Böcker om Kalla kriget

Under de senaste åren har det kommit ett antal böcker på den svenska marknaden som handlar om ”hur det egentligen var” under kalla kriget. Det har alltid funnits en stor marknad för skildringar av andra världskriget. Berättelser både om vårt land under kriget och själva krigsförloppet. Intresset att läsa om andra världskriget tycks aldrig upphöra. Det senare året har det också kommit några titlar om första världskriget, vilket kan förklaras med att det nu är hundra år sedan kriget fick sitt slut.

Böcker om Sverige under ”kalla kriget” (som jag hellre skulle vilja kalla för ”kalla freden”) är av en ganska speciell karaktär. Det rör sig i flertalet fall om böcker skriva av personer som hade i det närmaste full inblick i militära och polisiära förhållanden under de där åren (1948 – 1991?). Nu har det gått så lång tid att mycket av sekretessen har lyfts bort från dokument och personerna i fråga anser även rent allmänt kunna berätta om sådant som då var hemligt, till och med topphemligt. Personerna i fråga är ju egentligen inte författare eller forskare, men de tar ändå till greppet att fatta pennan och skriva om det som de varit med om. Med viss försiktighet kan man nog notera att det alltid fanns andra personer som har valt att inte skriva något alls och ofta inte heller prata om sådant som en gång i tiden var hemligt. Man kan även anmärka att det inte fungerar så att myndigheter helt plötsligt förklarar att ”allt det där som finns i arkiven om de där förhållandena nu är avhemligade”. Nej, om det alltjämt är hemligt får man bara veta om man begär ut handlingarna. Det som en gång i tiden sades i slutna rum, utan att protokoll eller dagboksansteckningar fördes, kan man egentligen inte veta om det fortfarande är hemligt eller je.

Av flera skäl har jag ett intresse i de böcker som har skrivits. Dels var jag själv involverad som reservofficer i stridsledningstjänst i flygvapnet under många år och dels har jag alltid haft ett intresse för säkerhetspolitik samt även av militärtekniska förhållanden. Jag har därför försökt att få en överblick över i varje fall de senaste årens böcker.

Översten Bo Hugmark, tidigare ÖB Bengt Gustafsson och flera andra officerare gav 2017 ut boken ”Den stora invasionen: Svenskt operativt tänkande under det kalla kriget”. I boken granskas mobiliseringssystemets möjligheter och begränsningar. Författarna framhåller att initiativansvaret till olika operativa förberedelser låg hos cheferna för de sex miloområdena. I boken beskrivs tämligen ingående de operativa förberedelserna och planerna i de mest hotade militärområdena (Över Norrland, Östra området och området Syd). Det finna all anledning att ta fasta på vad författarna skriver om planeringen på 1970- och 1980-talet. Författarna är kunniga, omdömesgilla och självständiga. Jag litar på vad de skriver.

Förre ÖB Bengt Gustafsson gav 2015 ut boken ”Varifrån kom de ubåtar som kränkte svenska vatten?” Den är på 388 sid. och gavs ut på Santerus förlag. Fråga som generalen använde som rubrik för sitt arbete är den fråga som både han och hundratals medarbetare brottades med under många år. Man kan ju tycka att sedan Baltikum blivit fritt och ryska amiraler gått i pension det borde finnas goda möjligheter att få fram den tidigare till synes svårfångade ”sanningen”.

Bengt Gustafsson gör i boken ett nytt försök att pröva frågan helt förutsättningslöst. Han har ägnat ett par år åt att forska kring vad som verkligen skedde. Medveten om att det han skriver skulle kunna uppfattas som en partsinlaga granskar han kritiskt även försvarets egna insatser. Det var de insatser som han själv var ytterst ansvarig för och därför måste den här boken tillmätas särskild betydelse. Hans konklusion är att bevisen för att det förekom många kränkningar av svenska vatten är bärande. Genom att noggrant pröva fakta mot möjliga kränkande stater kommer författaren fram till att de systematiska kränkningarna skedde av ubåtar som från Warszawapakten. Att det finns oklarheter som är obesvarade är något han inte vill förneka. Tvärtom välkomnar han ytterligare forskning krig dessa frågor. Man kan nog sammanfatta Bengt Gustafssons uppfattning som: Vi vet att de var här och allt vi vet talar starkt för att det var ryska ubåtar, men vi vet inte med fullständig säkerhet. 

En fråga som han ställer är om en västtysk ubåt, som eventuellt skuggade en sovjetisk grupp undervattenfarkoster, också råkade bli instängd i Hårsfjärden. Ett eventuellt medvetet utsläpp av en västtysk ubåt – oavsett om det var känt av Olof Palme och senare av försvarsminister Sven Andersson – var i så fall en åtgärd i deras anda. Bengt Gustafsson har kunnat göra citat ur de inblandades dagböcker, eftersom de bildar bakgrunden till en del av vad som sagts i den anglosaxiska världen om eventuell närvaro i svenska vatten och även hemligt samarbete med Sverige.

