Dostojevskijs tungsinne

Den som läser Dostojevskij kan få uppfattningen att författaren själv måste ha varit en synnerligen tungsint person, en person som alltid var dyster. Nu ska man nog inte försöka sig alltför mycket på att dra slutsatser om författaren utifrån romanfigurer och skildringar i hans eller hennes böcker. Tänk bara på Shakespears brokiga draman med skurkar och hjältar, deprimerade självmördare och riktigt uppsluppna pajaser. Där finns även principfasta och stränga idealister och riktigt frodiga livsnjutare. Skulle alla dessa drag vara ett direkt utflöde av författarens personlighet så måste man ju komma fram till att författaren måste ha haft en synnerligen sammansatt personlighet. Nej, en författaren har ju frihet att skapa de romangestalter han vill utan att med någon form av nödvändighet tilldela dem någon av sina egna karaktärsegenskaper. Så var det säkert även med Dostojevskij, men det förhållandet att hans romaner genomgående är mycket dystra har ändå gjort att många utgått från att Dostojevskij bar på i varje fall en del av dysterheten. Den social verklighet som skildras i hans böcker rör ju ofta straffångar, prostituerade och många som är förtryckta, utsugna och förnedrade. Det är inte bara läsare som blir modfälld utan även författaren kan antagas haft insikter i allt detta mörka. Det är närmast förbjudet att tala om nationalkaraktärer, vilket var tillåtet för 150 år sedan. I dag är det inte någon som dristar sig till att säga att de slaviska folken bär på en tungsinthet och mörk lidelse, endast högst tillfälligt avbrutet av uppflammande munterhet. Men samtidigt är det förmodligen många som håller med om att de slaviska folken under historisk tid har lidit och plågats mer än folken i Centraleuropa och Västeuropa.

De sociala miljöer som skildras i Dostojevskij böcker har skildrats av andra ryska författare, men då med helt andra och ljusare färger. Det är ändå samma verklighet som har funnits där tillgänglig som bakgrund och innehåll i många litterära skildringar. Jag kan inte undvika att göra jämförelser med innehållet i Ivan Turgenjevs arbeten. Några punkter i Dostojevskij liv kan kanske ändå ge en relief till hans sätt att skildra den sociala verkligheten. Hans far mördades brutalt av uppretade bönder och själv dömdes han i unga år till döden för ett politiskt brott, men benådades för att sändas till Sibirien. Där satt han på straffarbete under många år. Hans hustru bedrog honom under hela äktenskapet. Dostojevskijs ekonomi var katastrofal och förvärrades genom vansinnigt och högt roulettespelande. Direkt efter att han avtjänat strafftiden i Sibirien drabbades han av epilepsin kunde få flera anfall i månaden och de våldsamma muskelkramperna gjorde honom till ett fysiskt vrak under flera dagar. Anfallen medförde även, vilket var ännu värre, svår ångest som satt i länge. Men författarens personlighet präglades dock inte helt av dessa svåra livsomständigheter. Baronen Wrangel hade lärt känna Dostojevskij under strafftiden i Sibirien och han har kunnat berätta: ”Jag minns ännu en eftermiddag då han var mitt uppe i arbetet med ”Lilla Onkels dröm”. Han humör var alldeles oemotståndligt, han slog till skallande skratt, sjöng operaparior, berättade för mig om Lilla Onkels upplevelser och skojade med min tjänare Adam som bar in maten”.

Dostojevskijs dotter har lämnat levnadsteckningar av sin far och i dessa kan man läsa hur hon kommer ihåg honom. Hon berättade att fadern brukade gnola och sjunga vid morgontoaletten, roade sin lilla dotter med improviserade danser i salonger. Som värd för vänner och andra gäster var han ”mycket älskvärd, upptog samtalsämnen som kunde intressera gästerna, skrattade och skämtade”. Dottern berättade även att han roade sig med att ställa till med oskyldiga aprilskämt för familjen. Dostojevskij var inte bara en mörk dyster person, men hans hårda personliga öde måste ändå har färgat av sig i hans arbeten. Dessutom levde han ju under en mörk tid i en mörk värld.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.