De långa telegrammen och Sovjet

Sovjets seger i Stalingrad i mitten av januari 1943 anses allmänt var vändpunkten under andra världskriget (WWII). Det var då som de politiska ledarna i alliansen blev övertygade om att Tyskland (och axelmakterna) skulle falla. Det var då som planerna för en allierad invasion i Frankrike gjordes upp. Det var också då som man i väst började fundera på situationen i Europa efter Tysklands fall. Även om västmakterna och Sovjet var allierade under kriget var de ideologiska skillnaderna avgrundsdjupa. Churchill menade visserligen att Roosevelt inte fullt ut förstod faran av att Sovjet skulle komma att stå som segrare i öster Europa. Roosevelt var, som tämligen radikal demokrat, inte någon ”communist eater” (”eater”). Det var däremot Churchill och hans konservativa parti. Churchill var för övrigt betydligt mer insatt i modern historia och europeisk politik än Roosevelt. Det flesta hade uppfattningen att stormaktena skulle kunna leva i en stabil maktbalans utan någon egentlig risk för krig. Atombomberna hade då inte detonerat, men USA hade redan byggt upp en mycket stor militärapparat. USA var helt dominerande i luften och på haven.

I augusti 1945 stod det klart att USA ensamt hade tillgång till kärnvapen. Bedömningen var att det skulle tal minst 8 år innan Sovjet kunde framställa egna kärnvapen.

Under 1945 stod Sovjet som segrare på östfronten med faktisk kontroll över praktiskt taget hela östra Europa (dock ej Jugoslavien och Albanien). Sovjet stod även stark i halva Österrike (som Sovjet lämnade först 1955) och hade till och med ockuperat danska Bornholm (som återlämnades efter ett år). Under hösten 1945 genomförde USA en omfattande demobilisering i Europa. Den amerikanska hemmaopinionen krävde att ”våra amerikanska pojkar måste få komma hem till jul”. USA avvecklade sina förband med anfallsförmåga (crack forces), i första hand pansarförband, pansarvärn, artilleri och flygförband. För ockupationen av Tyskland, som var helt avväpnat behövdes endast vanliga infanteriförband med uppgifter liknande de som militärpoliser brukar ha. Till de västallierades enorma förvåning genomförde inte Sovjet någon motsvarande demobilisering. Det stod kvar i de östra delarna av Tyskland med krigsvana pansarförband och artilleri. Således förband som inte alls behövs för att hålla en stat ockuperad. De västallierade kunde inte tro att Sovjet bibehöll sin anfallsförmåga för att senare använda den för att, fortsatt framstöt mot västra Tyskland och kanske även in i Beneluxländerna och Frankrike. Hade sovjetiska förband gått in i västra Tyskland under någon gång 1946 eller 1947 hade västalliansen inte haft någon som helst chans att försvara sig och den av västmakterna ockuperade delen av Tyskland. Situationen var högst osäker och de västallierade hade inte någon tillförlitlig information om vad som var Stalins kortsiktiga och långsiktiga mål. Underrättelsetjänsterna kunde visserligen räkna antalet stridsvagnar i de sovjetiska förbanden (antalet för stort) och även artilleripjäser, men kunde förstås inte läsa Stalins tankar. Var Stalin ute efter mer än de erövrade områdena i östra Europa och skulle han tillåta fria val i Polen och Tjeckoslovakien? Amerikanska state departement (UD) ställde efter kriget en rad frågor till sin ambassad i Moskva. Där tjänstgjorde den unge och synnerligen begåvade karriärdiplomaten George F. Kennan, vilken senare skulle komma att intaga en mycket central roll i utformningen av den amerikanska utrikespolitiken efter kriget och under den tid som vi numera kallar kalla kriget. En av de många förfrågningarna från state department besvarades den 22 februari 1946 av George G. Kennan. Denne svarade på vissa frågor i ett krypterat telegram på ca. 8000 ord. Senare har telegrammet kommit att omtalas som ”det långa telegrammet”. Det finns uppgifter om att det i själva verket inte var längre än 5 500 ord, vilket även det måste ha varit ett långt telegram. Det anses att de bedömningar som Kennan gjorde i det långa telegrammet kom att bli hela grundvalen för USA:s hållning och strategi mot Sovjet under hela efterkrigstiden (”kalla kriget”) fram till Sovjetunionens upplösning den 31 december 1991.

