Stig Bergling, spionen

Storspionen Stig Bergling var på många sätt en underlig gök. SÄPO-polis och reservofficer i kustartilleriet. Han sålde en omfattande förteckning till ryssarna för 68 000 kr. Förteckningen upptog i stort sett alla militära bergrum i Sverige. Ibland har förteckningen kallats för B-listan, möjligen gick den under den beteckningen. Den officiella beteckningen var nog Fo-koden (fortifikatoriska anläggningar). Vad Stig gjorde var att när han som polis var utlånad för att tjänstgöra på försvarsstaben så ställde han sig vid kopiatorn och kopierade av förteckningen. Så enkelt gick det till. SÄPO-polisen stod vid en kopiator och kopierade hela förteckningen över svenska bergrum och andra fortifikatoriska anläggningar (bland annat kustartilleriets batterier).

SÄPO har fått utstå rätt mycket kritik och nålstick för att man inte kunde avslöja den där göken tidigare, han var ju en man från deras egna led så att säga. I åtta år tjänstgjorde han hos SÄPO på den avdelning som brukar kallas för kontraspionaget. Således den avdelning som hade till uppgift att hålla koll på diplomater och underrättelsefolk från Sovjetunionen och på den tiden även från andra öststater. Särskilt DDR och Polen. Det var nämligen så att Polens underrättelsetjänst hade tilldelats uppgiften inom Warszawa-pakten att inhämta underrättelser från Sverige. Men det innebar inte alls att Sovjetunionen avstod från att bedriva egen verksamhet mot vårt land.

SÄPO fick upp ögonen på att man kunde ha en så kallad ”mullvad” i den egna organisationen då Stig åkte på semesterresor till Öst-Berlin, vilket bara det borde ha väckt en del uppmärksamhet bland hans kollegor. Men det som fick organisationen att vakna till lite var att de personer på sovjetiska ambassaden och handelsorganisationen, som hade till uppgift att försöka skaffa nya informatörer, var påfallande inaktiva när Stig Berling inte var i tjänst utan i stället ganska ofta befann sig i Berlin. Ryssarna hade nämligen behov av kontakt med sin ”mullvad” för att få varning om den svenska polisen försökte kontroller dem.

Enligt den gamla finländska säkerhetspolisen Otto Kumenius var det han som i hög grad fällde Stig Bergling. Otto Kumenius, som efter kriget inte ansåg sig vara trygg i Finland, hade flyttat till Kanarieöarna och där etablerat sig som byggmästare. När han blivit gammal och ensam tyckte hans barn att han ändå skulle ha en kvinna vid sin sida. Barnen satte in en kontaktannons i någon av de stora svenska dagstidningar och flera kvinnor svarade. De sa att de gärna blev bjudna på en resa till Kanarieöarna för att få träffa en äldre finlandssvensk gentleman. Den kvinna som hans barn valde ut för att resa till fadern på Kanarieöarna var den kvinna som i tidningarna senare kom att kallas för ”den rödhåriga kvinnan”. Hon hade levt ett ganska äventyrligt liv och bland annat vistats i Beirut och där träffat den svenske FN-polisen Stig Bergling. Denne var nämligen intresserad av kvinnor och även lite lukrativ handel med guld. Vad som utmärkte Stig Bergling var att han gärna berättade om allt möjligt, särskilt när nivån i whiskeyflaskan sjunkit en del. Stig berättade för rödhåringen att han minsann hade kontakt med ryssarna och att kan kände till mycket om underrättelsevärlden. Även om rödhåringen kanske inte var den mest analytiska personen så hade hon i varje fall någon form av personkännedom. Hon ansåg nämligen att Stig var en tämligen alkoholiserad pratkvarn som eventuellt även pratade med andra om sådant som man inte ska prata om. Vad rödhåringen gjorde var att hon själv, på eget initiativ, flera gånger kontaktade SÄPO och berättade att hon träffat Stig Berling i Beirut och att hennes uppfattning var att han kunde vara en säkerhetsrisk. Så vitt är känt gjorde SÄPO inte något alls.

Med rödhåringen fick i varje en flygbiljett för att åka till Kanarieöarna för att träffa gamle säkerhetschefen Otto Kumenius. Det skulle väl i dag kallas för en arrangerad date. Hur som helst satte sig Otto Kumenius ned och lyssnade intresserad på sin nya dambekant när hon noga berättade om den märklige mannen som hon lärt känna i Beirut. Det var så mycket som han fick höra att han ganska snart vände sig till några gamla kontakter som han fortfarande hade i Sverige. Troligen var den någon på SÄPO. Den information som Otto Kumenius, som varit framgångsrik spionjägare i Helsingfors under kriget, erhöll räckte för att svenska polisen skulle informera säkerhetstjänsten i Israel (Shin Beth eler Shabak). Det resulterade i sin tur i att Stig Berling stoppades när han just skulle resa ut från Israel. Fyra män grep honom och förklarade att de redan visste att han hade lämnat information till ryska GRU, samt att han även skaffat sig information när han varit i Israel. Han fördes till en av Tel Avivs högsta byggnader och ställdes helt nära balkongräcket, vilket han själv berättat om. Han förstod snabbt vad som kunde hända om han inte berättade.

Stig Bergling erkände och berättade allt. Förmodligen fick israelerna veta mera än rödhåringen. Inom kort sattes Stig Berling på ett flyg till Stockholm under eskort av ett par svenska poliser, kollegor till honom så att säga. På Arlanda väntade ytterligare kollegor för att få förhöra honom. Försvarsmakten gjorde en utredning om vilken skada som Bergling kunde tänkas ha åsamkat det svenska försvaret. En grov uppskattning var att det rörde sig om en miljard kronor. Dessutom är det så att bergrum inte går att flytta eller bygga om. Nu kan man nog tro att ryssarna redan hade kännedom om de viktigaste av de svenska militära bergrummen och även de civila för lagring av oljeprodukter och annat. Men de fick i varje fall en lista att pricka av mot och något att rapportera hem till Moskva. Underrättelsemännen på den sovjetiska beskickningen var ju tvungna att visa upp resultat för att underlätta karriären, om inte annat.

Rödhåringen fick inte ens ett tack av svenska staten. Stig Bergling själv lyckades rymma till Sovjet under en permission och höll sig borta i sju år. Då bodde han i Moskva och ungern, men även en tid i Libanon med sin svenska fru. Men sedan tröttnade han på livet i Beirut och tog själv initiativet för att få komma hem och krypa in i fängelset. Ganska snart benådades han. Enligt Otto Kumenius berättelse fick inte han heller något tack från den svenska polisen.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.