Flight 19 över Bermuda

Inom flyget finns det ett mysterium som är fullständigt häpnadsväckande. Ingen vet svaret. Det är mysteriet med amerikanska flottans förlust av fem bombflygplan (torpedflygplan) som spårlöst försvann i den så kallade Bermuda-triangeln den 5 december 1945. Alla 14 besättningsmän försvann och måste ha omkommit. Likaså omkom alla 13 besättningsmän i ett spaningsflygplan som sökte efter de förlorade flygplanen. Det har skrivits spaltkilometer om händelsen, men ingen tycks kunna lämna en möjlig rimlig förklaring. Det hela är helt enkelt oförklarligt.

Det som kallades ”Flight 19” var en rutinmässig navigationsflygning och anfallsövning som amerikanska flottan skulle utföra med ett antal torpedbombare av TBM-typen (Grumman TBM Avenger). Övningen skulle genomföras av flera förband samma dag. Ansvarig chef var löjtnant Charles Carroll Taylor som hade ca. 2 500 flygtimmar bakom sig och i huvudsak på den aktuella flygplanstypen. De mindre erfarna flygarna som skulle genomföra övningen hade i allmänhet ca. 300 flygtimmar, varav ca. 60 timmar på flygplanstypen Avenger. Taylor hade själv deltagit i strider i Stilla havet som bombpilot på hangarfartyget USS Hancock och hade ganska nyligen placerats vid flygstationen NAS i Fort Lauderdale. Flygeleverna hade tidigare genomfört flygövningar i det område som den aktuella övningen skulle genomföras i. Eleverna var en kapten från marinkåren, en underlöjtnant från marinkåren och en menig från flottan. Flygplanens som de flög var fyra TBM-1C och en TBM-3 (Gruman TBM Avenger).

Alla flygplanen var fulltankade. Under kontrollen före flygningen noterades att alla flygplanen saknade klockor. Planeringen av flygningen inkluderade övning att flyga på död räkning, som förutsatte att piloten hade möjlighet att mäta tiden. Men avsaknaden av klockor i flygplanen var dock inte något hinder för genomförandet av övningen eftersom alla piloter och besättningsmän hade sina egna armbandsklockor.

Enligt planeringen skulle start ske kl. 13.45, men eftersom Taylor själv var försenad sköts starten upp till 14.10. Väderförhållandena var goda. Flygbasens meteorologer beskrev det aktuella vädret på följande sätt: ”favorable, sea state moderate to rough”. Taylor skulle leda övningen och en av piloterna under utbildning skulle vara förbandschef i luften.

Övningar av det här slaget genomfördes som navigationsflygningar med ett antal brytpunkter och rätlinjiga flygsträckor (”legs”). Först skulle förbandet flyga på kurs 091 (91 grader) 104 km tills de kom till några små öar där de på låg höjd skulle fälla övningsbomber. Sedan skulle flygningen fortsätta på samma kurs i ytterligare 124 km varefter brytning skulle göras till kurs 346 och den kursen skulle hållas i 135 km. Därvid skulle förbandet, som flög anslutet, passera över ön Grand Bahama. Därefter skulle kursändring göras till kurs 241 i ytterligare 220 km. Därmed skulle övningen vara genomförd och förbandet skulle svänga vänster (väster) till en kurs mot hemmabasen och endast återflygning skulle ske.

Under genomförandet av av övningen hörde både basen och andra flygplan i området trafiken mellan piloterna i förbandet. Man hörde att bombningen genomfördes eftersom en pilot kl. 15.00 frågade om tillstånd att fälla sin sista bomb. 40 minuter senare hörde flygläraren löjtnant Robert F. Cox, som i luften övervakade ett annat förband som övade i området, en okänd sändning över radio. En okänd besättningsman frågade Powers, en av flygeleverna, om kompasskursen. Powers svarade: ”Jag vet inte var vi är, vi måste ha förlorat positionen efter den sista svängen”. Flygläraren Cox sände då ”This is FT-74, plane or boat calling Powers please indentify yourself so someone can help you.” Efter en kort stund kom begäran om hjälp från andra flygplan i företaget. Taylor svarade dock inte och FT-74 sände då meddelandet: ”FT-28, this FT-74, what is your trouble?” Då svarade FT-28 (Taylor): ”Both my compasses are out and I am trying to find Fort Lauderdale, Florida. I am over land but it´s broken. I am sure I am in the Keys but I don´t know how far down och I don´t know how to get to Fort Lauderdale”.

