De polska tavelförsäljarna

I slutet av 1970- och 1980-talet skrevs det mycket i svensk press om det hot som försvarsmakten menade att polska tavelförsäljare utgjorde. Särskilt var det hotet mot flygvapnets piloter och andra anställda i nyckelpositioner i försvarsmakten. Det förekom nämligen att polska studenter reste runt i landet, ofta i grupper om fyra. Det besökte villor och bostäder på landet och försökte sälja billiga tavlor (Hötorgskonst). Försvarsmakten anställda rapporterade att de haft besök av tavelförsäljarna och när dessa blev avvisade gick de inte till grannarna eller något annat hus i området. De åkte helt enkelt direkt iväg från området. Några Viggenpiloter kunde berätta att försäljarna först besökt dem i deras bostad för att därefter omedelbart besöka en annan flygvapenpilot på samma ort. Den slutsats som försvaret drog var att det måste röra sig om en kartläggning av var piloterna bodde. Detta som en förberedelse inför en planering att omedelbart före ett krigsutbrott kunna återkomma och uppsöka piloterna och då döda dessa. Försvaret tog det hela på största allvar och instruerade piloterna att på en given signal inte längre vistas i sina ordinarie bostäder utan att bo någon annanstans. Vid hot kunde det också bli aktuellt att de skulle bo inne på flottiljområdena. Försvarsmakten utfärdade instruktioner och hur detta skulle gå till. Det spelades dessutom in en instruktionsfilm med titeln ”Förebudet”. Den är intressant och finns tillgänglig i dag på Youtube.

Förläggaren Thomas Magnusson har nyligen kommit ut med en bok (”Svenskt flyg under kalla kriget”) som försöker klarlägga hur det egentligen låg till med misstankarna om de polska tavelförsäljarna. Det har nu gått så lång tid att en hel del svenskt material inte längre ligger under sekretess. Thomas Magnusson är rysktalande och har en bakgrund i Försvarsmakten (signalspanare). Han är dessutom son till en överste.

Författaren försöker ge en bakgrund till förekomsten av de polska tavelförsäljarna. Han menar att man måste beakta att Sverige under 1970- och 1980-talen förde en utpräglad pragmatisk utrikespolitik under ledning av Olof Palme. Även om denne inte var utrikesminister var det han som i egenskap av statsminister som praktiken angav inriktningen av landets utrikespolitik. Hans stora intresse var ju utrikespolitiken. Olof Palme var angelägen under den här tiden att upprätthålla goda och förtroliga relationer med både Sovjetunionen och vasallstaterna i Östeuropa. Han gjorde uppmärksammade officiella statsbesök i DDR och Polen. Särskilt tycks relationen ha varit nära med Polens kommunistiske premiärminister Edward Gierek (förste partisekreterare i Polens kommunistiska parti 1970 – 1980. Gierek talade flytande franska, vilket även Palme gjorde. Det underlättade kontakterna mellan de två.

Det var Olof Palme som föreslog att Polen skulle ge utresevisum för polska studenter. Hans syfte var att studenterna skulle ges möjligheter att få kontakt med det svenska samhället för att erhålla förståelse för demokratins arbetsvillkor. Till allmän förvåning tillät Polen verkligen många studenter att resa till Sverige. Men de tilläts inte at resa till Danmark eller Norge, vilka ju var NATO-länder. Men studenterna som reste till Sverige fick inte tillgång till någon västvaluta utan tvingades att på något sätt försöka tjäna in till sitt uppehälle under vistelsen i Sverige. Ganska många blev därför kringresande tavelförsäljare under sin ferievistelse. Förmodligen var det någon driftig student som lärde upp andra studenter hur de skulle kunna tjäna en del samt förmedlade erforderliga kontakter. De uppträdde nämligen hela tiden mycket stereotypt. När de kom till Sverige lyckades de på något märkligt sätt få tillgång till någon gammal svenskskyltad bil, ofta en Volvo. De köpte sina tavlor i en konstbutik vid Odenplan i Stockholm för några hundra kronor per tavla och såldes sedan dessa med en förtjänst av 100 – 200 kr. De reste runt, ofta fyra personer i en bil. Vanligen var det två yngre män och två yngre kvinnor. När tavelförsäljaren var inne hos någon tilltänkt kund satt de övriga polackerna ofta kvar i bilen och väntade. Den som gick in ringde på dörren förklarade genast att han eller hon (det var dock nästan alltid en man) var polsk konststudernade som ville visa upp ett antal tavlor för att på så sätt lära sig förstå vilken konstsmak svenskar i allmänhet har. Säljaren hade ofta med sig 12 tavlor in i huset och han lade ut dem på golvet samt frågade personen vilken tavla han tycke mest om. Det var ofta landskapsmotiv, berg och skogar. Nästan alltid var det en tavla med en båt som motiv. Förmodligen hade försäljarna kommit fram till att vi svenskar hyser en kärlek till båtar och hav. När personen pekat ut en tavla som den bästa sa studenten ofta att han trots allt kunde tänka sig att sälja just den därför att kunden gillade den så mycket. Försäljaren talade hygglig engelska och aldrig svenska. Om kunden sa att han eller hon inte hade plats för någon ytterligare tavla så frågade studenten hur länge en viss tavla på väggen hade hängt där. När kunden sa att den hängt där i minst 20 år, eller något sådant, så gav studenten uttryck för tanken att det var hög tid att byta ut den mot en ny tavla. Om kunden sa att han inte hade kontanter hemma kunde studenten säga att han tog check eller att kunde lämna tavlan för att komma tillbaka dagen efter för att då få betalt. Tavelförsäljarna hade ofta med sig detaljerade kartor över aktuellt område av landet.