Ambassadören Mathias Mossberg gav 2016 ut boken ”I mörka vatten: hur svenska folket fördes bakom ljuset i ubåtsfrågan”. Förlaget Karneval. 255 sid. Mossberg var tidigare chef för UD:s analysgrupp, vice president för tankesmedjan East West Institute i New York. Han var dessutom huvudsekreterare i 2001 års ubåtsutredning och 2002 års säkerhetspolitiska utredning. Jag har noga läst boken och även lyssnat till föredrag av Mossberg. Jag tillåter mig att vara tvivlande inför en del av hans slutsatser. Han har nämligen kommit fram till att det måste ha varit frågan om specialförband (ubåtar) från väst som upprepade gånger varit inne i våra vatten samt att dessa operationer var helt okända för NATO-länderna och andra som Sverige hade kontakt med. Att Mossberg gav sin bok den titeln den fick kan möjligen tyda på bristande omdöme. Boken är läsvärd, men läs den med tvivlets lampa tänd i rummet. Läs den gärna både före och efter Gustafssons bok.

Christer Lokind m.fl. har skrivit en bok med titeln ”Svenskt flyg” på Medströms förlag år 2016 (256 sid.). Den handlar mycket om svensk luftförsvarstaktik på 1980-talet och även mycket om det mystiska polska tavelförsäljarna som reste runt i landet och, som det tycktes, besökte flygvapenpiloter och andra nyckelpersoner inom försvaret. Christer Lokind var överstelöjtnant i flygvapnet och hade inblick i FRA:s verksamhet. Han har även skrivit om nedskjutningen av DC3-an och av Catalina-flygplanet.  Händelsen med nedskjutningen av ett amerikanskt signalspaningsplan den 8 april 1950 utanför hamnstaden Liepaja (Lettland) är inte så mycket uppmärksammad i svenska press och litteratur. Ett antal ryska jaktflygplan av typen LA 11 sköt ned det amerikanska planet. Förmodligen flög planet i internationellt luftrum. Hela besättningen på 10 man omkom.

Johan Gribbe gav 2011 ut ”Stril 60: Teknik, vetenskap och svensk säkerhetspolitik under kalla kriget”. Gidlunds förlag. 288 sid.

Något märkligt är att Jan-Olof Grahn, tidigare en av cheferna inom FRA, har författat tre tämligen omfattande böcker om svensk underrättelsetjänst och FRA:s verksamhet. Som alla vet hade och har FRA en central ställning i den svenska underrättelseinhämtningen. Jan-Olof Grahn gav 2016 ut boken ”Om svensk underrättelsetjänst” på Medströms förlag. 330 sid.

År 2017 gav Jan-Olof Grahn även ut en bok med titeln: Om svensk signalspaning: Pionjärera. Även den på Medströms förlag. 264 sid. Boken handlar mest om Sveriges åtkomst av den ryska telegramtrafiken från och till S:t Petersburg under första världskriget. Vårt land hade då en mycket hemlig sambandsofficer placerad i det tyska högkvarteret i Berlin.

I år (2018) har Jan-Olof Grahn kommit med ytterligare en bok med titeln: ”Om svensk signalspaning”. Även den gavs ut på Medströms förlag och omfattar sid. Boken är koncentrerad på alla ansträngningar från svensk sida att knäcka ryska och tyska koder under kriget. Även de allierades krypterade trafik var av intresse för den svenska signalspaningen. Boken berör bara generellt signalspaningen under kalla kriget. Min förmodan är att författaren inte anser sig har rätt och möjlighet att berätta om sina minnen från den tiden.

Bengt Wallerfelt gav 1999 ut boken ”Svensk säkerhetspolitik och krigsplanering 1945 – 1975”. Probus förlag, 214 sid. Författaren behandlar det mesta ut arméperspektiv och han är kritisk mot de svenska mobiliseringssystemet, som skulle klara av att göra krigsförbanden stridsberedda på tre dygn. Det är ju allmänt känt att högsta ledningen hela tiden var orolig för att den politiska ledningen skulle dröja för länge med ett beslut om större mobilisering. Mobilisering (beredskapshöjning) av mindre förband och nyckelförband var politikerna säkert inte ovilliga till, men att ställa hela Sverige på krigsfot skulle nog bli ett svårt beslut att ta.