Det andra företagets chef meddelade basen att Taylors företage inte kände sin position och lämnade rådet att föraren skulle flyga så att han hade solen in över vänster vinge och på så sätt flyga norrut efter kusten till basen. Från basen frågade man om flygplanet var utrustat med YG-sändare, vilket i så fall skulle möjliggöra triangulering för att bestämma positionen. Något svar på frågan lämnades aldrig. Därefter meddelande Taylor i flera kontakter vilka riktningar hans företag flög. Senare meddelade Taylor över radion att han gick på kursen 090 under 10 minuter. En av flygeleverna bröt in och sa över radion: ”Dammit, if we could just fly west we would get home, head west, dammit”. Senare har man ställt frågan varför inte någon eller några flygeleverna lämnade förbandet och på egen hand flög västerut för att nå Florida. Man har dock förklarat det med att den militära disciplinen förbjöd detta. Förbandschefen var tydligen av uppfattningen att en rakt västlig kurs inte var den korrekta.

Vädret försämrades och det var svårt att upprätthålla radiokontakten. Kl. 17.50 kunde dock flera landbaserade stationer triangulera flygföretaget till en position norr om Bahamas, men det var inte med någon större noggrannhet som positionen kunde fastställas. Klart var dock att företaget befann sig långt utanför Floridas kust. Kl. 18.20 kom det sista meddelandet från Taylor: ”All planes close up tight… we´ll have to ditch unless landfall… when the first plane drops below 10 gallons, we all go down together”. Det ska förstås som att han förklarade att de skulle gå ned och landa ”i diket”, det vill säga landa på i havet så snart som något av planen kunde rapportera att det bara var kvar 10 gallons bränsle.

Omedelbart efter att det blev klart att företaget inte hade orientering larmades flygbaser, flygplan i luften, militära marina enheter och handelsfartyg. Kl. 18.00 lyfte en Catalina (sjöflygplan) för att söka efter det försvunna flygföretaget. Efter mörkrets inbrott lyfte två flygbåtar av typen Martin PBM Mariner omdirigerades till området för att påbörja systematisk avsökning av vissa områden. Ett av dessa två flygplan sände sitt siste rutinmeddelande 19.30 och hördes därefter inte av. Ett handelsfartyg i närheten av den beräknade flygkursen rapporterade ett kraftigt eldsken. Under haveriutredningen kom man fram till att den flygbåten måste ha exploderat i luften, förmodligen på grund av bränsleläckage. Flygplanstypen var känd för att den kunde släppa ut bensinångor som antändes.

Några månader senare lämnade US Navy en haverirapport på omkring 500 sidor. Man hade kommit fram till Taylor av misstag trott att han hade flugit över the Florida Keys (öar). Det kunde fastställas att företaget hade flugit över Bahamas som planerat och företaget hade sedan flugit nordost ut över Atlanten. I rapporten anges att någon av flygeleverna, vilket framgick av radiomeddelanden, kände till den ungefärliga positionen. Eleven hade i sitt radiomeddelande påstått att man hade fått kurs mot fastlandet om man flugit rakt västerut. I rapporten fastslogs att det måste ha varit så att Taylors båda kompasser slutat att fungera samt att haveriet av flygbåten berodde på en explosion i luften. Haveriutredningen kunde bara konstatera att orsaken till hela flygförbandets haveri inte kunde ges någon förklaring. Under det mycket stora spaningspådraget efter förlusten av företaget kunde man inte finna en enda vrakdel eller oljefläck. Planen har aldrig återfunnits och man har aldrig funnit något på havsytan som skulle kunna hänföras till haveriet.

Det har spekulerats mycket över hur det kunde komma sig att båda Taylors kompasser slutade fungera och att inte eleverna i övningen kunde lämna uppgifter om vad deras kompasser visade. Det var ju en navigationsövning och flygeleverna var navigationskunniga. En del av spekulationerna har gått ut på tillfälliga förändringarna i jordens magnetiska fält, vilket då eventuellt skulle ha medfört att ”alla kompasser bara snurrade”. Men det finns inte några andra rapporter om att kompasser inte har fungerat som normalt. Man har förundrats över hur det kunde komma sig att fem flygplan slog i havet utan att lämna ett enda spår efter sig. En förklaring till det samtidiga haveriet kan vara att Taylor beordrade ned företaget på lägre höjd för att förbereda en kontrollerad landning på havsytan, men att en sådan ”molngenomgång” var en felbedömning eftersom det kunde ha varit dimma ända ned till havsytan. De fem planen, som flög nära varandra, kan därför vid molngenomgång i låg vinkel helt överraskande ha slagit i havsytan. Men det hela är fortfarande ett stort mysterium. Det är oförklarligt att två kompasser upphör att fungera samtidigt. Det är för övrigt mycket sällsynt att ens en kompass slutar att fungera eller visar felaktig kurs.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.