kan inte ha varit några glamorösa agentuppdrag att smyga omkring i omklädningsrummen för att då och då plocka åt sig en strumpa eller ett par kalsonger. Tydligen hade man utvärderat detta med ”luktprovtagning” och funnit att dertfungerade. Annars hade man knappast satsat så stora resurser på att samla in strumpor. Dessutom var det så att Stasi hade nycklar till alla bostäder i DDR. Det fanns bara 3 – 4 olika låstillverkare i landet (utländska dörrlås importerades aldrig). De östtyska låstillverkarna överlämnade alltid serienycklar till polisen, vilket gjorde att Stasi kunde göra husrannsakningar när som helst hos misstänkta personer utan att de någonsin fick bekräftat att polisen varit inne i bostaden. Oppositionen brukade ibland lägga föremål i bostaden på ett särskilt sätt för att försöka upptäcka om polisen varit i lägenheten. Det spreds nästan en överdriven paranoid oro kring detta då många ständigt misstänkte Stasi så fort personen inte hittade ett visst dokument eller brev – eller en strumpa var försvunnen från tvättstugan. Det för förstås inte alltid frågan om Stasis strumptjuvar som var framme.

Alla oppositionella utgick från att brev öppnades, att bostäder genomsöktes och kunde vara buggade under lång tid samt telefonerna avlyssnade. De var alltid utsatta för psykisk press. De fick inte resa utomlands och det var dessutom stora svårigheter att få ringa till utlandet. Det var praktiskt taget omöjligt att få tag i utländska tidningar, men det gick att lyssna på utländska radiosändningar, som dock vid vissa tillfällen stördes ut. Ofta gick det märkligt nog att se västtysk TV i ganska stora delar av DDR.

Den 7 oktober 1989 firade DDR sitt fyrtioårsjubileum med stora festligheter och militärparader i Berlin samt firande runt om i landet. Gorbatjov och Hoenecker kramade om varandra och kindkysstes. Brezjnev och Hoenecker hade ju tidigare utdelat rejäla läppkyssar. Vad de då inte visste var Honecker 11 dagar senare skulle tvingas avgå för att ge plats åt politbyråmannen Egon Kreuz. Ytterligare 16 dagar senare tvingades regeringen att utfärda allmän amnesti för alla dömda och häktade som deltagit i de stora demonstrationerna. Den 9 november 1989, en månad Gorbatjovs kyssar föll Berlinmuren. Men i DDR kallades de förstås inte officiellt för ”Berlinmuren” utan för ”Den antifascistiska skyddsvallen”. Något märkligt användes i västvärlden inte något namn med ideologisk udd. ”Den kommunistiska fängelsemuren” eller endast ”fängelsemuren” hade nog varit påkallat. Att muren gick genom Berlin visste alla, men många tänkte nog inte på att den faktiskt gick runt hela Västberlin, som var inringat och utgjorde en enklav mitt inne i det kommunistiska (egentligen socialistiska) DDR. För övrigt en utmärkt plats att bedriva signalspaning och radarspaning ifrån. Den ryska armén (pansarförbanden) och det ryska flygvapnet övade ju i DDR. Det skulle vara märkligt om bara NATO bedrev signalspaning från Berlin. Viss signalspaning bedrevs säkerligen från ett flertal västliga ambassader i Berlin, Warszawa, Prag, Moskva och andra orter. Både Sverige och Finland hade konsulat i Leningrad. Från Finland kunde man med lätthet bedriva signalspaning mot Leningrad-området. Det fanns goda skäl för Finland att dela med sig av den erhållna informationen till andra länders underrättelsetjänster i utbyte mot annan information. Exempelvis satellitinformation.

Den australiska journalisten Anna Funder skildrar i boken Stasiland hur staten DDR försökte göra en sista stor kraftsamling vid firandet av statens 40-åriga existens. Det statsbärande partiet hade vidtagit åtgärder som förberedelser för att ta ett strupgrepp på den egna befolkningen om det skulle behövas. Det fanns detaljerade planer på att i ett krisläge på given order genomföra massarresteringar av alla oppositionella och alla opinionsbildare. Enligt vad Anna Funder uppger fanns det noggranna och aktuella listor över 85 939 medborgare som på en given order omedelbart skulle fängslas. Avsikten var förstås att i ett enda knytnävsslag bryta själva ryggraden på allt folkligt motstånd. När ordern kom från högsta ledningen skulle stasiofficerare i organisationens 211 lokalavdelningar öppna de förseglade kuverten som innehöll listorna över vilka som omedelbart skulle gripas. Det hade gjorts förberedelser för hur närmare 100 000 personer skulle kunna låsas in och bevakas. Även om Stasi hade en general i ledningen och 97 000 anställda hade man behövt anlita den reguljära armén för att transportera och bevaka ungefär lika många fångar som antalet anställda i säkerhetstjänsten.

