Vissa ord gör ont i öronen


Jag får ofta ont i öronen. I båda öronen. I mina språköron. Senaste åren har jag fått kraftig smärta varje gång som någon säger ”vart” när personen menar ”var”. Om någon säger ”vart ligger mina handskar” så skär det liksom i öronen på mig. Ibland känns det nästan som om jag skulle till och få en sådan där sur uppstötning, men så långt går det inte. Om nu ordet ”vart” blir synonymt med ”var”, vart hamnar vi då språkligt sett? Ordet ”varit” betyder ju att något eller någon tidigare var någonstans, men inte längre är det. Jag har varit i Örebro skulle alltså inte kunna uttryckas på nysvenska. För ordet ”vartit” finns väl ännu inte? Nej, säg ifrån om någon ens yttrar det lilla ordet vart utan att det är en riktning som avses.

Skillnaden mellan ”nästan” och ”knappt” tycks inte längre existera. Man kan läsa ekonomijournalister som skriver att Ericssons vinst är ”knappt 12 miljarder”, vilket i mina öron låter som om det stora bolaget misslyckats rejält och att i varje fall den verkställande direktören borde få sparken. Det borde ha stått ”knappt” i stället. För de flesta har ordet ”knappt” innebörden ”inte ens” medan ”nästan” mer betyder ungefär ”nära nog rekordartat”.

En gång såg jag i en tidning följande mening. ”Han blev drunkningsdödens nästa offer”. Det var för mig obegripligt hur någon som gått ut journalisthögskolan kunnat få ihop en sådan mening. Inte ens en vakten sommarvikarie borde hemfalla åt något sådant. Eftersom den drunknade personen redan var död (innebörden av drunknad) så kan han inte samtidigt bli nästa offer för drunkningsdöden. Dessutom hör ordet ”blev” inte hemma tillsammans med ”nästa”. Någon skulle kanske kunna säga att den drunknade personen med rätta kunde sägas var ”nästa offer” om man ser till den framväxande statistiken. Då menade skribenten att det inte var det senaste offret utan ett offer till som läggs till statistiken. Offret skulle då ha varit ”nästa offer”, omedelbart efter det tidigare senast kända offret. Min gissning är att en erfaren korrekturläsare hade tagit fram rödpennan och gjort några av de intressanta införingstecknen som alla tror att de kan, men få kan.

”Han är längre än mig”. Det har jag hört i så många år att det bara blir som små krusningar på trumhinnan. Jag har givit upp. Lyfter lite på ena ögats ögonbryn, men säger inte något. Det heter ju ”Han är längre än jag”. Men hur ska vi klara av att rädda ordet ”vart”? Det är ju redan illa skadeskjutet av talspråkets uttal av ordet ”varit”. Man kan ju höra ”Det hade vart kul att träffa honom” i stället för ”varit kul att”. Det lilla ordet vart är illa ute. Dels är det för många inte längre en angivelse av riktning och dels har det fått ersätta ordet ”varit”. Det kan till och med få ersätta ”blev”. Va säger ni om de, vart de rätt?

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.