Svenska kryptobedrifter

Sverige var folkrättsligt neutralt även under första världskriget. Men efteråt har neutralitetspolitiken ansetts ha varit neutral, men välvillig mot Tyskland. Mot England vad den däremot strikt neutral. Omedelbart före krigsutbrottet 1914 meddelade tyskarna att deras chifferbyrå hade tillgång till den ryska ”huvudkoden”. Tyskarna ville etablera ett hemligt samarbete med Sverige när det gällde dechiffrering av de ryska meddelandena. Problemet för tyskarna, som hade tillgång till den ryska koden, var att de inte hade tillgång till så mycket av den ryska telegramtrafiken. På den tiden gick den största delen av de diplomatiska och militära meddelandena som krypterade telegram. Sverige hade däremot god tillgång till den ryska telegramtrafiken. Både trafiken från och till huvudstaden S:t Petersburg. Telegrammen sändes rutinmässigt från Ryssland via Helsingfors till Stockholm. Meddelandena togs emot av telegrafverket på Skeppsbron 3 i Stockholm och sändes vidare ut i världen. Telegramtrafiken till S:t Petersburg gick också över Skeppsbron 3. Tyskarna föreslog svenskarna att de skulle få meddelandena från Stockholm mot det att Sverige omedelbart skulle få tillbaka meddelandena översatta till klartext. Tyskarna hade ju tillgång den ryska koden, vilket svenskarna inte hade.

Sverige var dock neutralt och det var mycket känsligt att inleda ett hemligt militärt samarbete med en krigförande nation om utbyte av underrättelser. Sverige gick dock med på det föreslagna samarbetet, men endast under förutsättning att det hela hölls strikt hemligt och att Sverige fick placera en svensk förbindelseofficer vid den tyska generalstabens chifferbyrå i Berlin. Sverige vill säkerställa att man fick tillbaka alla meddelanden i klartext samt att ”översättningarna” från krypterad text till klartext var korrekt och fullständigt redovisat. De två länderna ingick en överenskommelse på i huvudsak dessa villkor.

Sverige sände löjtnanten Gösta Frisell till Berlin för att tjänstgöra som förbindelseofficer vid generalstaben. Gösta Frisell hade gått ut som kursetta på Karlberg och hade högsta betyg i tyska språket. Dessutom hade han i tre omgångar vistats i Ryssland för att studera ryska språket. Hans far var överstelöjtnant vid Dalaregementet.

Samarbetet skulle hållas strikt hemligt. Den enda inom Gösta Frisells familj som fick veta att han kommenderats till tjänstgöring i Berlin var hans egen far, överstelöjtnanten. I februari 1915 reste Gösta Frisell med hustru och en 18 månader gammal son till Berlin. Den lilla familjen bodde på ett pensionat i utkanten av Berlin. Gösta Frisell hade sin dagliga tjänst inne i den tyska generalstaben, men hade även kontakter på utrikesdepartementet som han underhöll. Han bar förstås aldrig svensk uniform och man vet inte om han gick civilklädd eller om han bar tysk uniform. Det hela gick till så att den svenska regeringen beordrade telegrambyrån i Stockholm att lämna över alla krypterade telegram från Ryssland till generalstaben. Därifrån sändes de omedelbart med kurirpost till Berlin. Några dagar senare, högst en vecka, återkom meddelandena, med kurirpost från Berlin till Stockholm, i klartext på tyska (tyska språket var det första främmande språket i Sverige på den tiden).

Den ryska koden var femställig och det var tydligt att ryssarna inte ens misstänkte att tyskarna kunde ha forcerat deras krypto. För familjen Forsell medförde vistelsen i Berlin en del problem. Det var svårt att för släktingar och bekanta i Sverige att inte bara mannen var på ”borta” utan även hustrun och den lille sonen. Att en ung officer kunde vara bortkommenderad när krig pågick i omvärlden kunder omgivningen möjligen förstå, men inte att hustrun och sonen var ”borta”. Dessutom var så att familjen hade en tysk barnflicka och familjen förstod att pojken ganska snart skulle börja prata lite tyska. Om släktingar och andra fick vetskap om detta skulle det bli känt att familjen vistats i Berlin under lång tid, dessutom under pågående krig. Även med hänsyn till Gösta Frisells utbildning i ryska språket fanns det risk att några lade ihop det enda med det andra. Det var på grund av dessa förhållanden som hans unga hustru reste hem till Stockholm med sonen redan i juli 1915. Hennes hemresa visade sig ha stor betydelse för svenska försvarsmakten.

