Hissar och hissresor

Sociologer och etnologer har tydligen en tendens att studera stora sociala gruppers beteenden över tiden. Jag har stillsamt funderat över varför inte någon försöker sig på att göra en fältstudie över hur folk förhåller sig, beter sig, under de få sekunder som en hissresa pågår. Här i Stockholm finns det hissar monterade i gamla hus där det ursprungligen inte fanns hiss. Hisskorgarna är ofta små.  Ibland är de så små att det är tveksamt om två personer får plats. Det finns en hiss i ett hus på Östermalm som har en skylt som anger ”högst 3 personer”. I själva verket går det endast att med nöd få in två vuxna personer. Jag håller med om att det går att få in tre treåringar och kanske till och med tre femåringar. Men definitivt inte tre vuxna. Inte ens tre pygméer eller tre dvärgar får plats, om de nu inte är akrobater och kan stå på varandras axlar. Med nöd och näppe klarar nog en anorektisk brevbärare med en liten väska att åka i den där hissen. Det är dessutom en sådan där hiss med en symbol som väldigt mycket liknar ett hakkors. ASEA, som var stora på hissar, hade nämligen före kriget en logotype som liknade ett hakkors. Ofta är det någon som var där med en pennkniv eller nyckelknippa och försökt skrapa sönder märket, men aldrig lyckats.

Jag har läst om att det i USA, New York förstås, på 1960-talet var så att om det kom en hisskorg med en färgad man där det stod en vit kvinna, som skulle gå in i hissen, så bjöd artigheten att mannen gick av och lät kvinnan åka ensam. Detta för att hon inte skulle känna obehag av att åka hiss ensam med en färgad man. Det var konventionen så att säga. Han skulle gå av för att inte försätta henne i den situationen att hon måste markera att hon inte ville åka med (därför att han var färgad). Jag undrar om det där är borta nu eller om det i någon form lever vidare.

I bästa fall nickar svensken lite till sin medresenär i hisskorgen. Man anser väl att det inte är meningsfullt att inleda någon konversation eftersom resan kommer att vara över efter 20 sekunder. Det enda man hinner säga under den tiden är ju ändå något trivialt. Alltså får det räcka med en liten nick och i bästa fäll, om vårsolen skiner, ett leende. 

En riksdagsman berättade i sina memoarer att han ibland hade råkat dela hiss med Olof Palme i riksdagshuset. De var inte partikamrater. Gång på gång hade Olof Palme vänt sig mot väggen i hisskorgen för att inte behöva se sin riksdagskollega från det där andra partiet. Politiskt stod de långt från varandra, men i hisskorgen stod de bara några decimeter från varandra. Olof Palme var inte alltid en varm och öppen person. Men han var nog ändå det mot de som delade hans politiska uppfattning. 

Att åka hiss är det säkraste av alla transportmedel om man nu räknar risken för olycka per person och reslängd. Farligast är det att åka bil. Att åka hiss kan vara ett rent nöje, särskilt om det är en paternosterhiss – en sådan som inte stannar utan man hoppar på i bara farten. 

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.