Silbodalprästen mördade med arsenik

En av 1800-talets mesta omskrivna kriminella var kyrkoherden Anders Lindbäck som 1865 mördade tre egna församlingsbor och förgiftade fyra andra med arsenik i nattvardsvinet. Han blev därmed landets förste seriemördare och man har under alla år försökt förstå hans märkliga dubbelnatur. Författaren Per Olof Ekström från Dalsland har i skönlitterär form beskrivit den tiden och prästens komplicerade personlighet. (Arsenik och nattvardsvin: en roman om Silbodalsprästen Anders Lindbäck, 1971). Även Caroline Eriksson har givit sig på mysteriet i boken ”Inga gudar jämte mig”. Det har i mer än 150 år återkommande skrivits tidningsartiklar som ingående beskrivit det hemska dramat. Det är en vanlig beskrivning att Anders Lindbäck starkt kände för de mycket fattiga och svårt sjuka i sin församling och ville hjälpa dem att avsluta sina liv i förväg.

Prästen var född 1803 i Brålanda i Dalsland och hans familj levde under mycket svåra ekonomiska förhållande. Familjen tvingades flytta från den ena socknen till den andra för att leva på rena allmosor och troligen också tiggeri. Av rättegångsprotokollen från de senare rättegångarna framgår att Anders Lindbäck tvingades vara med om många förnedrande upplevelser under barndomen, men det beskrevs inte i protokollen konkret vad det var frågan om. Redan i de första åren i skolan framkom att pojken hade de som då kallades ”läshuvud” och han omtalades allmänt som ”läsar-Anders”. Hans morbror, kyrkoherde Johan Nordahl i Nössemarks församling år 1820, hjälpte honom senare med medel till studier. Lindbäck läste först i Vänersborg och från 1824 vid Skara läroverk. Han skrev in sig vid Uppsala universitet 1829 och prästvigdes där 1831. Han fick omgående tjänst som sockenadjunkt i Skålleruds församling och samtidigt skolmästare vid järnbrukets egen skola på Upperuds bruk. Där stannade han ända till 1861 då han sökte och fick tjänst som kyrkoherde i Silbodals församling. Under tiden i Skållerud inledde han en hård kamp mot alkoholmissbruket, en kamp som han även fortsatte i Silbodal. 

Silbodals församling i Värmland låg mycket isolerad och befolkningen led svårt att fattigdom och var även ansatt av ren svält. Anders Lindbäck blev mycket uppskattad som församlingens präst och han var en karismatisk präst. Man förstod det som att kyrkoherden hade särskild förståelse för de fattigaste förhållanden därför att han själv kom från de allra fattigaste i samhället. Anders Lindbäck ordnade insamlingar och åkte runt och gav mat och kläder till de fattiga och sjuka. Han såg också till att det fick ved. Själv var har synnerligen givmild och ägnade det mesta av sin tid till att besöka de mest utsatta i församlingen.

Alkoholismen var utbredd och Anders Lindbäck hade som någon form av mål att uppnå en församling fri från den svåraste fattigdomen och präglad av stor gudsfruktan och nykterhet. Han predikade mot all användning av alkohol, vilket ledde till att det uppkom motsättningar med en del ledande personer i församlingen som tjänade på försäljningen av spritdrycker. Kyrkoherden vädjade till församlingen att förhindra all försäljning av alkohol. Församlingen gick dock emot honom, vilket ledde till att han blev alltmer auktoritär. Kyrkoherden upplöste kyrkorådet och sade att han själv ensam skulle bestämma över församlingsborna. Det var vid den tiden som han bestämde sig för att ”hjälpa” några av de fattigaste och mest sjuka att lämna jordelivet tidigare än annars. Alla hans offer var, dock med ett undantag, fattiga och sjuka. Under rättegången hävdade Anders Lindbäck att han givit de svårt sjuka och fattiga nattvarden, med arsenik i vinet, av ren barmhärtighet. Men det har också spekulerats i om det kan ha varit så att han tyckte att de fattiga och sjuka var för många eftersom socknen var skyldig att betala fattigunderstöd till de mest utsatta. Det var en tung börda för en mycket fattig församling i den värmländska skogsbygden.

Hösten och vintern 1864 började kyrkoherden att besöka fattiga och sjuka för att ge dem nattvarden. Det var inte ovanligt att präster gjorde så, men Anders Lindbäck hade blandat arsenik i nattvardsvinet. Två av dem som han besökte, änkan Karin Persdotter och inhysejonet Nils Petterson, avled och ytterligare fyra personer insjuknade med svåra smärtor. Men misstankar med krykoherden uppkom dock först när hans barndomsvän Anders Lysén kom på besök till prästgården och plötsligt dog. Anders Lysén var inte alls fattig och sjuk utan i stället en välbärgad handelsman. Hans anhöriga anade oråd då kyrkoherden såg till att begravningen ordnades under största brådska och det dessutom kom fram till att kyrkoherden själv skänkt det enorma beloppet 10 000 kr till dödsboet. Någon förklaring varifrån pengar kom kunde inte han inte lämna. Handelsmannens bror krävde i början av 1865 att Anders Lyséns grav skulle öppnas för undersökning. Länsmannen medgav gravöppnign och efter kemisk analys framkom det att Anders Lysén dött av arsenikförgiftning. Flera gravar grävdes upp och det befanns att fler hade dött av arsenikförgiftning. Under rättegången erkände Anders Lindbäck att det var han, som kyrkoherde, som mördat några av sina egna församlingsbor samt även barndomsvännen Anders Lysén. Han försvarade sig med att han mördat av barmhärtighet. Anders Lindbäck dömdes förstås till döden, men hans liv slutade med att han den 20 november 1865 hängde sig i sin cell i fängelset i Karlstad. Men under lång tid spreds det lösa rykten om att han inte alls hängt sig utan lyckats fly till Amerika.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.