Kungen tog av sig hatten för indianen

Man kan fortfarande då och då läsa om olympiaden i Stockholm 1912. Den kallas ju ofta för ”solskensolympiaden” därför att det var solsken varje dag under olympiaden. Den var dessutom mycket välorganiserad och svenskarna vann påfallande många medaljer. Allt var fantastiskt med olympiaden helt enkelt.

Den främste bland idrottsmännen var indianen Jim Thorpe som vann flera guldmedaljer under olympiaden. Han var en märklig naturbegåvning av ett högst ovanligt slag. Det var han som överlägset vann både femkampen och tiokampen. Mellan de olika tävlingsmomenten satt han ofta på gräsmattan med en brokig filt över axlarna, med korslagda ben och armar. Det tycktes som om han satt där och samlade psykisk energi. Åskådarna i Stockholm fick för sig att så där måste en indian se ut när han sitter framför sin wigwam och samlar krafter.

Det märkliga var att Jim Thorpe egentligen inte alls var någon idrottsman. Några månader tidigare hade han inte ens deltagit i någon friidrottstävling. Jim Thorpe bodde i ett indianreservat i Oklahoma och arbetade som vaktmästare på en idrottsplats i staden Carlisle. Där hade man en dag haft tävlingar i bland annat höjdhopp. Tävlingen var avslutad och ribban låg kvar på den högsta höjden som någon lyckats klara i tävlingen. Den låg på 1,75. Jim Thorpe, som hade tjänstgjort som vaktmästare under dagen, var iförd kavajkostym. Han frågade tävlingsledaren om han fick försöka hoppa över ribban. Tävlingsledaren medgav detta och log samtidigt glatt inför vaktmästaren tilltag. Thorpe tog ansats och i den mest primitiva hoppstilen man ens kunde tänka sig hoppade han över ribban. Dessutom med rejält mycket luft emellan. Tävlingsledaren insåg genast att det här fanns en naturbegåvning av högst ovanligt slag. Thorpe gavs möjligheter att börja träna friidrott, men han var samtidigt inte så entusiastisk över det. Men det visade sig genast att han klarade det mesta. Han tog en diskus i handen och svängde runt, som han såg att andra diskuskastare gjorde. I första kastet kom han över 40 meter. När han löpte den korta häcken sprang han genast under 16 sekunder. Efter detta blev han uttagen till det amerikanska olympiska laget och sattes på en lyxkryssare till Stockholm.

Sedan de olympiska spelen börjat visade det sig att Thorpe inte bara vann både femkampen och tiokampen. Han till och med helt utklassade alla andra tävlande. I tiokampen slog han det svenska rekordet i två grenar och uppnådde i sju grenar bättre resultat än det svenska årsbästa. Det var helt osannolikt vilka resultat han kunde uppnå. Man ska då veta att han, som var indian, aldrig hade hållit i ett spjut förrän dagen för uttagningstävlingarna hemma i USA. Ändå hade han blivit nummer tre i tiokampens spjutkastning. På den korta häcken uppnådde han 15,6 sekunder och i höjdhopp 1,87. Både resultat som var bättre än det då gällande svenska rekordet. Hans slog världsrekord i tiokamp med 8 412 poäng, vilket var 700 poäng bättre än tvåan. Det svensken Hugo Wieslander som blev två. Världsrekordet i tiokamp stod sig i 15 år innan det överträffades med liten marginal av finländaren Yrjölä. Thorpe var den störste idrottsmannen under olympiaden. Han framstod som större än Hannes Kolehmainen som under tävlingarna för första gången visade upp hur crawl skulle gå till.

Tiokampen avslutades förstås med prisutdelning av konungen. Där stod Gustav V klädd i redingot, randiga byxor och cylinderhatt på ett podium med blomsterutsmyckning och gröna buskar. Allt var mycket högtidligt och alla insåg att Thorpe var en av alla tiders största idrottsman. När han gick fram till kungen tog denne av sig sin cylinderhatt med en sirlig sväng med armen och en djup bock mot den store idrottsmannen. Samtidigt sa kungen ”Ni, Mr. Torpe, är världens bäste idrottsman”. Kungen tog inte av sig hatten för någon annan idrottsman under hela olympiaden och några bockninger eller bugningar hade han inte heller gjort.

Thorpe återvände till USA och där spelade han sedan i ett baseballag. På den tiden gällde mycket strikta amatörregler. Någon i USA upptäckte att Thorpe hade fått några dollar i reseersättning för deltagande i baseballmatcher, vilket stred mot amatörreglerna. Följden blev att han togs ifrån sina guldmedaljer från Olympiaden. Medaljerna sändes till Stockholm och överlämnades i stället till svensken Wieslander i tiokamp och norrmannen Bie i femkamp. Både tyckte att det hela var pinsamt eftersom de själva ju visste vilken överlägsen idrottsman som Thorpe var.

Thorpe fortsatte som professionell baseballspelare, som en av de främsta i New York Giants. Dessutom var han framgångsrik i amerikansk fotboll. Under lång tid ansågs var landets bästa spelare. Långt upp i åren behöll han spänsten och gjorde vid 50 års ålder en uppvisning genom att hoppa längdhopp. Iförd indianhövdingens hela fjäderskrud hoppade han över 7 meter i längdhopp. Som jämförelse kan nämnas att Jesse Owens hoppade 8,13 år 1935.

Solskensolympiaden brukar omtalas när det berättas om den japanske maratonlöparen som blev bjuden på saft av den familj utefter banan genom villabebyggelsen. Han tyckte det var så trevligt så han avbröt loppet och glömde sedan att anmäla till tävlingsledningen att han avbrutit. Han blev därefter eftersökt, men inte kunde inte återfinnas. Många år senare besökte han Stockholm och kunde då åter passa på att besöka den svenska familjen.

Bland berättelsen om 1912 års olympiad finns även berättelsen som George S. Patton (senare general Patton) som inte vann femkampen utan ”bara” blev femma. Detta därför att tävlingsdomaren inte godkände att han med revolver skulle ha skjutit i samma hål i tavlan. Det var Pattons uppfattning och han var hela livet av uppfattningen att han skulle ha fått guld i femkamp. Efter kriget (1945) besökte han Stockholm och fick då träffa några av de tävlande från 1912.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.