Dagen efter det stora firandet av DDR:s fyrtio år beordrade stasichefen Erich Mielke all sin personal att genast börja arrestera de so fanns upptagna på listorna Order gick ut till de 211 lokala avdelningarna i organisationen. Men då var det redan för sent. De oppositionellas aktivitet var redan så omfattande att Stasis personal inte ens vågade sig på att börja gripa några alls från oppositionen. Styrkan och storleken av oppositionen hade redan passerat ”den kritiska massan”. De stasianställda låste nu i stället in sig i sina lokaler och tog fram de vapen som Stasi hade tillgång till i sina egna lokaler runt om i landet. Det har sagts att organisationen hade tillgång till 60 000 pistoler, omkring 30 000 kpistar samt även handgranater, prickskyttegevär, pv-kanoner och stora mängder tårgas. Även den ryska säkerhetstjänsten hade en betydande personalstyra i landet. Det var i detta skede som överstelöjtnanten Vladimir Putin stod vid dörren till KGB:s lokaler i Dresden och hotade alla med en AK-47:a. Han lyckades för stunden hålla folkmassan borta från lokalerna.

Samtidigt som Stasis personal hade låst in sig i sina egna lokaler börja alla där ett frenetiskt arbete med att destruera den enorma arkiven. Mycket strimlades sönder i dokumentförstörare, med för att skynda på destruerandet stod personalen och för hand rev sönder dokumenten i akterna. När de oppositionella lyckades tränga in i Stasis lokaler i Berlin fann man över hundra sönderkörda dokumentförstörare. Man förstår att de hade arbetat intensivt. Men man hann naturligtvis inte med allt. Vissa prioriteringar gjordes. Tidigare stasianställda har senare berättat att de beordrades att först och främst förstöra akter med uppgifter om utländska politiker och utländska rapportörer samt agenter i utlandet. Journalister har försökt att få tag i arkivakten över Olof Palme, men bara fått beskedet att någon sådan inte finns i det omhändertagna materialet. Däremot finns det akter över mindre framstående svenskar, bland att över den svenske präst (av tysk härkomst) som i årtionden rapporterade till Stasi om personer som han hade kontakt med. Det var dock inte fråga om något tekniskt spionage utan om rapporter om vilka åsikter och kontakter vissa personer hade.

I dagens Tyskland finns det inrättad en organisation som ska tillhanda hålla arkivinformation från Stasis arkiv. Det finns fortfarande tusentals säckar med strimlor av handlingar och man räknar med att behöva hålla på i minst tio år till för att göra materialet läsbart. För detta ändamål har man en särskild skanner med speciell programvara som gör att man med datorns hjälp snabbare digitalt kan lägga textinformation från ett stort antal strimlor. Chef för organisationen är en före detta oppositionell från DDR.

Nu var det inte så att Stasis verksamhet var så oskyldig som att detta att plocka strumpor på badhus och ta emot hundratusentals rapporter från rapportörer på arbetsplatser, skolor, ämbetsverk, föreningar och många andra delar av samhället. Hela Stasis organisationen genomsyrades av uppdelningen av ”vi” och ”samhällets fienden”. I varje fall en del oppositionella (Rudolf Bahro, Jürgen Fuchs och Gerulf Pannach utsattes för radioaktiv strålning när de satt fängslade. Dessa drabbades av en ovanlig form av leukemi. Det satt alla i statsfängelser och ett av dessa hittade man senare strålningsapparater.

Förutom långa häktningstider och i vissa fall bestrålning med radioaktiv strålning använde sig Stasi av olika metoder att psykiskt försöka påverka oppositionella personer. En metod gick under benämningen ”Zersetzungsmass-nahmen”, vilket kan översättas med ”metoder för att bryta ned”. Det skedde genom försök att bryta ned personens inre jag. Stasi använde sig även av ryktesspridning med hjälp av anonyma eller pseudoanonyma brev. En annan metod hade till syfte att ”framkalla hysteriska och depressiva beteenden hos måltavlorna”. I dag skulle vi väl helt enkelt kalla det för olika metoder för att psykiskt knäcka en person.

Redan 1991 kom journalisten Anne Worst ut med sin bok ”Das Ende eines Geheimdienstes” (Slutet för en hemlig organisation). Den anses vara en av de mest informativa och intressantaste av böckerna om Stasi. Det finns inte översatt till engelska eller något av de nordiska språken.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.