Kennan slog i telegrammet fast att Moskvas beslut att inte demobilisera inte hade sin förklaring i någon politik eller åtgärder från västmakternas sida utan endast betingades av den kommunistiska regimens helt egna behov av att ha en yttra fienden. Det var inte något som de västallierade kunde påverka inom överskådlig tid. De sovjetiska ledarna var helt enkelt tvungna att förhålla sig till omvärlden som om denna var fientlig mot Sovjet för att på sig kunna upprätthålla diktaturen över den egna befolkningen. Kennan skrev i telegrammet att de kommunistiska ledarna måste behandla omvärlden som fientlig för att detta var det enda sättet för dem, utan denna inställning fanns det inte någon förklaring ”för en diktatur utan vilken de inte klarar att regera, för grymheter som de annars inte skulle våga begå, för offer som de ansåg sig tvungna att utkräva”. Kennan menade att det var helt utsiktslöst att försöka nå kompromisser och att göra eftergifter. Någon ändring i den sovjetiska hållningen skulle det ändå inte bli. Sovjet behövde för sin inrikespolitik en propagandamässigt uppmålad konfrontationspolitik med västmakterna. Sovjet hade då inte militära intressen att slå mot västra Tyskland och övriga Västeuropa. Det var inför den hårt styrda egna befolkningen som Sovjet behövde ett ständigt pågående kallt krig. Sovjet var säkerhetspolitiskt fullt upptaget med att konsolidera sin politiska dominans i östra Europa och på att understödja de kommunistiska partierna i Västeuropa. Stalin själv levde förmodligen i den doktrinära marxistiska uppfattningen att de kapitalistiska staterna skulle komma att bekämpa varandra – i vart fall genom olika former av handelskrig och protektionistiska åtgärder. De kapitalistiska staterna skulle försvagas och ge möjlighet för de kommunistiska partierna att erövra makten även i Västeuropa. Vid den tiden har Pragkuppen (1948) ännu inte ägt rum. I det långa telegrammet framförde Kennan uppfattningen att väst skulle bjuda motstånd, men inte skaffa sig någon kapacitet att anfalla med marktrupper.

Det långa telegrammet var visserligen krypterat och sekretessbelagt, men delgavs många tjänstemän i state department och politiker i kongressen. Det är numera känt att Moskva redan då fått kännedom om innehållet i telegrammet. Kennan publicerade året därpå en bearbetad version av texten (”The Sources of Soviet conduct”, Foreign Affairs, juli 1947). Artikeln publicerades under pseudonymen ”X” i den prestigefyllda tidskriften Foreign Affairs och rönte genast stor uppmärksamhet runt om i världen. I den tryckta texten skrev Kennan att det som behövdes var ”en långsiktig, tålmodig men fast och vaksam uppdämning (”containment”) av ryssarnas expansiva tendenser”. Begreppet containment och containmentpolitik var därmed etablerat. Ordet containment kan översättas med ”uppdämning”, men också som ”inringning” och ”avskärmning”.

Ett halvår efter Kennans långa telegram, vilket tämligen omgående hade blivit känt av den sovjetiska ledarna, beordrade Stalin sin ambassadör i Washington att själv sända ett telegram till Moskva med en analys av den amerikanska utrikespolitiken. Ambassadören Nikolaj Novikov (1903 – 1989) sände den 27 september 1946 även han en långt telegram till Moskva med en utförlig redogörelse för sin bedömning av den framtida amerikanska utrikespolitiken. Ryssarna var helt säkert medvetna om att den amerikanska underrättelsetjänsten skulle komma att läsa telegrammet från den sovjetiske ambassadören. Denne skrev bland annat: ”USA:s utrikespolitik speglar den amerikanska monopolkapitalismens imperialistiska tendenser och präglas av en strävan efter världsherravälde”. Han menade även att USA ökade sina militärutgifter ”kolossalt” genom att upprätta stora militärbaser långt utanför sina egna gränser. USA skulle, enligt den ryske ambassadören, tillsammans med Storbritannien redan ha delat in världen i intressesfärer. Men samarbetet mellan USA och Storbritannien präglades av allvarliga interna motsättningar och de två staternas samarbete kunde inte bli långvarigt. Ambassadören spekulerade även genom att säga att det var fullt möjligt att det skulle uppkomma allvarliga motsättningar mellan de två staterna rörande utvecklingen i Främre Orienten. Men ambassadörens text i hans långa telegram var i själva verket bara ett återgivande av Stalins egen uppfattning i de stora säkerhetspolitiska frågorna. Telegramtexten var i själva verket skriven av utrikesminister Molotov.

Nikolaj Novikov blev inte långvarig på sin post som ambassadör i Washington. Han utnämndes den 10 april 1946 och avgick från posten redan den 24 oktober 1947. Under glasnost 1990, åter efter Novikovs död, blev den del av hans efterlämnade privata handlingar kända. Väst fick ytterligare inblick i bakgrunden till ryssarnas långa telegram. Ambassadören berättade nämligen i sina privata handlingar att han mot sin vilja hade tvingats skriva i rapporten att den var hans bedömning att det var klart att det var den amerikanska politiska ”eliten” som orkestrerade hela den massiva kritiken i amerikansk press av den sovjetiska utrikespolitiken efter maj 1945. Det råder inte någon tvekan om att Stalin personligen aldrig någonsin trodde på att tidningspressen och radiostationerna i västvärlden var fria från sina regeringar. I hans värld kunde han inte ens tänka sig att staten inte kontrollerade pressen i det egna landet.

Kennans ”långa telegram” kan sägas vara utgångspunkten för hela den amerikanska containmentpolitiken, Trumandoktrinen och även Marshallhjälpen.

George F. Kennan (1904 – 2005) var historiker och akademiker som i sin diplomatiska karriär tjänstgjort i Moskva under 1930-talet. Han var mycket välutbildad och språkkunnig. Bland annat talade han tyska och ryska. Från 1947 var han chef för state departments Policy Planning Staff. 1950 lämnade han den befattningen i state department, men var senare under kortare perioder ambassadör i Moskva (endast under 4 månader) och i Jugoslavien (drygt tre år). Från 1956 var han mycket inflytelserik fakultetsmedlem i Institute för Advanced Study i Washington. Med sin särskilda ställning i Washington hade han ett mycket stort inflytande över amerikansk utrikespolitik visavi den kommunistiska världen under hela efterkrigstiden (kalla kriget).

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.