Jarl Hjalmarsons far

Jarl Hjalmarson (f. 1904) var partiledare för högerpartiet (moderaterna) åren 1950 – 1961 och därefter landshövding i Gävle åren 1963 – 1971. Det uppmärksammades i den politiska debatten att partiledaren alltid försökte tillgodose försvarsmaktens krav och att han var ivrig förespråkare för ett svenskt kärnvapen. Han betonade verkligen alltid behovet av ett starkt svenskt försvar. Vi kan nu konstatera att vårt försvar var som starkast på 1950- och 1960-talet. Uppenbarligen hade partiledaren Jarl Hjalmarson stor förståelse för behovet av ett starkt svenskt försvar och han medverkade mycket aktivt i de stora försvarsuppgörelse som träffades över partigränserna.

Jag är obenägen att frånkänna psykologiska erfarenheter betydelse för enskilda politiska ledares åsikter och agerande. Helmut Kohls första fru hade våldtagits av ryska soldater vid krigsslutet och kastats ut från ett fönster med den följden att hon fick en livsvarig allvarlig ryggskada och psykiska problem. Hon tog livet av sig vid 68 års ålder. Helmut Kohls syn på ryssar måste ha påverkats av att han kände till orsaken till hustruns handikapp.

Jarl Hjalmarson, som så mycket ivrade för ett starkt svenskt försvar, var son till överstelöjtnanten och generalen Harald Hjalmarson. Hans farfar var kapten Hjalmarson vid regementet i Jönköping. Jarl Hjalmarson växte upp i Gränna och gick i skola i Uppsala. För övrigt var han klasskamrat på läroverket med Dag Hammarskjöld. När pojken Harald var 13 år gammal sköt fadern sig och fadern hade då något år varit en kontroversiell person. I vissa kretsar var fadern till och med hatad. Före jul 1919 fördes general Hjalmarsons kista en kväll med båten Motala Express till Gränna hamn och därifrån i skenet av facklor till familjegraven på kyrkogården. Det berättades efteråt att de kyrkogårdsarbetare som ombesörjt gravsättningen fick anonyma brev med bittra kommentarer om att de genom sitt deltagande i begravningen betjänat en man ”som inte bara var en självmördare utan en massmördare”. Allt detta måste rimligen i hög grad ha påverkat den 13-årige sonen och den blivande partiledaren.

Fadern Harald Hjalmarson var son till kapten Hjalmar Andersson och Hildegard Richnau. Harald Hjalmarson genomgick infanteriets kadettskola 1892 – 1894. Från 1911 var han en av de 36 svenska officerare som tjänstgjorde som befäl i det persiska gendarmeriet, som då byggdes upp med hjälp av utländska experter och officerare. Hjalmarson var först kommendör för ”Grupp Hjalmarson”, men blev snart snart chef för hela gendarmeriet och konstituerades som persisk överste. Redan 1913 befordrades han även till persiskt general. De styrkor som han förde befäl över bestod av ca. 8 900 man och var organiserade i sex regementen. Två av dessa var förlagda till Theran och fyra hade uppdrag att bevaka och skydda karavanvägarna, vilka hotades av rövarband. Trots att han var tjänstledig befordrades Hjalmarson 1913 till major och till överstelöjtnant 1916 i svenska armén. Vid sin hemkomst till Sverige blev han först placerade vid Värmlands regemente, men från 1917 vid Upplands regemente. Året därpå tog han avsked från armén för att kunna tjänstgöra som chef för den svenska brigaden under det finländska frihetskriget (inbördeskriget). Det finns dokument som utvisar att han som chef för brigaden själv med pistol avrättade fyra tillfångatagna, som redan givit sig till fånga. Det sägs att han sköt sig själv med samma pistol som han använt för att avrätta krigsfångar. Innan han tog livet av sig lyckades han färdigställa manus till boken ”Mina krigsminnen från Finland: ur en svensk-frivilligs dagboksanteckningar från fälttåget 1918 (utgavs i två upplagor). Hjalmarsons arkiv (dagböcker och korrespondens) från tjänstgöringen i Persien och kriget i Finland finns deponerade i universitetsbiblioteket i Uppsala och omfattar tre arkivlådor.

Upprättandet av ett gendarmeri i Persien var ett led i att försöka reformera det persiska samhället med hjälp av experter från bland annat Italien, USA och Frankrike. Det främsta målet var att organisera landets ekonomi och reformera polis- och rättsväsendet. Dessutom fanns det ett stort behov av att organisera effektiva militära enheter. Italien förklarade sig villigt att sända officerare för att organisera ett nationellt gendarmeri, men både Storbritannien och Ryssland motsatte sig detta. Men de godtog att Sverige sände officerar och i januari 1911 träffades en överenskommelse mella Sverige och Persien att anlita svenska officerare för att som rådgivare organisare gendarmeriet i landet. Harald Hjalmarsson avreste redan i juni till Theran tillsammans med två andra svenska officerare. Senare samma år avreste yterligare sju svenska officerare till Persien.

