Tidmätning i antiken

Människan har naturligtvis alltid haft ett visst behov av att mäta eller i varje fall uppskatta tiden. När det gäller tiden på dygnet så har solen alltid varit den naturliga klockan. Solens uppgång och nedgång och solens höjd på himlen har alla kunnat iakttaga. Troligen har de flesta kunnat bestämma tiden på timmen när genom att notera solhöjden. Men vid molnighet, dimma och oväder var det besvärligare.

I det antika Grekland blev det enkla vattenuret vanligt på 500- och 400-talet f. Kr. Men troligen hade vattenuret, som kallades för klepsydra, konstruerats långt tidigare i Egypten. Den äldsta kända beskrivningen av en klepsydra finns i ett grekiskt rättegångsprotokoll där apparaten för tidmätning omtalas som ett hjälpmedel för att åklagare och den åtalade skulle ges lika lång tid för sina slutpläderingar i rättegången. En enkel form av klepsydra var ett större kärl med bräddavlopp. Kärlet tillfördes hela tiden uppifrån så mycket vatten att det rann ut i bräddavloppet. På så sätt hölls vattentrycket i kärlet konstant. I kärlets nedre del fanns en smalt utloppsrör som ledde en mindre stråle vatten till ett mindre graderat kärl. I detta kärl kunde man då med tämligen stor exakthet mäta tiden. Det finns uppgifter om att den enkla formen av klepsydra förbättrades till fullkomlighet av Alexandriaskolans ingenjörer, främst av Ktesibios. Det fanns även en annan form av vattenur som helt enkelt var ett kärl som fylldes med viss mängd vatten som fick rinna ut i ett mindre avtappningsrör. Beroende på hur mycket vatten som fylldes på kunde den tid bestämmas som det tog för att kärlet skulle tappas på allt vatten. Även sådana ur ska ha använts vid rättegångar och uttrycket ”tiden rinner ut” lär komma från antika grekiska texter som handlade om rättegångar. i slutet av den tilldelade tiden blev vattenstrålen svagare och böjde nedåt.

Det uppkom under antiken tankar på att låta en klepsydra utföra någon form av automatisk funktion, det som kommit att kallas för ”automaton”. Det finns uppgifter om Platon (427 – 347 f. Kr) själv konstruerade en sådan automaton. Platon menade att lärjungarna vid Akademien, som Platon grundat år 378 f. Kr., var morgonsömniga och att det var svårt att samla dem på morgonen till dagens filosofiska samtal. Platon lät därför bygga en form av väckarklocka som han placerade i Akademiens olivlund. Det ska ha varit en enkel, men ändå ståtlig klepsydra. Det vanliga graderade kärlet var i stället utformat som en skål och fastsatt med ett gångjärn vid kärlets brädd. I skålen placerades ett antal tunga blykulor. Under natten fylldes kärlet med vatten och när vattennivån nått upp till skålen lyftes den och kulorna rullade ut och ned på en stor koppartallrik. Ljudet från de fallande kulorna var ämnat att väcka de morgontrötta lärjungarna.

Under de följande århundradena konstruerades ett stort antal klepsydror med olika signalanordningar. I en typ av sådana klepsydror användes komprimerad luft för att åstadkomma att ett högt visslande ljud. Det var en sinnrik konstruktion med en vattenbehållare avdelad med en övre och en undre vattenvolym med ett rör mellan dessa. Det fanns även ett grövre högre upp monterat rör. Då vattnet från klepsydran nådde upp till det inre rörets överkant tömdes den övre avdelningen ganska snabbt på vatten. Detta vatten rann ned i den undre avdelningen genom att de de två rören sammantaget fungerade som en sughävert. Luften i den nedre avdelningen komprimerades då och pressades under tryck ut i ett litet rör i den undre avdelningens övre del. Där monterade man efter behag en visselpipa eller en flöjt.

Bortsett från dessa klepsydror, som naturligtvis var fåtaliga och stationära, var det ett stort problem att vakna i tid och väcka de som sov. Under medeltiden förekom det i europeiska städer att vissa personer mot betalning anlitades som ”väckare”, vilka gick runt och bankade på dörrarna för att se till att folk komma upp vid den tid de önskade. Det fanns visserligen inte några tåg med bestämda avgångstider och kyrkklockorna gav inte ifrån sig så kraftigt ljud att stadens invånare väcktes. Men det fanns ändå ett behov av att bli väckt vid en bestämd tid.

Den kände filosofen Kant hade under alla år en betjänt anställd som var beordrad att varje morgon komma in i filosofens sovrum och högt säga ”Es ist seit” (”det är tid”). Betjänten skulle sedan vara kvar i rummet till dess Kan hade stigit upp och klätt på sig. Tydligen var självaste Kant lite orolig för att han skulle somna om. Vem som väckte betjänten är inte känt. Kant arbetade många timmar alla dagar utom söndagar. Då gav han sig ledig några timmar på eftermiddagen för att träffa vänner, dricka tea och ”skvallra”.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.