Axel Munthe och San Michele

Man måste nog vara lite fascinerad av den där Axel Munthe. Ja, han som skrev boken om San Michele och sedan donerade hela anläggningen, sitt livsverk, till svenska staten. Visst har jag läst boken, men måste tillstå att jag inte fängslades av den. Tydligen har många andra gjort det under årens lopp eftersom boken har tryckts i ständigt nya upplagor. Ursprungligen skrevs den på engelska och översattes sedan till ett stort antal språk. Det var för övrigt Axel Munthe som själv översatte den från engelska till svenska.

Axel Munthe var av en gammal adlig släkt från Flandern och släkten går att härleda ända tillbaka till 1000-talet. Den svenska anfadern återfinns som professor i Lund i början av 1600-talet. Därefter var ättlingarna ämbetsmän, politiker och professorer. Axel Munthe själv kom till världen 1857 och blev 92 år gammal, samma ålder som hans gode vän senare livet, kung Gustaf V. Hans far var apotekare i Oskarshamn. Axel Munthe tog studenten i Uppsala 1874 och bedrev därefter medicinska studier. Men redan efter tre års studier i Uppsala flyttade han till Frankrike och erhöll doktorsgrad i medicin i Paris 1880. Vid den tiden öppnade han sin första läkarpraktik i Paris. Tydligen var hans generation i släkten mycket kosmopolitiska. Hans bror Arnold var nämligen redan då officer i franska flottan och hans syster Anna studerade konst i Paris.

Som läkare kom Axel Munthe att mycket snart bli en läkare på modet bland de välbeställda runt om i Europa. Han specialiserade sig på ”nervösa sjukdomar”. Troligen var det i samband med en anställning hos hypnotisören och nervpatologen Jean Martin Charcot som han började specialisera sig på nervsjukdomar. Under sin tid i Paris umgicks han flitigt i den skandinaviska konstnärskolonin, särskilt med Ernst Josephson, Hugo Birger, Carl Snoilsky, men även August Strindberg. En tid kom han att vara Strindbergs ”husläkare”, men deras relation var mycket komplicerad.

På 1890-talet hade Axel Munthe medicinska mottagningar i både Rom och London, förutom i Paris. Trots att Axel Munthe, som då var berömd som läkare, uppehöll sig ute i Europa hade han ändå god kontakt med sitt hemland. År 1903 blev han utnämnd till kunglig livmedicus och från 1908 var han drottning Victorias läkare. I den egenskapen disponerade han en liten våning på kungliga slottet och den fick han behålla även efter att drottningen avlidit 1930.

Trots att Axel Munthe vistades i såväl London, som Paris och Rom vistades han även ofta på Capri. Där lät han inreda en bostad i ett medeltida slott, som benämndes Torre de Materita. Senare köpte han en stor tomt i närheten av den lilla staden Anacapri, som ligger på 325 m höjd. Staden är känd för att där hade både kejsaren Augustinus och kejsaren Tiberias sina stora sommarvillor. På en grunderna till dessa villor uppfördes redan på 900-talet ett kapell till ärkeängeln Mikaes ära. Sedan Axel Munthe uppfört ett nytt stort  hus på den inköpta tomten kallade han sitt residens för Villa San Michele. Kapellet gjordes om till ett musikrum och senare köpte Axel Munthe även ett så kallat biskopshus i närheten, vilken kom att nyttjas som gästhem under namnet La Foresteria. Under långa tider har många författare och konstnärer fått möjlighet att bo på gästhemmet.

Förutom att vara en på den tiden mycket känd läkare, framför allt i Paris, blev Axel Munthe även världskänd för sin bok om San Michele. Från engelskan översattes den till ett stort antal språk och trycktes i miljonupplagor. Axel Munthe skrev även sju andra böcker under författarnamnet Puck Munthe. På olika sätt visade han sitt stora intresse för trädgården och fåglar samt även för antika konstskatter. En solig dag satt han längst ut på klippan i Villa San Michele och tittade ut över det blågröna stilla havet. Då upptäckte han att det utanför branten mot havet skymtade ett rektangelformat föremål på havets botten. Den såg Axel Munthe till att den bärgades och det visade sig vara ett stycke mycket vacker mosaik från klassisk tid. Den kom sedan att användas som bordsskiva på San Michele.

Axel Munthe tog väl hand om drottning Viktoria och hon vistades långa tider på San Michele. Så långa tider faktiskt så att det gick rykten om att drottningen föredrog Axel Munthes sällskap framför kungens sällskap. Det har under åren spekulerats en hel del i hur djup den där relationen var mellan drottningen och hennes läkare. Det lär också har varit så att kungen själv tyckte att det var lämpligt att drottningen vistades långa tider på San Michele.

Axel Munthe var stor djurvän, det var särskilt fåglar som han värnade om. Trots att Munthe till en början inte tog betalt i sin läkarverksamhet, blev han under 1890-talet en förmögen man. Även drottningen var stor djurvän och de båda hade en syn på djurskyddsfrågor som var långt före sin tid. År 1932 donerade Axel Munthe 100 000 kr till djurskydd och som understöd till blinda samer. En betydande förmögenhet i den tidens penningvärde.

