Hitler kom på födelsedagen

Marskalk Mannerheim skulle fylla 75 år den 4 juni 1942, vilket naturligtvis var allmänt uppmärksammat. Kriget pågick i Finland och marskalken planerade för egen del att den dagen göra en inspektionsresa till fronten för att komma bort från alltför mycket uppmärksamhet. Men landets president, Ryti, förklarade dock att han en uppvaktande delegation ändå ville få tillfälle att uppvakta överbefälhavaren. Man kom fram till en form av kompromiss som innebar att två järnvägsvagnar skulle ställas upp nära flygfältet Immola – inte långt från en järnvägsstation. Där skulle uppvakt­ningen få tillfälle att framföra sina gratulationer och intaga lunch under lite fältmässiga förhållanden. Men på kvällen dagen före blev Mannerheim uppringd av den tyske generalen Schmundt. Denne hade fått stränga order att endast tala med Mannerheim och inte någon annan. När Mannerheim lyfte telefonluren meddelade gene­ralen sitt namn, sin tjänsteställning samt sitt ärende. Samtalet kom förstås att föras på tyska. Mannerheim talade för övrigt god tyska. Vad de två inte var fullt medvetna om var att samtalet kopp­lades över det svenska telefonnätet och avlyssnades av särskild därför avdelad svensk personal. Dessutom spelades telefonsamtalet in. Mannerheim, som alltid var försiktig, kunde dock ana att samtalet spelades in av svenskarna.

General Schmundt förförde att Hitler avsåg att uppvakta Mannerheim på dennes födelsedag samt att Hitler inte ville att det skulle göras några ändringar i programmet för hans skull. Manner­heim var påfallande tyst under samtalet medan generalen förklarade att führern var vegetarian och absolutist. Tyskarna skulle ha med sig särskild mat till Hitler och de övriga i hans uppvaktning. Vidare förklarade den tyske generalen att ledaren besväras av tobaksrök och att ingen fick röka i hans närhet. Då ska Mannerheim helt lakoniskt kort ha sagt: ”Ich bestimme” (”Jag bestämmer”). Tysken blev helt stum och frågade efter en stunds tystnad om Hitler inte fick komma och uppvakta honom. Mannerheim svarade med ett ord ”Naja”, vilket måste ha uppfattats som ”nåja, det får väl gå”. Han var uppen­barligen inte entusiastisk över det tilltänkta besöket. Det verkade som om Mannerheim tvekade inför det hela, men att han fann att han ändå inte borde neka ett besök av den man som vid den tidpunkten behärskade nästan hela Europa och dessutom lagt en stor del av Ryssland under sina arméer. Dessutom var det även vid den tid­punkten, före Stalingrad, en allmän militär bedömning att Tyskarna skulle komma att vinna även kriget mot Sovjetunionen.

Immola flygfält var ett litet militärt fält i östra Finland med grässtråk. Det bevakades endast av ett fåtal soldater. Mitt på förmiddagen den 4 juni 1942 kunde dessa vakter, som inte var infor­merade om något alls, med förvåning se ett stort tyskt Condor­flygplan landa på den äng som utgjorde landningsstråk. Flygplanet var fyrmotorigt och hade kulsprutekupol på ryggpartiet för defensivt försvar. Vid den häftiga inbromsningen fattade ett av däcken eld. Ännu mer förvånade blev soldaterna när flygplanets dörr öppnades, en stege fälldes ned och Hitler i egen hög person steg ned för fotstegen. Soldaterna hade inte en aning om vilken gäst som skulle anlända till det lilla militära flygfältet. Några bilar kördes fram och Hitler med uppvaktning transporterades snabbt några km till de två uppställda restaurangvagnarna. Ett finskt hederskompani och hastigt ditkommenderade frontsoldater var uppställda utanför järnvägs­vagnarna.

Den tyske militärattachén i Helsingfors, general von Kitchman, skrev bland annat följande i sin dagbok om den dagens möte mellan de två ledarna. De hade aldrig tidigare mötts. ”När Führern gick fram för att gratulera Mannerheim var det som att se den yngste skol­eleven gå fram och bocka för för rektorn”. Det har uppmärksam­mats att Mannerheim inte tog av sig handskarna, vilket skulle ha varit en mot Hitler riktad skymflig handling. Mannen som varit general under första världskriget hälsade på mannen som var korpral under samma krig, men på fiendesidan.