I slutet av 1912 fanns 21 svenska officerare i tjänst i Iran. Kostnaderna för uppbyggnaden av gendarmeriet bestreds inledningsvis med krediter från Ryssland och Storbritannien. Harald Hjalmarson planerade för en expansion av antalet gendarmer till ca. 12 000 man och till en kostnad av ca. 3 miljoner toman (iransk valuta fram till 1932), vilket då var halva den iranska statsbudgeten.

Bland de svenska officerare som tjänstgjorde i Persien (totalt ett 60-tal) kan nämnas Carl Petersén (f. 1883), som senare som överstelöjtnant blev chef för den svenska militära underrrättelsetjänsten (C-byrån). Carl Petersén tjänstgjorde i Iran 1911- 1913 samt deltog dessutom i fälttåget i Gallipoli 1915. Tillsammans med Harald Hjalmarson deltog han även i det finländska frihetskriget. Carl Petersén var under beredskapsåren chef för C-byrån inom försvarsstaben. Under frihetskriget ingick han bland den grupp av fyra svenska generalstabschefer som enligt finländsk hemställan förstärkte Mannerheims stab (överbefälhavarens stab). De övriga var kaptenerna Gösta Törngren, Archibald Douglas och Henry Peyron. Douglas var i många år överadjutant hos konungen och var arméchef 1944 – 1948. Han hade under tjänstgöringen i Finland utnämnts till överstelöjtnant i den finländska armén. Dessutom skrev han en bok om Mannerheim.

Efter frihetskrigets slut avtackades brigadens officerare och soldater av Mannerheim i en ceremoni i Helsingfors. Dessa brigadisterna passade därpå tillfället att i huvudstaden festa rejält tillsammans med tyska soldater och finska skyddskårister. Festandet fortsatte sedan i Åbo och det var fester som det talades om i åratal. En fest skulle även ha arrangerats för brigadisterna i Mariehamn, men de hann inte fram på grund av förseningar vilka i hade sin förklaring i det omfattande supandet. När det ca. 500 brigadisterna (de kallades så i pressen) anlände till Stockholm arrangerades stora hyllningar på Stockholms stadion. Biljettpriset till hyllningen var höga, biljetterna kostade 1 – 5 kronor. För att säkerställa antalet deltagare kommenderades 2 500 värnpliktiga till stadion för att hylla de hemvändande brigadisterna. När generalmajoren i finska armén Harald Hjalmarsson skulle rida genom Stockholm var han då lindrigt nykter att han inte av egen kraft kunde ta sig upp i sadeln utan fick hjälpas upp. Men han satt tydligen sedan kvar i sadeln. Under hyllningen på stadion höll Sven Palme tal och uttalade bland annat ”Medborgarhyllningens tacksamma vågor möter er varhelst era blickar går”. Sven Palme blev senare farfar till Olof Palme.

Nu var det dock inte alla som ville hylla brigadisterna. När förbandet marscherade på Valhallavägen ropade någon ”ner med översten!), vilket förmodligen avsåg generalmajoren som var helt koncentrerad på att hålla sig kvar i sadeln. Någon skrek ”mördare” vid Hötorget. I korsningen Birger Jarlsgatan och Smålandsgatan stor journalisten, författaren och vänstersocialisten Ture Nerman och hytte med pekfingret år manskapet i Svenska Brigaden samtidigt som han upprepade gånger skrek ”Fy på er mördare!”. Det resulterade i att han omgående togs in i arresten på Östermalms polisstation.

Trots att en mycket stor medborgarhyllning organiserades ville inte kungahuset deltaga eftersom del hela var politiskt kontroversiellt. Men generalmajoren Harald Hjalmarson fick dock komma på privat audiens hos konungen på slottet. Tanken var först att han då ur konungens hand skulle få ta emot Kommendörstecknat av Svärdsorden. Men socialdemokraternas ledare Hjalmar Branting såg till att något kommendörstecken inte delades ut till Harald Hjalmarson, vilken ju framgångsrikt kämpat mot kommunister och socialister i Finland. Hjalmarson fick bara en audiens med kungen under 10 minuter för att lyssna på berömmande ord. När sedan Harald Hjalmarson återgick till tjänst i armén hamnade han i kylans korridor och måste ha utsatts för en hel del trakasserier i sitt civila liv. Den 16 december 1919 sköt han sig och man måste utgå från att den 13-årige sonen starkt påverkades både av faderns liv som persisk och finländsk general och av självmordet. Det kan ha bidragit till att partiledaren Jarl Hjalmarson var så ivrig med att stärka det svenska försvaret och dessutom ville att vårt land skulle skaffa egna kärnvapen.  

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.