Bara några dagar efter hustruns hemkomst till Stockholm visade det sig att generalstaben helt plötsligt själv kunde läsa de ryska telegrammen i klartext. I själva verket var det så att personalen på generalstaben kunde läsa de ryska telegrammen redan några timmar efter att Gösta Frisells hustru med tåg hade återkommit till Stockholm. Långt senare kom det fram att hon i sin korsett hade haft några insydda långa pappersremsor med information om hur den ryska koden var uppbyggd. Remsorna klistrades upp på pappersunderlag och på så sätt fick även Sverige tillgång till den värdefulla nyckeln till den ryska koden. Sverige hade därmed förmåga att ”egendechiffrera” den ryska telegramtrafiken. Det visade sig att den ryska koden var mycket säregen, men kunde lösas med den information som fanns i det begränsade material, som senare på generalstaben kallades för ”korsettboken”. Kryptonyckeln hade ju transporterats i fru Frisells korsett från Berlin till Stockholm.

Varken generalstaben eller Gösta Frisell avslöjade någonsin att Sverige hade fått tag i den ryska kryptonyckeln. Verksamheten med att sända de ryska telegrammen till Berlin fortsatte ända fram till någon gång på hösten 1917, då verksamheten upphörde i samband med den ryska revolutionen. Först då reste Gösta Frisell hem till Sverige . Inom hans familj kallades dessa år under första världskriget för det ”tysta åren”. Först efter femtio år, som gammal man, samlade han sina barn och barnbarn omkring sig och berättade för dem om vad föräldrarna hade haft för sig under krigsåren i Berlin. Hans hustru berättade aldrig något om vad hon hade gjort. Samarbetet under kriget avslutades till synes i god anda mellan de två länderna. Visst samarbete ska även efter kriget ha förekommit mellan de två länderna.

Under mellankrigstiden kom generalstaben på att man skulle behöva rekrytera skarpa hjärnor som dechiffrör (forchörer) till svenska försvaret. Det var försvarsmakten som hitta på att några av dagstidningarna skulle ha tävlingar för läsarna att knäcka olika påhittade krypton. Det blev vanligt med sådana tävlingar i söndagsbilagorna. Några av de som vann tävlingarna bjöds in till frivilliga ”helgkurser” i kryptoforcering. Det var försvaret som höll i dessa kurser och bland deltagarna återfanns även en del kvinnor. Några av deltagarna i den frivilliga hobbyverksamheten på helgerna blev senare krigsplacerade som dechiffrörer. I övrigt tog man in värnpliktiga telegrafister för utbildning till dechiffrörer. Det var dessa grupper som utgjorde den enhet inom generalstaben som senare skulle bli embryot till FRA. Det som det svenska försvaret på den tiden ansåg vara det viktigaste att kunna forcera var den sovjetiska Östersjöflottans signaltrafik.