Båda ledarna höll korta tal och därefter var det dags för kaffe med en del tillbehör. Hitler drack dock endast tea. Mannerheim tände då sin cigarr, vilket även det måste ha uppfattats som en skymf mot Hitler. Denne sade sig ju inte tåla tobaksrök.

De två ledarnas tal hade öppet spelats in av Finlands radio. Där­efter skulle inte någon ytterligare inspelning tillåtas. Men en radiotekniker lät medvetet en inkopplad mikrofon ligga kvar på en bagagehylla i vagnen med kabel ut till inspelningsutrustningen som stod uppställd utanför. Man har antagit att det skedde på Manner­heims direktiv. Inspelningen upptäcktes och en säkerhetsansvarig tysk officer hotade teknikern till livet för att förmå denne att avbryta inspelningen och förstöra den. Teknikern lovade att göra det, men det gjordes aldrig. Inspelningen är på ca. 11 min och är den enda in­spel­ning som finns av Hitlers röst i en vanlig samtalssituation. Hitler tillät nämligen aldrig inspelningar av annat än hans offentliga tal. Av inspelningen, som för övrigt finns tillgänglig på Youtube, framgår att han samtalade med en ganska mörk melodisk och angenäm röst. Inspel­ningen avslöjar också att han be­gick en del grammatikaliska fel samt inte rätt kunde uttala namnet på landets huvudstad, Helsinki.

Eftersom Hitler överraskande besök närmast hade karaktären av statsbesök, Mannerheim var dock inte statsöverhuvud, förväntades enligt praxis ett återbesök, vilket skedde redan i slutet av samma månad. President Ryti och Mannerheim flög då till det tyska krigs­högkvarteret i Ostpreussen tillsammans med några högre office­rare, sin adjutant och en läkare. Det hela kom att röra sig mest om läges­orienteringar från båda ländernas sida. En del av mötet ägde rum i Hitlers arbetsrum och gällde alltid att personer som vistades i rum­met inte fick vara beväpnade. Men Mannerheim bar sin pistol i hölstret. Ingen av de tyska officerarna fann det lämpligt att uppmana honom att lämna ifrån sig sitt vapen.

Den finländske generalen Erik Heinrich skrev följande i sin dagbok:

”Där Mannerheim och den tyske diktatorn stod bredvid varandra framträdde ej blott fysiska olikheten. Hitler var betydligt kortare. Hårtofsen i pannan, de besynnerliga mustascherna och den något breda näsroten, gav fysionomin ett vulgärt drag. Hans händer rörde sig tafatt hit och dit. Så mycket effektfullare framträdde den långe, slanke markskalken med sitt reserverade ansiktsuttryck, sin beslöjande blick och sina avmätta rörelser.”

Besöket väckte stor internationell uppmärksamhet därför att man bland de allierade befarade att det var början till ett ännu närmare samarbete mellan de två länderna. Men den amerikanske utrikesministern utgick dock från att det var ett planlagt försök att kompromettera Finland inför de allierade. Dessa iakttog dock med tillfredsställelse att Finland vägrade att tillgodose tyskarnas krav att Mur­mansk­banan skulle angripas. Järnvägen från Murmansk till området kring Leningrad kunde under hela kriget användas för att tillföra krigsmateriel och förnödenheter som fördes in med konvoj er till Murmansk.

Vid besöket i det tyska krigshögkvarteret överlämnade Manner­heim som gåva till Hitler en finsk kulsprutepistol av modell Suomi med tillhörande ammunition. Mottagaren uppskattade tydligen gåvan eftersom han samma dag provsköt vapnet på en skjut­bana i närheten av högkvarteret. Det kan tyckas vara en märklig gåva att ge till den tyske diktatorn. Men Mannerheim hade i varje fall vid ett tidigare tillfälle överlämnat ett vapen till en annan ledare. Möjligen fann han något symboliskt inte en sådan gåva.