Axel Munthe kom senare att donera hela anläggningen Villa San Michele och även en hel del av berget ovanför (Monte Solare) till svenska staten. Där finns i dag ett svenskt solobservatorium och även en fågelstation. Fåglar var ju ett av doktorns stora intressen. Journalisten och skalden Josef Oliv var den siste som gjorde en intervju med Axel Munthe. Intervjun ägde rum på Stockholms slott. När Axel Munthes testamente öppnades visade det sig till allas förvåning att testatorn hade utnämnt journalisten och skalden Josef Oliv till intendent på San Michele, vilket han även kom att vara under tjugu års tid. Josef Oliv uttalade många gånger att han tyckte att Axel Munthes bok om San Michele var en av världslitteraturens mästerverk.

Det finns två moderna biografier över Axel Munthe. Bengt Jangfeldt skrev 2003 ”En osalig ande”. Berättelsen om Axel Munthe, och Thomas Steinfeld skrev 2009 boken ”En stor man: Axel Munthe och konsten att förse livet med mening”. 

Boken om San Michel är märklig på många sätt. Manuset verkar ha tillkommit under en lång följd av år. Redan 1898 har Axel Muthe i ett brev till John Murray berättat att han höll på att skriva en bok om San Michele. Dock verkar större delen av boken har skrivits 1917 – 1918 och framför allt efter 1926. I boken uppger Axel Munthe själv att det var författaren Henry James som uppmanade honom att skriva om San Michele vid sitt besök där i juni 1899. Manuskriptet kom alltså till under många är.

I augusti 1928 tog Munthe kontakt med sin engelske förläggare John Murray och berättade: ”Jag hade för avsikt att be Er titta på ett manuskript innan jag visar det för någon annan. Författaren påstod själv att ”den är olik allt annat”. I ett senare brev till förläggaren skrev han: ”Boken heter ”The Story of San Michele”, namnet på mitt vackra hem här som jag drivits bort från av solljuset. Tvärt emot min ursprungliga avsikt visar det sig ha blivit historien om mitt eget liv”.

Den 15 oktober fick Murray manuskriptet, men han insjuknade plötsligt och avled den 30 november. Hans son John Murray var intresserad av att ge ut boken, men kunde inte tänka sig en större upplaga än 1 000 exemplar. Munthe besökte London i november och kom överens med John Murray om en upplaga på 1 500 exemplar. Munthe hade många önskemål eller krav på hur boken skulle utformas och han insisterade på att hans egna inkomster från försäljningen skulle gå till Neapels djurskyddsförening.

I april 1929 kom boken ut och till en början väckte boken inte någon särskild uppmärksamhet. En recension av reseskildraren Robert Cunningham Graham i tidningen The Observer  fick dock stor betydelse för bokens framgång: ”Sällan har jag läst någonting mer rörande, ömsintare eller mer genomsyrat av ”respect human”. Kort efteråt trycktes en andra upplaga och fram till årets slut trycktes hela sex upplagor.

Även i USA blev boken en succé och den toppade försäljningslistan för fackböcker år 1930 (Munthes bok tävlade om förstaplatsen med prins Wilhelms exhustru prinsessan Marias memoarer ”Things I Remember”). Den 17 augusti 1929 recenserades den engelska utgåvan i Sydsvenska Dagbladet där Per Meurling skrev: ”D:r Munthes bok uppväger vagnslaster av vanlig modern litteratur. Här finns novelluppslag för tusen medelmåttiga skrivmaskinshamrande, i författarklubbar inregistrerade novellister.”

Karl Otto Bonnier tog kontakt med Axel Munthe i augusti 1929 för att Bonniers förlag skulle få tillfälle att ge ut boken i svensk översättning. I sitt svarsbrev förklarade Axel Munthe att han inte var intresserad av en svensk utgåva, men trots det hade han redan själv översatt boken till svenska. Munthe hade också nu specifika krav på hur boken skulle utformas. De sista kapitlen skulle återges på äldre svenska, utländska ord skulle kvarstå oöversatta och framför allt ville han att den svenska utgåvan skulle dediceras till drottning Victoria. Drottningen låg då allvarligt sjuk i Rom, men hade visat ett stort intresse för den kommande svenska utgåvan. Hon läste själv korrekturet tills hon blev för svag för att hålla i papperet. Munthe var angelägen om att den svenska utgåvan skulle ges ut innan det var för sent för drottningen få se den i tryck. Men den 4 april 1930 avled drottningen och hon fick aldrig se den i tryck.

När den svenska utgåvan kom ut i april 1930 fick den ett mycket positivt mottagande av de svenska kritikerna. I Aftonbladet hyllade John Landquist ”den maskulina uppfattningen av det äkta i människolivet med glad satir mot humbug och choser och förkärleken för ett kontemplativt och enkelt liv i naturens mitt.”

The Story of San Michele översattes till många språk och redan 1935 hade den givits ut på engelska, svenska, danska, spanska, holländska, norska, finska, tyska, italienska, isländska, polska, serbokroatiska, ungerska, bulgariska, franska, slovenska, tjeckiska, rumänska, hebreiska, lettiska, portugisiska, turkiska och esperanto. De pengar som Munthe tjänade på den svenska utgåvan ville han använda till olika projekt för djurskydd. Munthe skänkte 100 000 kronor för inköp av Knisa mosse, norr om Borgholm, som blev fågelreservat.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.