Tavelförsäljarna började sin försäljningsverksamhet i storstäderna, men senare försökte de i stället att sälja tavlor på landsbygden. En svensk åklagare stämde några tavelförsäljare för spioneri, men de frikändes. Det har därefter spekulerats i att försvarsmakten medvetet inte överlämnat omhändertagna kartor till polisen. Detta för att man inte ville avslöja att man kände till de markeringar som man funnit på kartorna. Det var nämligen så att tavelförsäljarna ofta gjorde kryptiska markeringar på de kartor som de hade med sig.

Thomas Magnusson har i sitt reseacharbete rest till Polen och fått tillfälle att söka i de polska arkiven, vilka tidigare var hemliga. Under den kommunistiska tiden hade Polen två parallella underrättelseorganisationer och deras arkiv är i stor utsträckning öppna i dag. Enligt Thomas Magnusson finns det inte några som helst bevarade dokument som skulle kunna klargöra att Polen sände studenter till Sverige för att kartlägga var nyckelpersonal inom försvaret bodde. Han har även sökt upp några tavelförsäljare och frågat dessa om de har något att berätta om sina resor i Sverige. Alla han talat med har varit helt frågande inför uppgiften att det bland tavelförsäljarna skulle ha funnits i varje falls en grupp som egentligen hade till arbetsuppgift att kartlägga försvarsanställdas bostäder. Thomas Magnusson har fått titta i de fotoalbum som personerna har som minne från sina ferieresor i Sverige. Det enda de har att berätta är att det tjänande en hel del pengar på tavelförsäljningen och att de sedan växlade svenska kronor till polsk valuta vid hemkomsten. Förutom att de kunde resa runt med bil i Sverige fick de ändå in en del inkomster under studietiden.

Svenska försvarsanställde kunde dock lämna berättelser som var påfallande lika varandra. Inom försvaret blev men snart övertygade om att det var frågan om en noggrann kartläggning av piloternas bostäder. Den pensionerade flygöversten Göran Tode berättade i radio P4 Skaraborg om hur han haft besök från studenter från Warszawa vid flera tillfällen under den tid då han var chef för flygflottiljen i Karlsborg (F6). Förutom besök i sitt hem hade han även ha haft besök av en försäljare i sin sommarstuga. Det tyckte översten var högst märkligt eftersom sommarstugan låg nästan 4 km från närmaste grann och att det knappast fanns några möjligheter att göra affärer där ute i skogen.

I början av 1980-talet gick försvarsmakten ut med stående order om vissa åtgärder för att skydda sig mot den bedömda underrättelseverksamheten riktad mot nyckelpersonal. Den stående ordern (SO) hade karaktären av en handbok. Personalen ålades att rapportera alla besök av polska tavelförsäljare och andra sådana försäljare. De uppmanades att ta bort deklar på sina bilar som utvisade att det tillhörde försvaret. Det var på den tiden vanligt att Viggenpiloterna hade dekaler på sina privata bilar som tydligt visade att de var flygvapenpiloter (”Jag flyger Vigen”). Det gjordes upp planer hur piloterna (och andra) skulle flytta sin vänner och anhöriga i ett ”skymningsläge”.

En ny utgåva av den stående orden gavs ut 1985 och har blivit offentlig bara för något år sedan. När Bengt Gustafsson tillträdde som ÖB 1986 beordrade han en utredning av allt detta med de polska tavelförsäljarna. Det visade sig att de officerare som kunde berätta om besöken hade gjort påfallande få iakttagelser. Ingen hade tagit några fotografier av försäljarna och det var ytterst få som hade antecknat bilnummer och uppgifter om bilarna. Polisen hade inte heller utfört någon spaning av vilka bostäder som studenterna besökte. Bengt Gustafsson kom fram till att det eventuellt kunde röra sig om en maskerad underrättelseinhämtning, men att det inte var frågan om en kartläggning av piloternas bostäder. Det noterades att det inte fanns några misstankar om någon motsvarande kartläggning i de andra nordiska länderna och inte heller i Tyskland. Bengt Gustafssons utredning visade att det inte hade varit några hembesök hos försvarets nyckelpersonal i Stockholmsområdet, men påtagligt många besök hos personal vid de två flygflottiljerna i Västergötland. Däremot hade det inte rapporterats några hembesök alls hos personalen som tjänstjorde vid attackflottiljen i Ronneby.

Thomas Magnusson berättar i sin bok att han under arbetet med boken fört samtal med personer i Polens nuvarande underrättelsetjänst, vilka alla uppger att de inte känner till att det bedrevs någon verksamhet i syfte att kartlägga personal inom svenska försvaret. Det är ytterst intressant att få veta vad som vid den tiden, framför allt under 1980-talet, fanns för information och planer i de polska arkiven. I dag är ju Polen ett NATO-land. Magnusson uppger att det i de polska arkiven finns mycket material om militära anläggningar och annat i södra Danmark och i norra Tyskland. Det var de områden som polska förband, enligt den kända krigsplaneringen, skulle anfalla mot. Då Magnusson frågat om svenska försvaret visat intresse av att få del av den polska information från 1980-talet har han fått svaret att något sådant intresse har inte förekommit.

Som kuriosa berättar Magnusson att polska ferielediga studenter även reste i Sovjetunionen och även där passade på att sälja varor för att få inkomster. Men där sålde studenterna den populära polska damparfymen Walewska, som såldes i blå flaskor med 30 ml parfym. Den parfymen var populär bland ryskor som därför betalade en hel del för parfymflaskorna. Men i Sverige var det tydligen mera lönsamt att sälja tavlor.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.