Mannerheim, som då var rysk generalstabsofficer, genomförde åren 1906 – 1908 en över två år lång forsknings- och rekogno­sce­rings­expedition genom inre Asien, Mongoliet och norra Kina. Han besökte då staden Labrang 1908 och avlade en visit hos Dalai Lama. Denne frågade om Mannerheim om denne hade med sig något budskap från den ryske tsaren, vilket Mannerheim tvingades förneka. Inte heller hade han med sig någon gåva från tsaren. Dalai Lama överlämnade dock själv till Mannerheim en gåva till tsaren, vilken långt senare kunde överlämnas till tsaren i samband med att Manner­heim vid företräde för tsaren lämnade en redogörelse för sin långa forskningsresa. Märkligt nog fann Mannerheim det lämpligt att till Dalai Lama i varje fall överlämna någon gåva. Han gav då den budd­histiske ledaren sin browningpistol, med ammuni­tion. Han visa­de även den helige mannen hur man laddade vapnet. Dalai Lama lär ha skrattat då han tog emot gåvan. Han hade aldrig tidigare i sitt live hållit i ett vapen. I sina memoare skrev Manner­heim om detta tillfälle: ”Och tiderna voro ju sådana att också en helig man stundom kunde vara mera betjänt av en pistol än av en bönekvarn!” Tydligen var dock inte Mannerheims besök i den heliga staden Labrang upp­skat­tade av befolkningen eftersom han blev utsatt för stenkastning. Vid ett tillfälle kände han sig så trängd att han var tvungen att avlossa sitt hagelgevär i luften.

När Mannerheim var på återbesök i Tyskland gjorde han även ett besök i det tyska högkvarteret i Goldnapp. Den finske generalen Erik Heinrich, som åtföljde Mannerheim på resan, har i sina memoarer lämnat följande skildring över det besöket.

”Vid framkomsten till Goldnapp var Göring i ensam prakt marskalken till mötes på perrongen. Tåget stannade så att den vagnsdörr, genom vilken Mannerheim skulle träda ut, befann sig exakt framför riksmarskalken. Sviten frapperades av Görings elegans: Ljusgrå uniform, rödbruna stövlar, ett brett bälte i samma färg. Han hälsade Mannerheim med en gest med sin riksmars­kalk­stav

Jaktslottet av trä omslöt på alla sidor en fyrkantig gårdsplan, på vil­ken man körde in genom en relativt trång port: en borggård. Under färden till jaktslottet fäste sig Mannerheim vid den frimodighet och hjärtlighet, varmed riksmarskalken, ”unser Hermann”, ålderstiget ar­betsfolk på det omgivande fälten. I jaktslottet fördes gästerna di­rekt till ett stort runt kartbord, där ny ”Lagesbesprechung” (lägesorien­tering) var anordnad. Bland tyska deltagare märktes ge­neral­fält­marskalk Jeschonman, Görings stabschef, ung, tungsint, fåordig, med ett ansikte som man ej kunde glömma, vidare den firade flyg­hjäl­ten Gallandt som general Seidel. Då riksmarskalken läst sin knub­biga hand sväva över kartan på bordet observerade man på hans ringfinger en kolossal diamant.

Efter seansen kring kartbordet var en tjugo minuters paus. Med­lemmarna av Mannerheims svit var alla inkvarterade i själva jakt­slottet. Då marskalken efter de tjugo minuterna tvättad och bors­tad träd­de ut ur sitt rum möttes han i korridoren framför det­samma Gö­ring, nu i aftontoalett, med långa benkläder och råda bott­iner. Dia­manten på ringfingret var utbytt mot en jättestor smaragd. Det blev en fin middag kring ett bord dekorerat med servis och sta­tyetter av Meissenporslin. Bordsgästerna var tjugofyra till antalet. Menyn var fransk. Den började med sköldpaddssoppa, som efter­följdes av en rad andra kulinariska läckerheter. Göring var inte någon asket. Efter måltiden intogs kaffe med konjak i samma sal. Pampiga fåtöljer väntade, placerade i halvcirkel kring en mäktig öppen spis, i vilken en stockeld flammade. Efter någon timme ursäktade sig Man­ner­heim och bad, åberopande dagens strapatser, att få bege sig till vila. Sedan marskalken tecknat sitt namn i gästboken som var framlagd på en pulpet vid utgångsdörren ropade Göring inåt salen ”Türe zu, keiner heraus!” Han ville ha roligt och roa sina gäster. Själv försvann han för några minuter för att beledsaga den finske marskalken till hans rum. Då han strax därpå arm i arm med Mannerheims adjutant åter­vände till gästabudssalen, befallde riks­marskalken: ”Ein Sänger heran!” En sångare i soldatuniform (en ung släkting till värden, sade man) trädde fram med sin harmoniska röst och begynte föredra tyska soldatvisor. Alla instämde i sången, också Göring, som tycktes var den gladaste av alla.”

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.