Även säkerhetstjänsten (SÄPO:s) gamla chefer tycker att det ska ta till pennan och berättra om vad de vet och minns. Bengt Nylander och professor Wilhelm Agrell gav år 2016 ut boken ”Det som inte har berättats i 25 år vid SÄPO:s kontraspionage”. Boken är på 324 sid. Dessutom har den gamle chefen Olof Frånstedt, som under 12 år var chef för de svenska spionjägarna, givit ut ett arbete i två volymer, vilka har fått titlarna: Spionjägarna, del I och del II. Mycket i böckerna handlar om spaningen på flygöversten Stig Wennerström och jakten på token Stig Bergling. Del II av arbetet handlar mest om SÄPO, IB och mordet på Palme. I detta sammanhang kan man ju inte undvika att det var städerskan och hushållerskan Carin Rosén som blev misstänksam och kontaktade SÄPO. För övrigt hade hon svårt att få kontakt med SÄPO eftersom organisationen på den tiden var så hemlig att man inte hade något telefonnummer i telefonkatalogen. Det var  Säpos spaningsledare Bror Lindén och ryssrotelchefen Otto Danielsson som ledde spaningarna på Wennerström år 1963. Carin Rosén fick kodnamnet ”Peace” och blev en så kallad ”agent in place”, som det heter på agentspråk, då hon rapporterade om vad som hände innanför Wennerströms väggar. Wennerström hade förresten fått kodnamnet ”Lisa”, och allt detta framgår av Tore Forsbergs bok ”Spioner och spioner som spionerar på spioner” (Hjalmarsson & Högberg 2002). Även Tore Forsberg var en gång i tiden avdelningschef (byråchef) inom SÄPO.

Även om det inte har med kalla kriget att göra kan det vara av intresse att även notera att intresset för marskalk Mannerheim är stort. Professorn i historia vid Helsingfors universitet, Henrik Meinander har i år (2018) givit ut en bok med titeln: ”Gustaf Mannerheim: aristokrat i vadmal”. 317 sid. på förlaget Lind & Co. Författaren försöker ta ett helhetsgrepp på gestalten och har även en hel del kritiska synpunkter. Som bekant spelade marskalken en betydande roll under frihetskriget och inte endast i de senare krigen.

Dag Sebastian har också i år givit ut sitt arbete med samma titel: ”Gustaf Mannerheim” på Historiska Media. 383 sid.

Till och med gamla Herman Lindqvist har 2017 givit ut en bok om marskalken med titeln: ”Marsken – myten”. Utgiven på Bonniers, 303 sid.

En intressantare bok är O.R. Bäckmans minnen, som givits ut av Juha Bäckman m.fl. under titeln ”Mannerheims adjutant. Berättelse av överste Osvald Rafael Bäckman”. Denne var Mannerheims yngre adjutant åren 1942 – 1946 och sedan den första intendenten för Mannerheim muséet i dennes bostad i Brunnsparken tiden 1951 – 1966. Skriften är på 191 sid. och högst läsvärd.

Teemu Keskisarja gav 2017 ut boken ”Döden vid Raatevägen: Finska vinterkrigets mest mytomspunna slag”. Den är på 319 sid och gavs ut på förlaget Lind & Co.

Miiko Porvali gav 2012 ut boken ”Spionskolan: Finlands hemliga agentverksamhet under andra världskriget”. Det handlar om det förhållandet att Finland under fortsättningskriget tog ut en del ryska krigsfångar, utbildade dessa och sände därefter in dem på sovjetiskt område för att utforska förband och förbindelser. Författaren har även skrivit böckerna ”Bakom röda arméns linjer” (2012), boken ”Bakom fiendens linjer” (2015) samt boken ”Fånge, spion, partisan”. Den senare boken har han skrivit tillsammans med Matti Putkinen.

I bokhandeln finns även William Trotters ”Finska vinterkriget 1939 – 1940”. 349 sid. Det är en översättning från engelskan och den kom ut 2014. Jag har läst den och måste säga att den är inte är värd att lägga ned någon tid på. Författaren förstår inte de militärstrategiska förhållandena och inte heller taktiska frågor. Berättelsen är inte tillräckligt konkret och är tyvärr påverkad av tidningsprosa.

Tidigare (2000) gav advokaten Magnus Ullman ut två böcker med titeln ”Episoder ur Gustaf Mannerheims liv”. Den första delen var en bildkavalkad åren 1867 – 1928 och den andra delen omfattade resten av marskalkens liv. Arbetena är värdefulla främst på grund av det rika bildmaterialet. Ullman har dock skrivit några kapitel om bakgrunden till frihetskriget (inbördeskriget) och även den omskrivna ”Ålandskrisen”. Kortfattat och översiktligt, men samtidigt mycket kunnigt och insiktsfullt. Böckerna är värda att läsas – detta även om det endast är episoder illustrerade med intressanta foton.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.