Den säkerhetspolitiska situationen i Skandinavien ändrades totalt den 9 april 1940 när Tyskland anföll och ockuperade Danmark och Norge. Kort efter invasionen gjorde den tyska legationen i Stockholm en framställan till den svenska regeringen. Tyskarna vill få regeringens medgivande till att även i fortsättningen få utnyttja den svenska telegrafkabeln (”västkustkabeln”) för trafik mellan Oslo och Berlin. Norge hade sedan tidigare ett avtal med Sverige om att få nyttja västkustkabeln för sin utlandstrafik. Avtalet gav Norge rätt att på viss villkor använda sig av kabeln längs den svenska västkusten. Framställan från den tyska legationen innebar att regeringen ställdes inför att till synes svårt avgörande. Frågan gick till chefen för försvarsstaben som i sin tur inhämtade synpunkter från kommendörkapten Anderberg, vilken var ansvarig för frågor om signalavlyssning. Hans svar, troligen muntlig avgivet, har blivit klassiskt. Han svarade: ”Protestera bara uti helvete, men tacka Gud för möjligheten”. Svenska regeringen gav även tyskarna rätt att använda sig av västkustkabeln under hela kriget. Snabbt såg man till att telegrafverket kopplade upp en avlyssningslinje från västkustbanan till Stockholm. Lokaler hyrdes snabbt på Karlaplan 4 i Stockholm. Lokalerna låg i ett rivningshus på den tomt där privatteatern Maxim nu ligger. Snabbt rekryterade man personal. Fjärrskriftskrivare satte upp och den svenska personalen kunde nu i klartext på tyska läsa all diplomatisk och militär teleprintertrafiken mellan Berlin och Oslo. Men ganska snart kunde man dock i Stockholm läsa att Berlin meddelade Oslo att man där skulle göra sig beredd att ta emot en ”geheimschrieber”, vilket var en avancerad krypteringsmaskin. Så snart maskinen hade kommit till Oslo började all trafik att sändas på krypto och den information som automatiskt skrevs på fjärrskrivarna på Karlaplan 4 i Stockholm var därmed fullständigt obegriplig. Tyskarna använde sig av ett mycket avancerat maskinkrypto. Den tyska krypteringsmaskinen var framtagen i slutet av 1930-talet av Siemens och hade beteckningen Siemens & Halske T52. Den var stor och vägde över 100 kg. Maskinen var toppmodern och var en s.k. on-line-maskin. Det innebar att när någon skrev ett meddelande sändes detta genast iväg som en krypterad elektrisk signal till motsvarande mottagande maskin, vilken automatiskt skrev ut texten i klartext. Kryptot ansågs vara mycket starkt och därmed svårt att forcera.

Arne Beurling var matematiker vid Uppsala Universitet och i maj 1940 gjorde han frivillig tjänst på generalstaben. Redan tidigare hade han anlitats av försvaret för arbeten som forschör. Under några veckor i maj 1940 satt Arne Beurling med endast papper och penna i sitt försök att knäcka den svåra tyska koden. Redan efter två veckor kunde han rapportera till generalstaben att han löst kryptot. Redan då uppgick den tyska trafiken i västkustkabeln till några hundra meddelanden per dygn. Men för att dechiffrera alla dessa meddelanden för hand, på det sätt som Arne Beurling hade lyckats med, skulle ha krävt hundratals eller ännu fler personer för detta omfattande arbete.

Arne Beurling kände inte till den tyska maskinkonstruktionen, vilken blev känd först efter kriget. Men han kunde tack vare sina gedigna matematiska kunskaper ändå räkna ut hur den tyska maskinen matematiskt fungerade. Detta var ett viktigt steg som gick längre än att endast lösa de enskilda krypterade meddelandena. Utifrån Arne Beurlings uträkningar tillverkade L M Ericsson en avancerad dechiffreringsmaskin. Den fick beteckningen ”FRA T52 app”. Den tillverkades i 50 exemplar och användes under hela kriget för att dekryptera den tyska telegramtrafiken med Norge. Det var hundratusentals tyska meddelanden som kunde läsas i klartext på Karlaplan 3. I dag finns meddelandena bevarade på Krigsarkivet i Stockholm. Det är ca. 300 000 meddelanden som upptar ca. 70 hyllmeter i arkivet.

Något som hjälpte Beurling att knäcka de tyska koderna var att de tyska krypto-operatörerna ibland sände flera meddelanden utan att ändra inställningarna, vilket var emot reglerna. Detta medförde att man fick ett större underlag för att kunna göra de statistiska beräkningarna av kodningen. Beurling avslöjade aldrig hur han gått tillväga för att lyckas knäcka koden, vilket ökat mystiken kring honom och hans bedrifter.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att dekrypteringen av den tyska telegramtrafiken innebar att vårt land erhöll mycket viktig information under de farliga åren. Sverige fick strategisk förvarning, omfattande militär information, insyn i den diplomatiska trafiken, kännedom om de tyska förhandlingsdirektiven och positioner i förhandlingar samt även kunskap om tysk agentverksamhet både i Norge och Sverige. Man kan tveklöst konstatera att Arne Beurling gjorde en enormt viktig insats för Sverige under kriget. Han var professor i matematik i Uppsala 1937 – 1954, gästprofessor vid Harvard 1948 – 1949 samt professor vid Institute for Advanced Study vid Princeton University från år 1954. Där fick han överta Albert Einsteins tjänsterum. Arne Beurling avled i Princeton 1986.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.