Mannen med ”järnmasken”

Hösten 1698 inträffade någon märkligt i Paris. Fästningen Bastiljen var då ett fängelse och den hösten tillträde en ny chef för fästningen. Han hade tidigare varit chef för fästningen Pinorolo i norra Italien. Det var en provins som då tillhörde Frankrike. Från Pinorolo medförde den nye chefen en gammal fånge och den vakthavande löjtnanten på Bastiljen antecknade redan då att fången alltid var maskerad. Dessutom var det så märkligt att fången fick bo för sig själv och han åt alltid sina måltider tillsammans med självaste befästningschefen. I fem år levde han på det sättet i Bastiljen. Han dog 1703 efter en kortare tids sjukdom. När han begravdes angavs hans namn som Marchioly, men ingen i Paris visste vem han var.

Vakterna i Bastiljen spekulerade naturligtvis i vem den mystiske fången kunde vara. Men de lyckades aldrig få se honom utan mask. Så småningom växte det till och med fram en hel litteratur kring mannen, som då omtalades som ”mannen med järnmasken”. Voltaire omtalade honom på det sättet i en bok som gavs ut 1751. Men i själva verket var det inte en ansiktsmask av järn utan en mask av svart sammetstyg. Voltaire påstod att fången var av mycket hög börd och att han var med stor säkerhet var oäkta son till drottning Ann och kardinal Mazarin. Om det var så skulle han vara halvbror till den franske kungen Ludvig XIV. Under tiden för franska revolutionen gavs kardinal Richelieus memoarer ut. I den påstår författaren att den mystiske fången var äkta son till Ludvig XIII och drottning Anna. Han skulle till och med vara tvillingbror till kung Ludvig XIV och kungen skulle alltså ha spärrat in sin egen bror för att förebygga risken för tronstrider. Richelieus berättelse blev allmänt spridd och många trodde på den. Den blev ännu mer spridd genom Alexandre Dumas roman med titeln ”Vicomte de Bragelone” (1848).

Det förekom även en hel del andra spekulationen om vem denna ädling med ansiktsmasken kunde vara. Det fanns en man som hette Funck-Brentano som ägnade sig åt noggrann efterforskning av vem fången kunde vara. Han kom fram till att fången hette Antonio Ercole Mattiolo, född 1640 i Bologna, juris doktor, professor och även statssekreterare i Mantua. Härskare var då Karl IV. Under 1670-talet förekom diplomatiska kontakter mellan Ludvig XIV och hertigen av Mantua. Dessa kontakter handlade bland annat om att Mantua under vissa villkor skulle lämna ifrån sig staden Casole till Frankrike. Det var intressant för landet för fransmännen hade redan staden Pinerolo och kontrollerade man de två städerna så hade man även kontroll över den s.k. härvägen in i Norditalien. Under dessa förhandlingar förrådde Mattiolo förhandlingsbuden till Italien, Österrike och Spanien. Den franske kungen bestämde då att Mattiolo skulle straffas. Våren 1679 greps han och satt sedan fånge i fästningen Pinerolo. Kungen passade samtidigt på att lägligt sprida ut ett rykte om att Mattiolo omkommit i en olyckshändelse. År 1694 fördes fången över till fästningen Sainte-Marguerite och då vet man att han ständigt bar sin omtalade ansiktsmask. Förklaringen till masken var dels att fången inte skulle kunna identifieras, men också att han skulle få röra sig tämligen fritt och även besöka mässan i kyrkan. Först 1698 kom han till Bastiljen och då hade han redan suttit fängslad i 19 år. Den totala fängelsetiden blev 24 år. I dödsboken antecknades att den döde var Marchioly, vilket man tror endast var en okunnig felstavning av hans namn. Allt det här blev utrett genom den bok som Funck-Brentano gav ut. Den fick i den svenska översättning från 1900 titeln ”Bastiljen i sägnen och verkligheten”.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.